Igår så tog jag cykeln och gjorde något ovanligt. Jag cyklade runt med en kompis, utan plan eller mål, i 2,5 timmar. Vi gick lite, vi fikade lite, vi cyklade - lite. Ja kom med MTB, cykelskor, hjälm, handskar men utan trikåer. Tänkte att det skulle kunna skrämma min nyfunna cykelkompis. Han kom på enväxlad fulcykel från Kina. Gissa om han fick problem när vi kom till en backe som lutade 15 %.
Vägen gick över stock, sten, järnvägsspår och akvedukt. Vi, eller jag, kände mig som med i Stand by Me, The Goonies eller någon annan äventyrsfilm för barn. Hittade ett till järnvägsspår som jag skall utforska i morgon.
Sen har jag sprungit en del. I måndags, i dag. Det är roligt att springa och det finns en ide om att springa Stockholm Marathon nästa år. Ja, ni hör ju, det går utför totalt. Men cyklingen kommer vara nummer ett ändå, och Marathon en rolig grej. Det viktigaste är att slå lillebror, som enligt rapporter redan gått in i hårdträning.
1 kommentar:
Jag brukade också slå min lillebror... Men mamma och pappa sa att det inte var snällt. Löpning är ju enkelt - längre steg och oftare. Maran är respekt.
Skicka en kommentar