Bättre sent än aldrig

Känns som säsongen sedan länge är över - men här kommer trots det lite bilder från min sista tävling för året, nämligen Anundsloppet.

Fan vad jag sladdade klungan. Rent pinsamt.

Bilderna här

2009 - redan nu

Läser lite bloggar. Lintala tränar på, Glenn har börjat uppladdningen för våren. Johan N är tillbaka i sadeln osv.
Själv är jag opepp som fan på att hojja. Istället är jag som berättat nu inne i gymmet och pumpar. Och det var ju tråkigt i början men nu börjar det hända grejer. Jag går in vid lunchtid och kör min timme stenhård styrketräning. 15 minuter på uppvärmningshojjen. Sen så kör jag 4-5 benövningar för quads, deltoids, hamstrings med mera. Efter det blir det lite överkropp. 2-4 övningar på biceps/rygg (två ggr vecka) och triceps, pec, axlar (två ggr/vecka). Jag avslutar med mage och stretchning.

Kör man det i högt tempo med bra intensitet hinner man på en timme. Och jag är inte mycket för att sitta och slappa i gymmet.

Tisdagar och torsdagar, de dagar jag inte kör benstyrka, kör jag några överkroppsövningar och sen ett spinningpass. Där varvar jag intervaller på ca 90% med lite styrkeövningar (spurter).

Tjohoo, det blir bara dryga fem timmars träning i veckan - men det känns som effektiva timmar. Nu skall det också bli ett distanspass i helgen, och då börjar man snabbt krypa upp mot 10-timmarstrecket. Off season var det...

Bilder från Ligurien

Så var bildarkivet uppdaterat. Foton från senaste resan till Ligurien, som avslutades med Gran Fondo Cinque Terre hittar ni under bildarkivet till höger eller här.

Ibland smakar choklad bättre än andra gånger

Låt mig ge några exempel. Förmiddagens cykling hade ställts in på grund av ett ihållande regn, men skam den som ger sig (för att använda ett slitet uttryck). På eftermiddagen gav vi oss iväg i alla fall. En kort grussejour livade upp tillvaron eller snarare sagt den skärpte fokus, men den kändes inte helt rätt denna gång. Snart var vi på asfaltsbelagd väg igen. Lätt uppför, starka ben och solen orkade titta fram längre perioder i taget. Efter en stund splittrades gruppen och vi var fem stycken som på Robertos initiativ tog en fantastisk väg till en by som hette Casarza. Tack Roberto för det. En underbar slingrande nedförslöpa precis så som jag vill ha den. "Nu måste jag nog släppa på lite", sa jag, men det gick inte för jag insåg att jag vill insupa omgivningen. Istället fortsatte jag i en lite långsammare fart. Tillräckligt snabbt för att vara roligt, tillräckligt långsamt för att kunna låta huvudet rotera fram och tillbaka. Makalöst vackert och solen sken.

Fikasugna började vi spana efter ett trevligt italienskt fik och vi fann det. På piazzan i Casarza låg det - Stället som hade den bästa chokladglass jag någonsin smakat. Efter första skeden bubblade skrattet fram. Superlativ!!! Jag var inte den enda. Leenden sprack upp i de ansikten som hade beställt denna makalösa glass. Jag var tvungen att gå in till den äldre gentlemannen bakom disken och med en fattig italiensk vokabulär förklara att den var fantastisk. Han såg mitt saliga ansiktsuttryck, förstod mig och tackade för komplimangen. Underbar cykling, sol, bella Italia och mina härliga cykelvänner. Mår man bra då?



Tillfälle nummer två. Vi sökte oss till stamstället i Moneglia kvällen efter Gran Fondo Cinque Terre (mer om det loppet senare), välförtjänta av vad vi än beställde in. Det blev varm choklad med en kupa Pampero till. En mycket härlig kombination. Faktum var att jag och Niklas hade laddat upp kvällen före loppet med en kopp av den där varma chokladen som bara var så underbar, så den här gången visste jag vad som väntade. Vi sa ingenting, men jag väntade in Pers reaktion på den varma drycken. Han tog ett litet smakprov och leendet infann sig direkt. "Det är som en smält, varm variant av glassen på piazzan", sa han och hade fullkomligt rätt i det. Tillsammans med romen fick chokladen ytterligare en dimension - en underbar förening. Vissa kombinationer ger en upplevelse utöver det vanliga. Inga cyklar i närheten, men genomarbetade satt vi och smuttade på våra drycker, avslappnade, leende.

Ned i botten

Sådär ja. En strålande vacker dag i Skåne med sol och en del västlig vind. Tid i sadeln - något över 3.5 h och inga problem med sittställningen trots att båda spacers flyttades på en gång.

Det som skär lite i det estetiska sinnet är tornet som helt plötsligt dök upp, men det får jag leva lite med ett tag och det kan jag göra. Det känns bra så här.

Return of the Zipp

Idag, efter två månader av väntan, kom mitt Zipp 303 bakhjul tillbaka från vård i Tyskland. Stort minus för den långa väntetiden, men som plus fick jag årets fälg med snyggare dekaler. Man får vara glad för det lilla.

Sitter här och tittar kärleksfullt på hjulet. Det är så vackert så vackert. Måste nog hem och montera kassetten och testa funktionaliteten omedelbums!

Så låt det bli höst

Cyklingen helt under isen, har inte rullat ute på över en vecka. Gymträningen har dock kommit igång på allvar och av kommentarerna att döma här på bloggen lär jag bli överöst med träningstips om jag fortsätter skriva om mina gyminsatser. Folk, inklusive mig själv, tycker det är roligt att diskutera träning.

Roslagshöst och Svealandsmästerskapen avverkades i helgen. Jag var inte med på något av dem, istället levde jag skört på Åland i goda vänners lag. Grunden till 2009 års säsong lades inte i helgen, men roligt var det.

På Roslagshösten körde Patric bra och styrde upp en belgisk kedja som hämtade in en farlig utbrytning. Det är motionslopp på hög nivå det! Utbrytning i motionslopp - vart är vi på väg? Sen körde Göran skiten ur sig på Svealands när han försökte hänga på landslagsjuniorer i hetsjakt efter utbrytare. Jag kände mig vek när jag hörde om allt hojjande och mjölksyra.

Nu laddar jag för långa distanspass i Zambia dit jag åker om 1,5 månader. Då skall första grunden för 2009 läggas med minst 3 x 3+timmar varje vecka. Och så lite jobb förstås.

Bra service

En eloge till Polar Sverige. Min CS 600 cykeldator har en knapp som slutade fungera. Inte bra, knappar är viktiga på den typen av prylar.

Jag skriver till Polar och frågar om de kan göra något. De ställer inga frågor om vart har du köpt den, hur länge har du haft den, vad har du gjort med den utan svarar bara.

Det är antagligen kontaktblecket som måste justeras, skicka in den så kollar vi på det

Servicen innehåller flera positiva aspekter:

1. De är positiva (antyder att det är en enkel sak att fixa)
2. De föreslår en väg framåt (skicka in den)
3. De tycker att det är deras problem oavsett vart, när, hur jag köpt och hanterat den.

Sen fixade de den på en vecka och skickade tillbaka den. Nu funkar den klanderfritt igen. Och de gjorde det gratis. Det är service det.

Jeppe i gymmet

Nu har jag inlett vintersäsongen i gymmet. När jag var tonnis så älskade jag att hänga i gymmet. Vi var där före och efter simträningspass och kunde lyfta vikter precis hur länge som helst. Då var målet att få störst biceps och häftigast pecs och jag låter det vara osagt vem som vann (om nu någon gjorde det).

Idag är gymromantiken sedan länge historia. Nu går jag dit och kör min grej, men jag tycker inte att det är särskilt roligt. Visst, det är kul att träna och ta ut sig, men jag trivs inte alls längre i gymmiljön. Jag går inte därifrån med det leende på läpparna som jag kan ha efter en härlig träning på cykeln. Jag längtar inte tills nästa gång jag skall dit.

Så tänker jag att det kanske blir bättre. Kanske kommer jag in i det igen och då blir det kanske roligt och stimulerande. Men i ärlighetens namn tror jag inte riktigt på det scenariot. Snarare blir det väl så att jag gör det jag ska - med nästa cykelsäsong på näthinnan. För då, då skall jag skrämma bort alla med mina kycklingklubbor. Släng dig i väggen Chris Hoy.

Hälsningar från Italien

SMS från en Anette i Italien ikväll:

"om du skulle råka blogga ikväll kan du hälsa att jag mår fantastico"

Nej nej, jag är inte det minsta avundsjuk...

Säsongsavslutning

Körde Anundsloppet i Västerås i söndags - årets sista tävling för min del. Det slutade med att jag rullade i mål i klungan efter ett snabbt och hårt lopp. Snittfarten i senior var faktiskt högre än i elitklassen denna gång.

Min insats kan sammanfattas som svag. Jag laddade med att springa Bellmanstafetten på lördagen och visste väl att det inte var optimalt. Nåja, kul var det i alla fall särskilt eftersom mitt jobblag sprang in på en hedrande 39:e plats i mixedklassen i konkurrens med 1150 lag. Själv sprang jag fem kilometer under 20 minuter för första gången i mitt liv. Inte för att jag försökt någon gång tidigare, men det kändes ändå som något av en skamgräns.

Så på söndagen satt löpningen i benen. Jag kunde hänga med relativt enkelt men hade inte klippet i benen för att göra något roligt i den hårda fart som drevs upp. Jag hade ett snitt på 43 på min mätare vilket jag tror stämmer bättre än den officiella 44,2 som resultatlistan angav. Hur som helst så gick det fort.

Med 2 varv kvar av 18 bestämde jag mig för att jag i alla fall måste synas i fronten någon gång under loppet och gjorde ett tafatt utbrytningsförsök. Var dock inhämtad inom några hundra meter så det blev inte mycket med det. Min klubbkollega försvarade dock våra färger med större bravur och var aktiv under hela loppet.

Nu blir det några veckor med mer sporadisk träning innan den strukturerade vinterträningen kommer igång på allvar. Har lite administrativt pyssel som lägenhetsförsäljning och flytt att ta itu med först.

Vill ha!

Det har varit cykelmässa i Tyskland - den enorma Eurobike.

Jag gillar prylar men är ingen fanatiker. Men när jag såg de här naven tänkte jag att "de där kan jag köpa och bara pryda hyllan med. Fy vad porriga. Vill ha!

En överraskning - Ett Gran Fondo till

Nu är cykeln på väg ner mot soliga Ligurien och snart följer jag. Gissa om det känns fint.

Vi är runt 30 cyklister som tar oss ner och i slutet av resan hägrar Gran Fondo Cinque Terre. Fast det visade sig att det blir ett bonus Gran Fondo på onsdagen -120 km med ett depåstopp. Det är hotellet som låter oss cykla ungefär samma bansträckning som Gran Fondo della Versilia.


"In collaborazione con Gran Fondo Della Versilia. 1 Tour Internatizionale Hotell Furtunella"

Det låter något. Bansträckning och banprofil syns nedan. Är livet bra eller?

Vett och etikett på forum

Jag frekventerar ett antal cykelforum på nätet. Faller sig rätt naturligt då mitt cykelintresse upptar större delen av mitt vakna liv. Det är också ett utomordentligt avbrott när forskarvardagen gör sig påmind.

Det är dock slående hur olika vett och etikett är på olika forum.

Happymtb är stjärnan i klassen. Det är ett aktivt forum med folk som har god nät-etikett. Det är lite cyklingens flashback. Visst kan där förekomma hårda debatter, men det är få övertramp

CK Valhalls klotterplank är också trevligt, om än inte lika informativt som happymtb's bredare forum. Och det är mest interna grejer som diskuteras, men man hittar också annat roligt emellanåt.

Sorgebarnet är Fredrikshofs forum. Och sorgligt är ordet för det skulle kunna vara ett ypperligt bra forum då klubben är stor och forumet är aktivt. Här blandas intressanta och roliga saker med övertramp av sällan skådat slag. Många diskutanter har inget som helst hyfs i kroppen när det kommer till att föra diskussion utan de för den med otrevlig ton och insuinationer. Och de allra grinigaste skriver också ofta anonymt.

övergångsperiod

Säsongen lider mot sitt slut och tävlandet avslutas för min del i helgen på Anundsloppet. Det blir ett Kermess-lopp i Västerås. Ordet Kermess härstammar från benämningen på byfestivaler i Holland och Belgien. Cykling var en given storattraktion vid dessa begivenheter - precis som sig bör. Oftast är ett Kermess-lopp ett längre GP på en kort bana runt byn.

Återstår att se om folk går man ur huse för detta evenemang i Västerås, men startfältet är i alla fall starkt och det lär bli åka av. Vårt lag är sensäsongsdecimerat och vi blir 2-3 personer som åker.

Såhär i slutet av säsongen funderar jag på off-season-träningen. Klart är att det blir mindre utomhuscykling. Det blir distans på helgen och en del intervaller kvällstid så länge ljuset tillåter. Har också börjat planera för några månader i gymet då kycklinglår på allvar skall byggas. Förra säsongen körde jag extremt lite styrketräning men har nu tänkt öka på den dosen markant. Inte för att jag vill lägga på mig en massa kilo bulliga muskler, men jag både vill och behöver bli starkare.

Lägligt nog har jag ett Friskis och Svettis 50 meter från min arbetsplats så jag kan lunchträna med arbetsgivarrabatt väldigt enkelt. På spinningpassen där springer man också en och annan hårding som Matte i Valhalls elitlag och Adam som kör elit för Wänershof, sånt inspirerar.

Fedaia - en referenstur

Säg "episk dag" och jag kommer att tänka på 1988, Andy Hampsten och Passo di Gavia. Var jag än läser om den prestationen finns ordet episk där i kombination med andra ord som dag, ritt, klättring.

Det närmsta jag har kommit en episk klättring var i Italien när jag tog mig upp för Fedaia och framför allt när jag sakta bromsade mig nedför med händer utan känsel. Då vi i slutet av turen trampade oss uppför till hotellet i Canazei, visste jag att det här var en ritt att minnas länge, länge - Fedaia 2008.

Jag upplevde något nytt den dagen. Det händer då och då att jag fryser, det händer sällan att jag fryser så att jag skakar, men den här dagen frös jag så att cykeln skakade. Märklig upplevelse och inte det minsta behaglig. Hela vägen ner från toppen längtade jag efter den kommande stigningen som jag visste skulle följa. Det hör inte till vanligheterna.

Vi började dagen med Passo Pordoi i ett så lätt duggregn att dropparna i princip kondenserade på oss. Medan vi färdades mot Fedaia så klarnade himlen och då vi kom fram till Serrai di Sottoguda, den ursprungliga vägen till Fedaia, bröt solen fram och vi fick en oerhört vacker passage. Det var lite surrealistiskt att cykla där. Å ena sidan var det vansinnigt vackert med porlande vatten och träbroar. Å andra sidan hade de placerat ut grupper av skyltdockor med sago- alternativt mytiska teman, som jag inte kan kalla något annat än mindre genomtänkt (smaklöst). Fotgängarna dominerade vägen, men de hejade uppmuntrande på oss med glada tillrop och flyttade sig snällt om än lite långsamt. Passagen var bara någon kilometer lång och snart började klättringen upp mot toppen av Fedaia.



Här började misstagen rada upp sig i samma takt som vädret försämrades och det var egentligen samma felaktiga beslut som togs om och om igen - att inte ta på mig mer kläder medan jag fortfarande var varm. Iklädd bibshorts och kortärmad jersey var beslutsunderlaget som följer. Solen går i moln, men vi ska klättra en stund så jag tar inte på mig något. Det blåser rätt rejält och det börjar bli kallt, men jag fryser inte så mycket. Det börjar dugga, men jag orkar inte stanna och ta på mig mer, för jag fryser ju fortfarande inte så mycket. Det börjar regna rätt rejält, ett kallt regn och trots detta tänker jag att det är inte så långt kvar. "Jag kan köra lite hårdare uppför, så blir jag varmare och jag är ju nästan framme ändå." Ett av de större felbesluten den dagen visade det sig. Det fanns hur mycket kläder som helst i den lilla ryggsäcken, men där gjorde de inte stor nytta.

Dagens djurhejarklack dök upp med sina hejarklacksklockor och bestod denna dag av getter eller får. Ja, det var något som bräkte i alla fall och det var ett avbrott mot Stelvios och Mortirolos nötdjur.

Strax därefter kom ösregnet och även om jag redan var blöt, så var det som om värmen då helt försvann ur min kropp. Tillsammans med de stora kalla dropparna som landade hårt på mig, rann den ner mot vägbeläggningen. Det tog några sekunder innan jag insåg att jag absolut behövde mer isoleringslager mot kylan. I det läget åkte arm- och knävärmare på tillsammans med regnjackan. Allt blev genomblöt under tiden jag tog på mig det. Efter några minuter kom jag upp på toppen och jag var kall, kall, men vid gott mod. In och köpa kaffe och en lite att förtära. Då började det att hagla. Som tur var så haglade det inte så länge, för sedan började det visst att snöa istället.


När jag stod och väntade vid bardisken hann jag skapa en pöl på den och kvinnan som serverade tittade anklagande på mig medan jag bad om ursäkt. Så långt allt väl och jag började så småningom proceduren med att ta på mig alla kläder jag hade med mig. Vinterjacka, skoöverdrag, vintervantar, fleecemössa. Under tiden fortsatte snön att falla utanför.

Vi hade ändå tur ändå för snön hade inte lagt sig på vägen så att man slirade runt. Istället verkade all snö vilja lägga sig på armarna och benen och kylan bet hårt där snön la sig på kroppen. Då vi åkte genom tunnlarna fanns det möjlighet att borsta av det så gott det gick, men så fort vi kom ut ur en tunnel började snön bygga högar på armar och ben igen.

Det var här jag började skaka så att cykeln följde med i rörelsen. Cykel och ryttare som en enhet. Jag hade ingen känsel i mina händer utan tittade på dem då och då, för att försäkra mig om att jag fortfarande hade ett fast grepp om bromsarna. Jag försökte pumpbromsa, både för att hålla händerna alerta och för att undersöka vilken bromsverkan jag egentligen hade. Jag som normalt njuter av långa slingrande utförslöpor, ville bara att den här skulle ta slut. Fartvinden var iskall och jag ville låta kroppen arbeta hårdare igen. Vid en viss höjd övergick snön till regn, men det var fortfarande en bit kvar ned innan vi äntligen kom ner i svackan. En ganska platt sträcka följde och där kunde vi sakta jobba upp lite kroppsvärme igen. När vi kom fram till den sista stigningen upp mot hotellet klarnade det upp och cyklingen var en trevlig syssla igen. Redan då visste jag att det här var en referensrunda - En sådan runda som jag kan använda när jag stöter på dåligt väder igen.

"Det är klart att det är kallt, men det är ingenting mot när min cykel skakade i snövädret på vägen utför Fedaia, 2008."

Okej Lance

Lyssna och begrunda.

Lance engagemang i cancerfrågan är både förståeligt och behjärtansvärt. Men när han börjar jämföra med Tuberkulos, HIV/AIDS och Malaria blir det i mina ögon en smula märkligt.

1. Malaria dödar fattiga barn. HIV/AIDS och Malaria och Tuberkulos är också i huvudsak problem i fattiga länder.
2. 84% av världens befolkning bor i låg- och medelinkomstländer. De bär 90% av sjukdomsbördan i världen - men de har bara cirka 12% av världens samlade finansiella hälsoresurser.

Med mera.

Så visst, cancer är en ohygglig sjukdom och mer resurser behövs säkert. Men kom inte och försök antyda att det är en försummad sjukdom - vilket jag tycker uttalandet gör.

Armstrong igen

Så nu var det bekräftat. Armstrong kör nästa år. Jag hoppas det inte leder till att Touren blir sådär tillknäppt som den var när han var som bäst. Och att Sastre, Schleck med flera på allvar utmanar honom och inte sitter på hjul och undrar "vad skall han göra härnäst?".

Undrar om Armstrong får köra Touren för Astana dock? De var ju inte inbjudna i år efter förra årets dopningsskandaler. Kanske ändras läget med Armstrong i lagupsställningen. Å andra sidan drog ju inte Lance och Le Blanc särskilt jämt under de år Armstrong dominerade Tour de France.

Nåja, spännande blir det.

Avställd men inte ställd

Körde Valhalls tisdagsträning idag. Det var första gången faktiskt.

Har hört att där råder rekommendationen "kom hit och bli avställd".

Det gjorde jag, jag ställde av mig själv. Skoj var det, det skall jag göra igen.

Armstrong tillbaka i sadeln?

Det ryktas om att Lance skall göra comeback nästa år. Jag trodde han hade fullt upp med att hångla med celebriteter och gå på modeveckan i New York. Kate Hudson, nån av de där Olsen systrarna och så vidare.

Hur som. Comeback alltså.

Jag har respekt för Armstrong. Killen var grym och vann ju sju tour de france i rad. Respekt kompis. Men samtidigt är han ju bara för tråkig. Kanske är det något som kommer med att vara bäst. När jag tittade på SVT-dokumentären "vägen till OS" inser man ju att för att bli bäst i världen måste man kanske vara ganska tråkig.

Eller det är fel att säga tråkig. Men i alla fall ANAL. Carolina Klüft får panik om hon inte sover sina 8 timmar. Armstrong vägde kolhydrater och var allmänt fascistisk med det mesta, Stefan Holm gör regressioner på korrelationen mellan hotellrumsnummer och hoppade höjder (typ). De är ju fan smått galna hela bunten.

Men så finns ju undantag. De som är bra, ibland till och med skitbra, men samtidigt färgstarka. Nedan några av mina favoriter:

• Mario Cippolini (självskriven etta)
• Marco Pantani (dopning till trots - han gjorde cykel till en fröjd under sina glansdagar)
• Jens Voigt (suicidala mastodontubrytningar)
• Magnus Bäckstedt (ren hårdhet)
• Fabian Cancellara (samma som Bäckstedt)
• Jacky Durand (som i touren nästan alltid stack från km 0)

Bilder Stafett SM

Göran med flera i väntan på start

jag och uppsala i förtjänstfullt samarbete

Patric ohotad i sin spurt

Samtliga bilder hittar ni här

Stafett-SM

Crescendo Velo kom till start som enda rena veteranlag i gårdagens Stafett-SM i Uppsala. Det var Göran, jag och Patric som skulle dela på de tre sträckorna. Cirka 30 lag på startlinjen och många hårda elitcyklister fanns med.

Göran hade första sträckan på 33 kilometer (6 varv). Vi hejade när de rullade ut i full fart från startfållan. Efter ett varv hade Göran släppt kontakten med täten tillsammans med två Uppsalaåkare. Vi tänkte "oj, det här går hårt". Och det gjorde det, men det visade sig också att en annan cyklist kört in i Görans bakhjul och smällt en eker för honom. Tur att han har många ekrar - för han kunde fortsätta.

Vid växlingen var vi på grund av detta redan fem minuter efter. Jag gick ut på mina fyra varv tillsammans med ett av lagen från Uppsala CK respektive CK Uni. Uppsalakillen satte högsta fart från början och jag slet mig med och tog mina förningar - om än inte lika långa som hans. Uni försvann omgående Vi körde fort och körde in 2,5 minuter på CK ringen, Wänershof och CK Falken. Ringen kunde inte hänga så när vi växlade vid andra växlingen var vi en grupp på fyra.

Patric visade smartness och ställde av Uppsala och Falken omedelbart. Vi plockade placeringar hela loppet och slutade på 16e plats. Lite synd på den oturliga starten men det kunde ha slutat mycket tidigare om hjulet blivit krokigt. Och även om det inte hänt hade vi antagligen inte slagit oss in på topp 10.

Summa summarum. Fy fan vad det går i elitklungan. Vi var som sagt fyra på min sträcka som drog tillsammans och körde - i mina ögon - ganska fort. Vad händer då? Jo Sebastian Balck varvar oss - SOLO. Man blir så trött...

Anmärkningsvärt

Det händer sällan eller aldrig, men i dag var min cykel i bättre skick än Niklas. Medan min drivning surrade och hummade, lät hans något annorlunda. Värt att notera (värt en egen rubrik).

Å andra sidan var han en pigg rackare idag och när jag högt började fundera på att vända hemåt då pulsklockan närmade sig 3 timmar effektiv cykling, så viftade och pekade han framåt vägen och nämnde platser längre bort. Han trampade sedan snabbt förbi alla korsningar där jag skulle kunna svänga vänster och söderut för att påbörja färden hemåt.

Något matt, men mycket nöjd följde jag efter med mitt framhjul klistrat vid hans bakhjul. Solen sken och vägen hem kan alltid påbörjas när som helst, från vilket håll som helst. Det har varit två fina eftermiddagar i helgen. Inte en droppe regn har fallit på mig och jag har haft bra cykelsällskap både under lördagen och söndagen.

Skåne är vackert.

Italy again - Gran Fondo 5 Terre

Soon, oh so soon it's time to go to Italy again. Liguria, espresso, warmth, Gran Fondo. I'm going for profound happiness and even if it's easy to use my imagination to feel how good it's going to be, a good film clip always help.

Let the first minute pass and prepare you for what is to come. After just over one minute the legs start to move (and it's not due to the music). At 1.35 I let my mind wander and through the screen I reach for that place and that climb. I'm there working hard. Well my mind is there, just a little ahead of the rest of me. I will be there soon, very soon.

Fler tips

Det dyker upp bloggtips då och då hos oss och nu är det dags att presentera två till, som numera ligger upplagda under "Bloggar värda ett besök" till vänster.

Team Solde har jag nämnt tidigare då jag besökte deras onsdagsspurt för första gången. Med risk för att låta som någon ur en svartvit film från 40-talet så tycker jag att deras blogg är förtjusande. Vilken glädje och entusiasm! Dessutom uppdateras den frekvent. Väl värd ett besök alltså, liksom nästa tips

"Cykling som idrott och passion" säger undertexten på Björn Fredrikssons hemsida. Underfundiga texter med cykelanknytning. Björn tävlar för Mölndals CK och har medverkat på cykelmuppar.se tidigare i år.

Måste vs. Ynnest

Glenn bloggar om semester och konstaterar förnöjt att följande saker behöver han inte göra när han nu hängt upp hjulen för den här säsongen

Nu slipper jag dessa saker på ett tag:

• Grus i munnen
• Energibars
• Sportdryck som gör att magen ballar ur
• Packa hela bilen med cyklar
• Komma hem sent från träning varje tisdag
• Snor och slem i ansiket
• Rakade ben
• Tvätta cyklar

Men Glenn. Att raka benen är inget man VILL SLIPPA. Det är en ynnest få förunnad. Få m ä n förunnat skall tilläggas - det vilar ett stort stigma över benhårlösa män....

Igår rakade jag benen inför helgens Stafett-SM. Detta efter att jag, Göran och Patric kört lite intervaller på gärdet. När jag kröp ner i sängen kände jag effekterna av intervallerna (gött) och den sammetslena känslan av nyrakad hud mot lakan (gött gött).

Onsdagsspurten med Team Solde

Jag visste det. Att jag skulle fråga mig själv varför jag inte åkt dit tidigare, när jag ändå funderat på det i några veckor. Den sympatiska bloggen Team Solde hade fått mig nyfiken och upplägget verkade roligt. Onsdagsspurten är arrangemanget det handlar om.

Det var mycket riktigt hur kul som helst, med en klunga som bestod av så trevliga cyklister (suck - det är fint det) och varför har jag inte åkt dit tidigare? Nu är det bara några få tillfället kvar detta år, varav jag är i Italien en av onsdagarna.

Missa inte bloggen och framför allt missa inte det här inlägget på deras hemsida.

Så lite bilder från uppsamlingen vid brofästet. Jag kan inte annat än rekommendera onsdagsspurten. En mycket god idé av trevliga cyklister, som lockar fler trevliga cyklister. Behöver jag säga något mer?

Mr Hamilton igen

Åsikterna går isär om Tyler Hamilton (sorry Christer).

Direkt osmakligt är det dock att gå in på www.rockracing.com och få upp rubriken "redemption" vid bilden av Tyler Hamilton.

Redemption betyder ungefär "förlåtelse för tidigare synder" och blir därmed i sammanhanget smått ologiskt. Att Tyler vinner nu - ger det honom förlåtesle för tidigare synder? Skall vi utgå, precis som vi oftast uppmuntras göra, att nu är Tyler ren?

Hur som helst. Jag tror på oskyldig till motsatsen bevisad. Men "redemption", det kan jag ge den som står för sitt dopande, erkänner, och sen aktivt arbetar för att motverka det.

Köpsuget

Jag, D och MO diskuterade precis hjul. Jag konstaterade surt att jag har köptstopp fram tills min lägenhet är såld och jag vet exakt vilken budget jag har att röra mig med. Efter det så siktar jag på följande hjulpark:

1 par lättviktare, tub. Där platsar mina Zipp 303. Kanske kan de framledes
bytas ut mot ett par Lew eller Lightweight.
1 par tanks, tub. Corima eller liknande. Kanske med Tune nav. Eller kanske ett par Campagnolo Bora Ultra istället...
1 par kolfiberkanttråd typ Reynolds Assault eller Attack.
1 par träningshjul, handbyggda på Mavic-fälgar och Record-nav
1 par fulhjul, mina Khamsin
1 set tempohjul (disc + 90 mm)

Hjulmaestro D gav parken med beröm godkänt men föreslog komplettering med ett par klassikerhjul. Till exempel ett par Ambrosio tubfälgar, 32-ekrade byggda på fina nav som exempelvis Tune 190.

Oj, jag dreglar visst.

Hjulmemoarer

Förra året köpte jag ett par asfräsiga Zipp-hjul med tune-nav från Tyskland. Allt var frid och fröjd till Sollerön när bakhjulet helt plötsligt började ge ifrån sig konstiga ljud.

Okej, sånt händer, bara att gilla läget och skicka hjulet på service i Tyskland.

S-Tec som sålde hjulet är hjälpsamma och trevliga. Inga problem - vi fixar en ny fälg! Problemet är dock att Zipp:s tyska distributör inte kan ordna fram en ny fälg. Nu har det gått över sex veckor sedan jag skickade hjulet. Modet sviktar.

Ringde därför idag till Tyskland

"Guten tag, sprächen Sie English" sa jag på min knackande tyska.

"Nein" sa hon "aber rufen Sie an später"

Och det gjorde jag men när jag ringde senare kom samma svar. Fortfarande inga fälgar, men efter Eurobike skall allt tydligen ordna sig.

Fuck.

Tyler fucking Hamilton

Går och vinner National Road Championships i USA. Inte nog med att Hamilton är återkommen från en dopningsavstängning. Han är dessutom en skittråkig cyklist som jag aldrig riktigt gillat.

Storleken HAR betydelse

Om ni nu trodde något annat. Kolla in Chris Hoy på bilden nedan. Ingen komplicerad analys för tvåan och trean att göra. Bara hem och köra benböj.