Eftersom min käre bror, Jesper har visat så god form så hoppades jag att kunna hålla jämna steg med honom på cykelturerna. I bästa fall kanske till och med tvåla till honom några gånger. Våra senaste testresultat var i stort sett exakt likvärdiga, så det kändes inte som helt orimliga förhoppningar. Dock inte så enkelt då Jesper är känd för att ha hög mjölksyratålighet och ett väldigt tjockt pannben. Han är en jäkla tjurskalle helt enkelt!
Hur gick det då? Tja det gick väl som förväntat och inte som jag hoppats. Men bara lugn! Jag har ursäkter.
Första dagen, på fredag, blev det en runda på sju-åtta mil med två fartsträckor. Vi stack ut rätt tidigt på eftermiddagen så vi fick bara med oss en kille till. Jag blev avhängd precis i slutet på båda fartsträckorna. Båda gångerna hade jag varit uppe och dragit hårt och var på väg bak för lite vila när det plötsligt brantade till(uppför). Jag klarade inte att hålla rullen när de andra tryckte på i motlutet och fick släppa. Alltså var det på grund av okunskap om terrängen och inte bristande form, som jag inte klarade att hänga med. Puh! Det var ju för väl!
Andra dagen, Lördag, körde vi intervaller på ett varv ute i förorten. Jag hängde med hela tiden och tog även en del förningar, även om jag måste erkänna att Jesper var den starkare av oss (aj, det gjorde ont). Fan, kom inte på någon bra ursäkt!
Sista dagen var det dags för gruppträning. Vi samlades i Farsta och delade in oss i två grupper. Naturligtvis valde vi den snabbare av de två. Allt kändes hur bra som helst och snart var det dags för den första fartsträckan. Det var en lång och kuperad sträcka som ingick i linjeloppet på Fredrikshofs klubbmästerskap. Ungefär halvvägs tog det stopp. Benen bara slutade fungera. Jag hörde en av de som låg bakom mig när det hände, beskriva det som att ”någon längre fram drog i handbromsen”. Tråkigt att höra. Tråkigt att bli så totalt ifrånkörd. Efter det blev jag i stort sett avhängd varje gång farten drogs upp, eller när det brantade till. Lite bättre kändes det efter en rejäl fikapaus. Men då låg jag bara långt bak i gruppen och hängde med. Jag var allt lite knäckt efter det. Är jag inte bättre än så? Jag hade ju inte en chans!
En sju timmars bilresa senare hade jag kommit över nederlaget. Ingen idé att sura för länge! De tävlar ju mer än mig. Det måste vara därför…där ligger skillnaden. Okej, jag kanske inte hade kommit över det HELT!
Så glad jag blev då jag vaknade på måndag morgon med ordentligt ont i halsen! Där har vi det! Jag hade en infektion i kroppen! Hur ska man kunna prestera då!? Aldrig tidigare har jag väl känt mig så nöjd över att bli sjuk!
Nu måste jag bli frisk snabbt så jag inte tappar vad som måste ha varit en rätt bra form. Bara väl maskerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar