Håller denna cykelmupp på att skaffa sig sunt förnuft?

Det har varit tyst från min sida ett tag nu och det brukar i en cykelvärld betyda att antingen har jag ingen möjlighet att cykla och då tryter inspirationen eller så cyklar jag så mycket att jag inte har tid att skriva.

Det var den mindre roliga förklaringen den här gången. Först hade jag inga direkta sjukdomssymptom, så jag började oroa mig för att jag helt enkel var övertränad, det vill säga (i min värld) för klen för att träna så mycket som jag vill göra. När jag väl fick ont i halsen blev jag mest bara lättad. Det var ”bara” en infektion igen. Som sagt ont i halsen, hög vilopuls och lite lätt feber, utan att vara riktigt sjuk. Inte tillräckligt utslagen för att vara nöjd med att bara ligga och sova och inte i tillräckligt bra form för att träna. Som vanligt så varade det tillståndet i evigheter.

Jag har blivit den klena cykelmuppen i klungan. Tråkigt, visst, men den här gången tänkte jag inte kasta mig över cyklingen igen. Det var i lördags precis tre veckor sedan jag hade det senaste passet där jag kände mig någorlunda fräsch. Jag försökte sedan på tisdagen veckan efter med ett lugnt pass, men insåg att det inte gick och så ett nytt mycket försiktigt pass tisdagen efter igen och det gick inte så bra den gången heller. Efter det fick cykeln stå till i lördags. Jag ska inte påstå att jag kände mig så bra som jag innerst inne hoppades på, men å andra sidan var jag inte sämre än jag förväntade mig och... Jag vilade på söndagen. Helt otroligt! Jag har någonstans lyckats skaffa mig lite sunt förnuft. Det är bra. Något som är mindre bra är att jag känner mig lite stressad över att konditionen har trillat ner i botten eller - Jag vet att den inte har det, men det är så det känns. Sedan känns det som att musklerna har förtvinat under uppehållet också. Ja, kanske inte helt och hållet, men en del i alla fall. Hur ska jag komma tillbaka till formen jag hade innan? Lugn och fin, lugn och fin. Det är numera ett begrepp som jag använder mig av rätt ofta. Jag kanske inte tror på det till hundra procent, men jag tänker fortfarande lyda det. Jag är definitivt inte återhämtad ännu och jag bör starta upp lite lugnt och låta kroppen bestämma lite mer än jag har gjort de tidigare gångerna.

Okay, samma sak som ni kan läsa ovan har jag sagt till de flesta som jag cyklar med. Nu när jag dessutom publicerat det på bloggen kan jag inte avvika från det. Jag är fast besluten att bli någorlunda träningssmart. Om inte annat så har jag haft extra tid att lägga på jobb, släkt och vänner. Det vet jag ju inte när jag kan göra (så mycket) nästa gång (förhoppningsvis om myyyyyycket läääääänge). Flåshurtigt positivt va? Jag kan säga att det har varit riktigt tråkigt under en period att inse att jag inte bör cykla, att försöka lite försiktigt och sedan förstå att jag ska vila lite till.

Vad tar jag med mig från denna upplevelse då? Jo, det finns tendenser på att ett visst sunt förnuft håller på att byggas upp. Det är positivt. Sedan eftersom jag mycket riktigt tyckte mycket synd om mig och insåg att jag definitivt behövde muntras upp så...

En cykelresa till Italien fixar humöret ganska bra och i början av oktober åker jag.