Det har ju talats en del om Jonas nya, underbara ram och jag ser fram emot fler inlägg, där han har långa passager om denna fantastiska skapelse till cykel medan den växer fram. Ja, jag har lyft ramen och låtit fingrarna glida över farträfflorna medan vi diskuterade den aerodynamiska nyttan av dem. Mycket kan skrivas om födelsen av detta fartvidunder och jag hoppas verkligen att Jonas fortsätter på den inslagna vägen att träning kanske är onödigt, eftersom cykeln kommer att rulla uppför backarna av sig självt. Jag kommer till varför så småningom.
Det är inte drömmar i karbon, som upptar min tankeverksamhet till största delen, utan det är tanken på resan i sommar. Den resan där jag ska cykla och cykla och cykla lite till. Bara tanken på de där veckorna kan få mig på bra humör. Helt plötsligt dyker det upp i medvetandet och sedan sitter jag och ler rätt ut i luften. Har jag tur så har jag en person i närheten, som är någorlunda intresserad av att lyssna på mina utläggningar om hur underbart livet är och framför allt om hur suveränt härligt det kommer att bli i sommar. Det finns ju också fina webbsidor, som man kan gå in på och jag har en viss dragning till de med härliga bilder.
Fram till nu har de där tankarna bara inneburit ren eufori, men häromveckan när jag tittade på en (helt underbar) bild från Col de Galbier, så slog tanken mig. Det ser ju för jäkla jobbigt ut. Hela resan uppför kommer bara att vara en ren plåga. För all del - jag har tidigare räknat med ansträngning och en del smärta, men nu slog det mig.... Jag är ju för klen. Jag har för lite benmuskler. Jag har för dålig teknik. Ryggen och axlarna krånglar med jämna mellanrum. Fötterna somnar om jag är ute mer fyra-fem timmar i sträck och händerna med. Jag väger för mycket (som inte är muskler) för att orka transportera mig själv uppför de där branta backarna. Jag är inte tillräckligt tufft mentalt. Jag är för bekväm och jag har låg mjölksyratålighet. Behöver jag fortsätta?
Jag upptäcker att jag borde ha skrivit ”så slog tankarna mig”. De trillade in, en efter en annan eller snarare sagt de forsade in i mitt medvetande som en hord galna tävlingscyklister, som till varje pris vill vinna spurten. Jag är inte tillräckligt disciplinerad för att underkasta mig ett strängt mat- och träningsschema för att åtgärda alla de där svagheterna, som jag helt plötsligt insåg att jag hade. Vad göra? Jo, jag kan ju alltid köpa mig ur en del av besvärligheterna. Tur att det är så roligt att göra cykelrelaterade inköp och tur att det finns en hel mängd mycket trevliga, cykelintresserade personer, som så gärna delar med sig av sina kunskaper och tips. Jag får definitivt delvis köpa mig ur det här. Det som man inte har i benen får man ha i plånboken. Är det inte det man brukar säga? Det lutar åt ett kompakt....
Nej just det ja... Jag skulle ju vara motvikten till dem som snöar in på komponenter, material och märken. Fast jag måste erkänna att det är roligt. Inte hela tiden, men rätt så ofta. Hur som helst så är det väldigt roligt att gå till shopen och diskutera vad jag ska köpa för att få så mycket kvalitet för pengarna som möjligt för mig. Ja, jag säljer ut mig och erkänner att det är Cykelcity (i Lund), som jag går till för att lyfta och klappa lite på allt roligt och underbart som finns där. Vad ni än påstår kära Cykelcity - den dagen ni slutar tjäna pengar på mina inköp tror jag inte finns. Det jag uppskattar och det som gör att jag kommer tillbaka även när jag egentligen inte ska köpa något, är entusiasmen och det genuina intresset hos alla i personalen. Det som gör att de bara småler när jag kommer in med panik i rösten med blåmärken, skrubbsår och ett lite ”hopskrynklat” framhjul och utbrister ”Jag måste ha det här ordnat till imorgon för jag ska ut på en heldagscykling (med fikapaus givetvis - helt onödig parantes egentligen)”. Det är då jag hör ”Det är lugnt Anette. Det fixar vi.” – och sedan tar det en stund och sedan är cykeln i fint skick igen.
Nej, jag tror inte att jag kommer att få ett bättre pris på grund av stycket ovan. Faktum är att jag inte ens tror att de kommer att läsa det här, även om mina lagmedlemmar glatt lämnar länkar här och var. Jag för min del tipsar en del av de vänner som av någon anledning tycker att det är roligt att höra mig bubbla om mina underbara uterundor, trots att de inte själva håller på med denna ädla sport. Vad jag sedan gör är att be dem skriva en kommentar om veklingar som håller sig inomhus under vintern. Jag har inte sagt något till mina lagmedlemmar om det här, för det är indirekt riktat mot dem och jag tänker utnyttja varje tillfälle att ta upp det här ämnet, eftersom jag snart räknar med att bli frånåkt när de drar igång med sin träning på allvar.
Annars har den värsta paniken lagt sig - faktiskt. En härlig runda i lördags och sedan ett Vasaloppspinningpass på söndagen har fått ordning på signalsubstanserna igen. Tänk vad lite kemi kan göra för att styra tankeverksamheten åt rätt håll. Jag vet att det finns motion på recept. Cykling borde ju vara självskrivet där. Att vi lagmedlemmar dessutom satt med god mat och rödvin och la upp planerna för resan i sommar under lördagskvällen var ju inte helt fel heller.
Varför vill jag då att Jonas ska fortsätta hålla på sin övertygelse om att cykeln är viktigare än motorn i alpsammanhang? Jo, helt själviskt hoppas jag på att jag proportionellt ska kunna förbättra mig mer än mina lagmedlemmar så att jag slipper ligga sist och sladda hela tiden. Jag undrar om jag kanske kan övertala mina fina, underbara lagmedlemmar att de som är så starka ska ta hand om de flesta förnödenheterna på våra dagsturer. Hade jag kunnat så hade jag nu slutat med pikar, riktade i all välmening om ömhudade säsongscyklister och allt annat jag kan komma på, men det är ju så förtvivlat roligt att tjafsa. Mot bättre vetande alltså. Ju längre tiden går in i den varma perioden desto ödmjukare blir jag kanske. Det återstår att se.
