Jag är inte gammal nog i gamet för att kunna uttala mig om hur det var förr. Men jag är bra på att lyssna och har nu hört Adamsson och Vacchi orera om hur den flitiga radioanvändningen lite tagit udden av cykelsporten. Att det blir för tillknäppt och kontrollerat.
Må så vara, men så tänker jag på igår. Och då tänkte jag på Big Mags Twitterinlägg om Old School Hard Riding.
Igår var det old school hard riding. Ingen radio i världen hjälpte de som inte hängde med när Team Columbia höjde farten. Många försökte dra där bak, men få lyckades. Det var oreda och yvig svansföring. Samtidigt satt åtta stenhårda typer därframme och tog korta, stenhårda förningar. Adamsson sa med 20 kilometer kvar att "nu börjar det kännas i benen på Columbiacyklisterna". Ja, men de drog hela vägen till mål ändå. Enstaka gånger, i någon kurva eller vid skiftande vind blev det lite oreda - men annars var det ett vackert gul/vitt lagtempo med lite turkost, vit/röda och röda inslag.
Längst bak låg Cavendish och bidade sin tid. Jag förstår att Hushovd är rädd för Cav. Men att servera honom segern med silversked var onödigt.
Cavendish kastade en blick bakåt. Kollade hur det såg ut. Sen väntade han några tramptag för att rycket inte skulle bli för uppenbart. När han väl bestämde sig så var han uppe på max på ett par sekunder. Hushovd var med, han släppte inte hjul som Farrar gjorde etappen innan. Han var till och med, för några få sekunder, snabbare än Cavendish.
Old school hard riding.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar