Idag var det dags för årets första gruppträning med Lunedi. Söndagar brukar det stå distanspass på programmet. Så gick snacket även idag. Det visade sig dock att vi ser lite olika på det där med distanspass. Som ni kanske förstår så fick jag det lite jobbigt och har härmed försäkrat mig om att ni inte ska tro att det har med min form att göra.
Uppslutningen var mycket god för att vara klockan nio en söndag morgon. Drygt 20 personer hade samlats utanför Cykel City. Vädret kunde man inte klaga på. Solen sken men det var inte mer än fem sex grader varmt. Vissa gnällde dock lite över att morgonträningar inkräktar på deras uteliv. Vad menas med det? Jag hinner knappt ha ett liv... ska man hinna gå ut också!?
Redan innan vi var ute ur Lund hade två grupper utkristalliserats. En mindre grupp med de snabba pojkarna omkring femtio meter före den lite större gruppen med oss mer mänskliga cyklister. De som känner mig inser nog vad jag fattade för beslut i den situationen. "Hmm, jag kände mig ju stark igår och i förrgår när jag tränade." "Nog borde jag kunna hänga med den snabba gruppen!" Sagt och gjort, så cyklade jag ikapp "svettona" och la mig på sista rulle. Inga problem, lite hög puls kanske. Men jag fick ju spurta lite för att komma ifatt snabbt.
Ganska snart blir jag varse att farten här är betydligt högre än vad jag är van vid så här långt på säsongen. En och en halv mil utanför Lund ligger jag plötsligt på 90% av maxpuls utan att ens vara uppe och dra (i kantvind iofs, men ändå!). Man behöver inte känna mig för att veta att jag tycker det är jobbigt att ha så hög puls. Det var bara att lägga sig sist och stå utanför rotationen. Efter ett tag fick jag på det sättet ner pulsen till 160-165. Det vill säga, strax över min mjölksyratröskel. Naturligtvis helt ohållbart i början av ett tre-timmars pass. Efter 45 minuter släppte jag och en kille till och föll tillbaka till den långsammare gruppen.
Oj vad skönt det var att sänka farten och pulsen. Vi fick en behaglig resa i 20-30 minuter innan vi blev ikappkörda. Sedan var det dags igen. Det var minsan ingen distansfart i den andra gruppen heller. Återigen var pulsen uppe på alltför höga nivåer. Eftersom jag var osäker på vägen så fick jag snällt hänga med ändå.
Efter sju mil vände gruppen hemåt. Jag ville hinna köra lite i riktig distansfart så det fick bli en liten omväg hem på egen hand. Något jag ångrade hela vägen hem. Så sliten jag är i benen nu!
1 kommentar:
He, he, oj vad man känner igen sig! Underbar blogg, btw. Hittade hit via Hovets forum. Jag blev så inspirerad att jag startade en egen. Först i efterhand såg jag att min egen har samma layout. Nåja. Jag har inte rikigt kommit igång än själv, men hoppas min kan bli åtminstone lite lika bra som er!
Skicka en kommentar