That's what friends are for

...att skonsamt meddela att nu är det nog dags att pensionera favoritbibshortsen. Ibland får man inse att man har en blind fläck och då får man lita på sin väns goda omdöme. En vän kan hjälpa en att se saken från en helt annan synvinkel. Kill your darlings.

Mig och mina tubdäck

Jag har ett komplicerat förhållande till mina tubdäck. Å ena sidan älskar jag dem. Det är så mycket kärlek mellan tub och asfalt att hälften vore nog. Under min tid i Tadzjikistan har jag haft en temporär återgång till kanttråd. Nu, efter några veckors tubträning förstår jag att uppskatta skillnaden.

Något jag dock inte gillar är punkteringar och limmande. Punkteringar har man förvisso med kanttråd också, men limmandet är en företeelse exklusivt för tubfantaster.

Mitt förhållande har verkligen satts på prov de senaste dagarna när jag skulle limma på ett par fräscha tuber på mina nya högprofilshjul. Förlimning av tuber - check. Lim på fälgen - check. På med tuberna - check. Satt tuberna fast? unchek. Så nu har jag ägnat en halvtimme i limångornas land till att försöka få rätt på skiten. Vet inte om jag lyckats, men i morgon skall jag fan provåka hjulen. Annars kommer jag inte tordas använda dem på VetSM.

Vet-SM

Läser om veteran sm. Kan bli en enda stor fars. Av flera anledningar. 1. jag skall köra tempot och det kommer bli en tempostart som föregåtts av noll timmar på tempocykel på 1,3 år ungefär. Spännande. 2. 29 startande i H30 jämfört med dryga 80 i H40 borgar för ett konstigt lopp. Min plan att inte dra en meter och sen spurta hem skiten tycks genast hotad. Med så få startande - vem skall egentligen dra över huvud taget?

Dra fick vi alla göra under dagens träning. Jag och ett par till klubbkompisar dök upp och körde med ECI. Vi hade finbesök av elitcyklister så det blev hårt jobb i 11 mil för mig. Eller jag jobbade nog bara hårt i 10 mil, så det var ganska lugnt egentligen.

Hur som helst så har den senaste veckans mangling med några stenhårda pass varvat med lugn distans börjat ge lite resultat så jag ser med tillförsikt fram emot helgen. Inga förväntningar, men om man placerar sig i topp 10% (som jag gjorde på t.ex mitt första marathonlopp) så har jag säkrat en medalj. Hur svårt kan det vara?

Seniorcupen deltävling 4 - Solleröloppet

I morgon är det dags för anrika Solleröloppet, tillika den fjärde deltävlingen i Seniorcupen 2010. Att det lär bli en del förändringar råder det inget tvivel om, så vitt jag kan se kommer ingen från topp fyra till start. Glenn Dahl och Oskar Jeansson kör t.ex. båda stor-SM.

Med det inte sagt att det inte blir hårt. Brudpiga har många farliga cyklister med, likaså CK Valhall (t.ex Matti Scheffer) och CK Parr (Anders Juhlin). Åstorp ser också ut att kunna ställa till det i klungan med ett ovanligt stort gäng på plats. Borlänge får absolut inte räknas bort då de har 2007 års segrare i laget (Jonas Eriksson).

Outsiders från andra lag är t.ex Markus Schachtschabel från Borås (som imponerade på Kinnekulle), Jerker Strömqvist från Oskarshamn och bröderna Resar från hemmaklubben Sollerö IF. Från Cykelcity, som brukar vara starka på många tävlingar, dock inte Solleröloppet, tror jag nog mest på Ragnar Sylwan och Mario Toledo.

Sen hissar jag en liten varningsflagga också för Crescendos egen Joachim Lyth som visat finfin form på de senaste träningarna. Nu kommer han tyvärr helt ensam till start och får ett tufft jobb att bevaka alla övriga storfräsare.

Hoppas för allas skull att vädret blir bättre än i fjol!

Jag tänker så här

Läser olika referat från Sub7 satsningar på Vätternrundan som inte gick hem. Flera var nära men ingen nådde hela vägen. Helt klart är dock att det finns en hel hög urstarka cyklister i vårt avlånga land. Det är väl inte så förvånande. Förvånande är dock att när man letar sig ut på tävlingar runt om i vårt rike så är det många av dessa som inte syns till.

Vätternsatsningar i all ära, det är en kul grej, men visst vore det ännu roligare om fler av de som kan plåga sig i 42 knyck i 7 timmar tävlade mer. Snacka om att veterancyklingen i Sverige då skulle få sig ett fantastiskt lyft.

Cykla med mig

När Lance var Down Under så kom tusentals för att cykla med honom när han hade "öppen träning". Idag har ni samma chans, men inte med Lance utan med mig. Vill ni sola er i min gläns, spegla er i mina skinande ben, drägla över mina vader - ja kom då till ECI i Björkhagen kl 18. Jag är där, kittad till tänderna, redo att bli avställd, förödmjukad och förnedrad.

Det börjar ta sig i benen

Jag är helt ovetande om min formnivå då jag inte cyklat hårt mot någon annan än mig själv på ett par månader nu. Men sedan marathon har jag nu kört fem cykelpass och två löppass och jag tycker så smått det börjar ta sig lite i quadriceps.

Igår blev det 1.30 på blåsiga vägar på Österlen. Tryckte på i 5x 4-6 minuter för 20-25 minuter i hög puls. På fjärde och femte kände jag att jag hade tryck i pedalerna så där som det känns när det är hyfsat bra drag i benen. Då man orkar stå på och öka farten när det krävs (som i svaga motlut) men ändå kan trycka på lite till när det sen vänder utför. Jag tror till och med att det gick ganska fort.

Så slutsatsen är att med några bra tryckpass till så kan det börja infinna sig något som kan kallas cykelform - men om det räcker någon vart är en helt annan historia. Jag kollade till exempel på startlistan till Solleröloppet (ni har väl kollat in den) och inser att det krävs fan en hel del för att hävda sig ens i seniorklungan som numer kryllar av sjukt starka cyklister.

För övrigt lider jag lite med alla de dårar som försökte cykla runt pölen (Vättern) på under 7 timmar och missade med 5-7 minuter. Jag trodde förvisso inte att de skulle klara det, så egentligen borde jag vara glad för att jag hade rätt. Men mest känner jag med dem, för det var snöpligt nära.

Österlen

Är nu i något av ett cykelmecka - Österlen. Det finns löjligt många pittoreska småvägar här. Det blir lite sparsmakat med bloggande, jag prioriterar samvaro med familjen. Och däremellan badar och tränar jag. Har hunnit med två cykelpass där jag plågat lillebror (som är nycykelfrälst) över det undulerande landskapet. Och ett stycket löppass på tröskelfart.

Inte längre helt ny i stallet

Jag har, när jag har sett stolta ägares bilder av sin cyklar, förstått att cyklar gör sig väldigt bra i soffor. Fin!

Den årliga rundan till Leos gatukök i Tollarp

Det blev inte något fjärde år i rad, för gårdagen spenderades inte i blåst (och tydligen regn vilket jag inte såg något av medan jag stannade i Lund). Jag har blivit bekväm och med det även vekare. Det är något som går att ändra på men jag kommer att få jobba på det. Det är semester i juli och då finns det gott om tid, men skulle någon vilja ändra väderförutsättningarna till dess?

Fit kontra fart

Sambandet mellan hur fit man ser ut och hur fort man springer är inte så tydligt. Jag säger så efter att ha sett mig själv på bilden nedan, tagen i lördags. Det var nog ett tag sedan jag såg så pass vältränad ut. Och om det fanns ett tydligt samband mellan uppenbarelse och prestation borde jag nog sprungit någon kvart snabbare.

Foto: Meta Waernulf

På väg mot mänskligheten

Igår stapplade jag och 16-17 tusen personer runt på Stockholms gator som idrottsinvalider. Många valde att outtalat förklara sitt haltande genom att bära den gratis t-shirt som alla fullföljande fick. Smart drag, ge folk en faktiskt hyfsat snygg funktionströja i passande storlek - då kommer de att använda den, både dagen efter och på träning inför framtida lopp.

Jag ägnade min invalidodag till att hämta hem cykeln. Så nu skall det rullas på racer för första gången sedan september. Kanske redan i morgon, annars på onsdag. Det är dags att flytta fokus om man säger så. Den här bloggen heter inte cykelmuppar.se för inte.

3.28.29

Det blev inga 3.15, inte ens nära. Detta trots att jag vid halvmarathon sprang in på finfina 1.35. Då var jag kungen. Oövervinnerlig. 5 kilometer senare satt jag i en baja-maja och undrade hur det skulle gå. Efter en snabb tömning fortsatte jag, dock i makligare takt.

Började vid 30 förstå vad Szalkai menar med att "slå sönder musklerna". Mina var i spillror och jag stapplade på ett patetiskt +5.30 tempo. 2 km från mål kom farthållarna för 3.30 gruppen ikapp och jag mobiliserade för att över 3.30 skulle jag jävlar inte springa. Det gick bra, och jag kom in på Stadion med över 2 minuter tillgodo.

Nu har jag ont överallt. Begränsningen satt inte i pumpen, den satt i musklerna. Och det behövs några fler år av löpdistans för att klara av det. 3,5 månader räcker tydligen inte för att på allvar härda musklerna.

Och på det stora hela är jag nöjd. Faktiskt. Trots att målet inte alls nåddes.

Mer om loppet kommer!

Se ut som proffsen - gör som proffsen

Se ut som proffsen - gör som proffsen. Nu har jag liknande skor som Haile och därför köpte jag också ett Adistar Adizero proffslinne. Fy fan, jag ser så proffsig ut - bortsett från mitt BMI på 22 kontra deras på 18.

Sprang precis 3 kilometer för att testa outfiten och det känns bra. Farthållarlapp för 3.15 är tagen. Nu gäller det bara att ta det lite lugnt första fem kilometerna.

Ni som vill följa min framfart. Kolla in www.stockholmmarathon.se och leta upp startnummer 621.

Gaaargh.

Då så

För första gången börjar jag på allvar tro att 3.15 är möjligt. Jag kanske har låtit påskina att jag trott på det förut, men idag kändes det faktiskt görbart.

Landade i Stockholm kl 14 och kl 16 var skorna snörade och jag på väg ut för en kortare runda. Det är skillnad att springa på nästan 1000 meters höjd och ojämnt underlag kontra havsnivå och finfin asfalt. För första gången kände jag att jag kunde jogga på 4.40-4.50 fart under uppvärmningen. Pulsen låg under kontroll och det kändes löjligt enkelt. Antagligen som det måste kännas i början om man skall orka hålla 4.37 i 195 minuter skulle jag tro.

Körde 30/30 intervaller med 3-3.10 fart på intervallerna. Även det var inte särskilt jobbigt men jag nöjde mig ändå med 10 stycken för att inte hitta på något dumt som att bli sliten. 7 lätta kilometer senare var jag hemma. Det känns bra - jag menar det.

Det blir bara ett par skor

Har velat hit och dit men nu tar jag bara med mig ett par skor hem. Det blir mina tävlingsdojjor som jag tycker funkar bättre och bättre ju mer de används. Och med tanke på att vi talar om +30.000 fotisättningar så tänker jag att 100 gram gör skillnad.

Sprang 6-7 km på morgonen. Körde 10 30/30 intervaller men tog det i övrigt lugnt. Nu blir det bara finlir fram tills på lördag.