Det blev inga 3.15, inte ens nära. Detta trots att jag vid halvmarathon sprang in på finfina 1.35. Då var jag kungen. Oövervinnerlig. 5 kilometer senare satt jag i en baja-maja och undrade hur det skulle gå. Efter en snabb tömning fortsatte jag, dock i makligare takt.
Började vid 30 förstå vad Szalkai menar med att "slå sönder musklerna". Mina var i spillror och jag stapplade på ett patetiskt +5.30 tempo. 2 km från mål kom farthållarna för 3.30 gruppen ikapp och jag mobiliserade för att över 3.30 skulle jag jävlar inte springa. Det gick bra, och jag kom in på Stadion med över 2 minuter tillgodo.
Nu har jag ont överallt. Begränsningen satt inte i pumpen, den satt i musklerna. Och det behövs några fler år av löpdistans för att klara av det. 3,5 månader räcker tydligen inte för att på allvar härda musklerna.
Och på det stora hela är jag nöjd. Faktiskt. Trots att målet inte alls nåddes.
Mer om loppet kommer!
1 kommentar:
men är inte du cyklist? Varför denna marathonsatsning?
Skicka en kommentar