Stylish i unga år

Min kompis Gianni i Zambia cyklade i unga år. Han var riktigt lovande. Men framförallt var han sjukt stylish redan på pojkcykeln. Kolla in cykelskorna bara!

En dag kvar

En dag kvar sen kan 2010 läggas till handlingarna. Det har varit ett på många sätt overkligt år. Jag har tillbringat större delen av det i ett annat land, många mil hemifrån. Ett land få vet namnet på och ännu färre kan stava rätt. Ett ställe som bjöd mig på overkligt häftiga cykelupplevelser. Ett land som för alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat, trots att det redan nu känns som att det var väldigt länge sedan jag bodde där.

Sen flyttade jag hem och blev pappa. Nästa overklighet. De senaste veckorna har varit en bubbla som jag medvetet inte försökt ta mig ur. Träningen har förfallit helt, istället har vi övat på att vara en familj och gemensamt axla ansvar för all den omställning som kommer med att en ny person styr över våra liv. Blöjbyten mitt i natten, ömmande mage på skrikande barn - det är ingen bra förutsättning för ostörd nattsömn och hård träning. Lägg på det feber och halsont så har du ett tydligt ta-det-lugnt recept.

Nästa år får bli som det bli år. Jag längtar efter att komma in i en träningslunk igen, men samtidigt är det inte det som är viktigast av allt just nu och så måste det få vara. Jag är övertygad om att det går att få ihop allt på ett väldigt bra sätt, men det tar lite tid att lära sig hur. Tur därför att jag tävlar i gubbklass nästa år och att det är långt långt till tävlingspremiärer ännu.

Oavsett hur det blir med tävlingar och resultat är jag övertygad om att 2011 kommer bli det bästa året hittills, på alla sätt och vis. Vi ses i det nya året!

Först Dogge sen...

Efter Dogges succé gör ju Fabian Cancellara reklam för elgiganten. Otroligt. Erkänn att storcyklisten ser jävligt Matrix ut.

WTF

CK Nollåtta - vad är det för något? Ny klubb i Stockholmstrakten fylld med vet-cyklister är ett hett tips.

Någon som vet mer?

Min nya kompis

Så här ser min nya kompis i gymmet ut. En Monark 874E som obarmhärtigt berättar precis hur dålig form jag är i just nu. Körde 2x15 på 200 watt och fick jobba lite för det. Va fan liksom. Och här sitter jag och läser om hur personer hit och dit trampar nästan lika länge på 300 watt. Ok, jag körde inte max på något sätt men ändå.

Nåja, nu har jag ett oerhört komparativt system för vinterträning på 30-sekunders promenadavstånd från min arbetsplats.

Tillbaka på banan

Okej, nu har jag haft 17 dagar på mig att vänja mig vid det här med att vara pappa. Jag har långt ifrån lyckats, men jag har kommit en bit på väg.

Slets tillbaka till den bistra verkligheten igår då jag tvingades återgå till lönearbetet. Dock bara för fyra dagar, sen skall jag ha semester över hela julen och det lär inte sätta igång på allvar förrän 10 januari typ. Man har det ganska bra.

Firade återtåget till det stora revisionsorganet med lite morgonträning. Det blev mina favoritintervaller 4x4 med en minuts vila. Fyra intervaller inklusive uppvärmning avklarat på en halvtimme. Sen följde lite frivändningar och blandad styrketräning. Kändes förvånansvärt bra på intervallerna trots tre veckor av total stiltje. Och då menar jag snudd på total stiltje. I två veckor kom jag knappt ur mysbyxorna och min kardiovaskulära träning begränsades till fem minuters promenad till ICA och klättrandet av tre trappor i huset vid hemkomst från densamma.

Den bästa nyheten för dagen var dock att min lilla health club där jag tränar skall ta in en Monark testcykel. Förstå lyftet. Föreståndarinnan på den exklusiva träningsanläggningen där jag och bland annat en före detta fängelsestraffad hög chef tränar var dock bekymrad för var den skulle placeras. Jag dämpade hennes oro och förklarade att ge mig ett litet hörn någonstans så är jag nöjd. Jag behöver ingen fin inramning, jag vill bara ha koll på motståndet och sitta någorlunda bekvämt.

Nytillskott i stallet

På väg hem. Anar något suddigt där bak.


Tillhör mig numer.


Förra ägaren hade till och med sadeln i lagom höjd till mig, men jag funderar på att sänka styret något.

Jag blev pappa igår

Gaaaaaaargh.

Så. Jävla. Häftigt.

Allt annat känns sekundärt just nu. Återkommer när jag bekantat mig lite mer med världens sötaste tjej.

Ny recension

Bibliotekstjänst har gett "De som inte vann" ett lektörsomdöme som bland annat säger:

Krockar, krascher, skador, doping skildras som en del av vardagen och fylls ut av återhämtningarna i vila på olika hotell. Cykelstallens prioriteringar styr hela tiden vem som ska hjälpa fram vem och taktiken förändras från dag till annan. Varvat med nära miljöbeskrivningar av det Frankrike som passerar i snabb revy tar vi del av Mathieus tankar och reflektioner över proffslivet. Vissa av cyklisterna skildras levande med fördjupning medan andra mest blir roller och medaktörer. En spännande bok för den som är intresserad av sporten men kan säkert tilltala andra läsare också. Noggrant vårdat språk som är lättläst och flytande. – Göran Antonsson

Trevlig helg på er

Myspys till jobbet

Alltså jag älskar när det snöar för alla cyklister som trängts på vägarna är borta i ett nafs. Det som brukar vara en kö över Skeppsbron var idag cirka tre hugade cyklister. Tempot är högre, för de som ger sig ut vet oftast vad de gör.

Nackdelen är att bilarna har det lite jobbigt. Och i kombination med en ofta dåligt plogad cykelbana blir det trångt och lite vrångt i trafiken. Första vintercykelturen är alltid lite läskig. Jag känner mig helt ovan och osäker i halkan. Sen efter ett par gånger har jag hittat balansen och håller trycket genom snövallarna.

I tisdags var det dock inte så roligt. Då innan snön kom då hela vägen hem var en enda lång iskana. Det var smått parodiskt på Skeppsbron när cyklister försökte bromsa på isbanan samtidigt som det blåste medvind i styrka av styv kuling. Alla bromsförsök var förgäves, bakhjulet låste sig direkt. Samtidigt pressades man fram av vinden. Nej, det var bara att resignera inför vädrets makter och blåsa hela vägen hem till söder. Förhoppningsvis utan att glida ut i vägbanan.

Världen fattig på cykellitteratur

Skönlitterära cykelskildringar står inte som spön i backen. Detta blev särskilt tydligt i senaste numret av Cycle Sport America. Tidningen listar de, enligt dem, 50 bästa cykelböckerna. O f a l l t i m e s. Ni hör, vilken lista och så passande att den kom just nu när jag gått och blivit bokförläggare.

Hur som helst. Utav de 50 böckerna så är endast 1 (en!) skönlitterär. Och givetvis handlar det om The Rider (Cyklisten) av Tim Krabbé. Tims bok är fantastisk tycker jag, men nog är det lite sorgligt att det inte finns (eller CS inte läser tillräckligt) fler bra cykelromaner. Nu finns det i alla fall en till. Skriven av en tjej. Unikare än så blir det inte. Köp ditt exemplar du också!

Nytt på bokfronten

Det har på många sätt varit en intensiv period. Bokförsäljning går inte av sig själv även om det rullar på hela tiden.

Nu senast var det lite recensioner som kom ut, bland annat i Tidningen Cykla men också i Svenska Cykelsällskapets tidning. De recenserade inte bara utan gjorde också en två sidor lång intervju med Gabriella Ekström.

Sen har lite nya butiker tagit in boken. Evalds MTB och Racerdepån är två. Boken är också inom kort på väg till Cyklotekets försäljningsställen.

Och ni som var på bokmässan såg att vi var där och Gabriella signerade böcker för allt vad pennan höll. En bok är rolig i sig, men en signerad bok är så klart ännu mycket roligare.

Men det som är roligast av allt är de fina kommentarer som både vi på förlaget och Gabriella fått för boken. Den har verkligen nått fram till många cyklisters hjärta. Och det stannar inte där. Åtminstone två personer utan just något cykelintresse alls har läst boken och fällt goda omdömen. Det är riktigt stort.

Patrik Proffs

Läste precis att Vallentunas Patrik Morén fått ett proffskontrakt med italienska amore vita. Jättekul att Patrik får chansen i proffsvärlden tycker jag för han är en hyvens kille och en rackarns duktig cyklist!

Att göra vintersäsongen lite intressantare

Cykla recenserar "De som inte vann"

Cykla recenserar de som inte vann i sitt senaste nummer och rekommenderar boken som mysläsning i vintermörkret.

Läs tidningen i sin helhet på http://www.cykla.se/tidningen.asp, recensionen hittar du på sidan 28.

På hjul

Det blåste styv kuling när jag cyklade till arbetet i måndags. Kämpade frenetiskt på gamla bettan i motvinden på Skeppsbron. Så kom en kille på MTB och körde om. Det händer extremt sällan att jag låter någon köra om mig på Skeppsbron. Där tar jag i för kung och fosterland, ställer av allt på två hjul.

Jag togs därför lite på sängen. Jag hängde redan med huvudet och var trött i benen. Men så kom tävlingsjävulen fram och hornen växte ut. Utan att ens reflektera så ställde jag mig upp och täppte till den ansenliga lucka som redan hade skapats. Jag slet i styret, slängde i treans växel. Den gamla damcykelns pedaler skrek av smärta när 900 watt transporterades genom dess axlar. Ganska snart var jag ikapp. Vädrade lungorna några sekunder och laddade för omkörning. Men vad händer, fanskapet framför mig skall åt annat håll och ofrivilligt var tävlingen över för denna gången.

Nåja, han får tro att han gick segrande ur striden - men jag, och ni, vet att jag lät honom vinna.

Bortförklaring serverad

Jag har fått reda på att min kombatant vad gäller roddmaskinstävlingen på gymmet är typ 2 meter lång. Så där ja, inte undra på att han slår mig.

Körde lite nya cykelintervaller igår. Ytterligare 4x4 med en minuts vila. Jag gillar den typen av pass. Ett effektivt sätt att få lite tid omkring tröskel när tid för träning är knapp.

Alberto Contador!

Egentligen är det väl lite konstigt att Alberto Contador ännu inte formellt fråntagits titeln i årets Tour de France. Eller? Clenbuterol finns inte naturligt i kroppen och är en förbjuden substans. Då är utgångspunkten, om jag förstått dopningsdjungeln rätt, att man är dopad och två års avstängning. Sen kan detta reduceras om det finns förmildrande omständigheter - vilket det säkert kan finnas i fallet Contador. Men ändå, att han skall bli avstängd och att han skall förlora titeln borde det inte vara något snack om.

Och vore jag Schleck, och vore jag ren, skulle jag ställa till ett jävla liv om detta. Men nu är jag inte Schleck, och kanske är Schleck inte heller ren.

Det börjar bli så för mig att Tour de France har utvecklats till god cykelunderhållning i fantastiska miljöer, men vem som vinner blir mindre och mindre intressant, för det kan jag ändå inte vara helt säker på förrän 1-2 år senare.

Träningsiver

Såja, då var ordningen återställd. Har tränat två dagar i rad. Igår körde jag seriösa cykelintervaller för första gången på länge. Det blev 4x4 minuter på 90% med en minuts vila. Det föregicks av lite uppvärmning och följdes av styrketräning. Har som ambition att bli starkare i benen. Det är bra när man cyklar har jag hört.

Idag blev det lite fler cykelintervaller, men framförallt ett nytt rekordförsök i gymmets roddtävling. 3 minuter max för att se hur många meter man kommer. Förra gången 865 idag.... 882. En putsning med 17 meter vilket omsätts i nästan fyra sekunders pers. Jag är 28 meter efter ledaren som ligger på 910.

Fick precis reda på att jag är ledig på fredag. Helt oväntat men mycket välkommet. Om inget oförutsett inträffar, och om vädret är bra, ja då skall jag ut och cykla. På racern. Kanske sista gången för i år för utomhus och på smala stenhårda tubdäck.

Bilder från Kungsan

Heltrevlig Cross-tävling i Kungsträdgården igår. Jag drog av 500 bilder, varav 300 kvalade in till mitt Picasa-album.

Lyckades även ta mig upp på scenen för att snacka lite med Vacchi om boken. Han var pratglad, som vanligt.

Titta igenom alla bilder här om du orkar, vill du ha någon särskild i fullformat - skicka ett mail till mig vetja: jsundewall(at)gmail.com

Några smakprov!

Det dära cafeet

Var inne på Bianchis skrytshop igår. Den där som det bloggats om till höger och vänster - Bianchi Cafe & Cycles på Norrlandsgatan.

Jag har läst om alla bloggare som blev inbjudna på pressvisningen och kan inte hjälpa att tänka att något måste blivit fel eftersom jag inte var bjuden. Kom inbjudan bort i posten? Ses jag som en fri radikal i cykelsverige som man inte törs bjuda in?

För inte kan det väl vara så att jag överskattar mitt eget inflytande över svensk cykel? Omöjligt, det faller på sin egen orimlighet.

Men just ja, cafeet var det. Det var precis så snyggt som jag hade väntat mig. Och det bästa är att det ligger på behagligt avstånd från mitt jobb så jag kan rulta dit i tid och otid. Frågan är dock om det blir en flipp eller flopp och det låter jag vara osagt. Jag hoppas så klart på flipp, tycker det är en jättekul idé, men jag tror inte det är helt enkelt att få konceptet att flyga (med det menar jag att tjäna pengar på det). Nu kanske tanken inte är att tjäna stora pengar just där, utan att det går hyfsat runt, men genererar merförsäljning på andra håll.

Totalt träningshaveri

Den senaste veckan har jag totalt saknat motivation för träning. Det var nog faktiskt några år sedan jag kände sådan olust och o-ork. Direkt blir jag stressad, direkt känner jag mig fet. Törs inte ställa mig på vågen för jag tänker att jag nog gått upp ett par kilo sen i måndags. Törs inte trycka på uppför backen på pendlarcykeln för jag tänker att jag kommer behöva kliva av och styra den upp sista biten på götgatspuckeln.

Nu har jag dock förlikat mig med olusten och tänker inte känna mig stressad över dess inträde i mitt liv. Den får försvinna när den försvinner, om det inte tar för lång tid vill säga. Tanken är att nästa vecka börja träna så smått igen.

Velodromvisit

Den gångna helgen testade jag velodromen i Falun. Och vet ni, det var precis så kul som jag hade hoppats på.

Men låt oss ta det från början. Falun ligger inte så långt från Stockholm som man kan tro. Särskilt inte när man är uppvuxen i Norra Norrland. Har man inga problem att ta en tur till IKEA i Sundsvall (3 timmar enkel väg från Umeå) över dagen, då skall väl inte 25 mil till Falun – dessutom med övernattning – vara ett problem.

Framme vid Velodromen var det spänd förväntan. Jag hade hört andra som innan första försöket hade uttryckt hur läskigt brant den såg ut. Det gör den. Den ser sjukt brant ut, för att den är sjukt brant. Som man lär sig under passet gång så är dock brantheten bra, för det innebär att man kan cykla fort i kurvorna.

Efter en inledande genomgång i konferensrummet provade vi ut våra hyrcyklar och gav oss ut på banan. Aaaaaah, vingel vingel var väl ungefär hur det kändes första varvet, men efter lite pedagogiska slalomövningar så började det kännas mer avslappnat.

Så sakteliga tog vi oss upp i banan och vips var vi uppe högst uppe på den brantaste delen i kurvan. Höll man bara farten kändes det faktiskt inte läskigt alls.

Kursen var jättebra men satte inte riktigt velodrommusklerna på prov, så efter avslutade övningar bad jag om tillåtelse att bränna runt några varv. Granted. Och då blev det riktigt kul. När man bombar in i kurvan i 50km/h så känner man riktigt hur krafterna suger tag i cykeln. Man pressas runt kurvan och blodet rusar i kroppen. Jag kan bara tänka mig hur det måste kännas när man gör samma övning i 70 km/h.

Försökte mig på några flygande varv och gick runt på 14.45 som snabbast. En snabb titt i rekordlistan avslöjar att det inte är någe vidare. Men för ett första försök och utfört med en utväxling på 48/15 (vilket starkt begränsar möjligheten att cykla över 50km/h), så är det ändå helt ok.

Du som inte testat – gör det genast. För det är ohyggligt häftigt. Det faktum att vi har en velodrom i Sverige förpliktigar också, och det är var och allas plikt att stödja ett sådant hedervärt initiativ.

I kölvattnet av en Grass-morgon

På väg till jobbet i morse gjorde jag en Grass. Ni vet, att använda vägbanan istället för befintlig cykelbana. Andreas Grass blev ju rikskändis när han gjorde det för ett tag sedan, hamnade i tingsrätten för tilltaget, och blev bötfälld.

Nu så var det väl inte så illa för min del. Jag gjorde det i mina ögon motiverade valet vid Nybroplan. Det är nämligen så att där finns en cykelbana som är ett ypperligt alternativ om man skall cykla vidare på strandvägen. Men om man som jag skall uppför Sibyllegatan, då hamnar man vid vägs (eller cykelbanas) ände precis där vid båtarna – och så finns det ingen vettig väg vidare. Om man inte betraktar övergångsställe som lämplig väg, men farbror polisen brukar inte gilla att man cyklar där heller.

Så i mitt tycke tarvar denna väglösning lite flexibilitet där cyklister och bilister samsas om vägbanan i några hundra meter. Vi samsas nästan varje morgon utan problem. De flesta fattar cyklisten dilemma och låter mig snällt glida med i bilkön. Idag fick jag dock en taxi i rumpan som tutade och gnällde. Jag pekade och försökte förklara min tänkta färdväg. Han lyssnade inte utan bara vevade ned rutan och skrek ”använd cykelbanan”.

Alla cyklister har varit med om dylika situationer. Det är inte jättekul när vilt främmande människor skriker åt en. Hytter med näven och ser sura ut.

Och då kan man tänka att det är nog inte så kul åt andra hållet heller. Cyklister kan bli skogstokiga för att en bil råkar hamna mitt på cykelbanan när det lite oväntat blev rött och ger föraren fingret och kanske en spottloska på huven. Bilister som i sitt desperata letande efter en p-plats gör en lite småkorkad manöver blir fullkomligt utskällda.

Jag bestämde mig därför för ett tag sedan att jag inte skall läxa upp bilister som gör dumheter i trafiken. Jag försöker förstå att det blir fel ibland. Att det sällan är avsiktligt, precis som mina egna felaktigheter sällan är det. Min inställning håller oftast, även om det kan rinna över även för mig när jag blir rädd. Och vet ni vad? Jag blir mycket mindre arg i trafiken nuförtiden, och det är trevligt. särskilt för mig, men kanske också för mina medtrafikanter; till fots, på två hjul och i bil.

Vad händer?

Vad händer i mitt liv. Jag förstår att ni dör av nyfikenhet.

Jag har tränat en gång, den första på en vecka efter en något segdragen förkylning. Det kändes förjävligt. Kanske för att jag inledde med att vara med i roddtävlingen på gymmet där jag tränar. Den går ut på att ro så långt som möjligt på 3 eller 5 minuter. Eftersom jag var trött redan innan så nöjde jag mig med 3. Det räckte bra. 865 meter hann jag vilket ger en fart på 1.45 per 500 meter. Inget mot en storroddare, men så väger jag ju bara fjuttiga 68 kilo (jag vet, jag har gått upp).

Jag ligger med denna insats trea på gymlistan. Ettan har 890 meter och det skall jag slå inom kort. Jag har förespråkat viktklassinförande, men än så länge för döva öron. Så nu får jag visa dem att vi småkillar trots detta handikapp kan slå storkillarna. För jag förutsätter, utan att ha sett dem, att de som ligger före mig är minst 10 kilo tyngre.

I övrigt tar boken den mesta av min icke-arbetstid. Och det är helt okej, för det är så fasligt kul att märka att den faktiskt säljer och att det finns ett intresse för välskrivna romaner om cykel. Vi nördar behöver något att krypa upp med i sänghörnet i vintermörkret. Köp en åt din kompis också vetja.

Cykelsporten, doping och korruption

Det här med doping är ju intressant tycker jag. Det senaste nu är ju att den där galningen Torri, ni vet den där italienska advokaten som jagar dopade, har sagt att typ alla inom cykelsporten är dopade. Han VET för han har jagar ju dopade till yrket. Killen har koll helt enkelt och vi skall köpa hans resonemang baserat på all den smuts som Torri sett inom cykelvärlden.

Det ligger nära till hands att hålla med Torri efter de senaste dopningsavslöjandena. Men samtidigt väljer jag alltid att förhålla mig lite distanserat skeptisk till kategoriska uttalanden av denna karaktär.

När sen Roberto Vacchi under gårdagens Lombardiet Runt-sändning berättar att samme Torri, som gärna framhäver sig själv som dopningens värsta fiende, var med och reducerade Di Lucas straff för att han samarbetat så mycket - ja då tycker jag att skepticismen fick vatten på sin kvarn.

Jag har inget fog för detta, men nog luktar Torris beteende lite korrumperat? Och det skulle förklara en hel del av de till synes motstridiga ageranden som präglar dopningsjakten inom cykelsporten. Och visst skulle det göra bilden perfekt: Dopade cyklister, penninghungriga läkare och korrumperade förbundspampar, sportdirektörer och advokater. Om det finns mycket pengar i att dopa sig (potentiellt alltså) så nog finns det en hel del stålar i att få dessa frikända eller få straffen nedkortade.

Jag tror ju att sport generellt är ganska korrumperat. Tänk er FIFA och IOC. Man får argumentera väl i fall man skall få mig att tro att dessa gubbstruttsvälden inte totalt osar av korruption. Så varför skulle UCI vara ett undantag?

Superlördag

Blogga - pfft. Träna - tsss. Jag gör inget av det som ni märker och det är ganska skönt. Nog för att jag är lite träningssugen, men jag hindras sen i tisdags av en förkylning som inte vill ge med sig riktigt. Måndag är jag kanske fit för kamp igen.

Och fit måste jag bli, på rekordtid, för nästa lördag skall velodromen i Falun testas. Måste raka benen. Skulle väl egentligen behöva sola dem också, men det känns lite väl fåfängsfånigt.

Det skall bli väldigt spännande att se vad jag tycker om att cykla velodrom. Eftersom jag tycker det ser så coolt ut när de bästa gör det så tänker jag att jag borde tycka om det. Samtidigt är det inte bra om jag tycker om det f ö r mycket, för den närmsta ligger tydligen i Falun.

Bokförsäljningen går bra, tackar som frågar. Den finns nu att få tag på via allsköns sajter. T.ex outsideonline har köpt in ett gäng. Du som bor i Skåne kan också från och med cirka onsdag nästa vecka hitta den i Cykelcitys Lundbutik.

För övrigt anser jag att tennis bör förstöras eftersom det förstör cykel. Här skulle jag njuta av Lombardiet runt, men istället får jag se på en apseg seminfinalmatch i någon obskyr tennisturnering.

Helgen i bilder

Lördag, krispigt kylslagen och ändå varm i den strålande solen, klarblå himmel. Blåsig, motvindsblåsig.


Söndagens fukt kryper innanför kragen, disigt dagsljus lägger ett gråbrunt filter över landskapet.


(nu ryckte iofs söndagen upp sig och avslutades med en klar himmel och en vindstilla solnedgång som speglade sig i dammarna där svanarna burrade upp sig efter bästa förmåga, men det är en annan historia).

Nobelpriset i fysik

Erkänn att ni redan har tänkt tanken.

"Grafen är ett mycket tunt material som samtidigt är mycket starkt."

Säg det - Kompositmaterial. Oj, vad skoj!

Tänk - i princip en penna och lite tejp så banar man vägen för framtidens ramar och på köpet kammar man hem ett nobelpris. Så fiffigt!

Bokus

Nu finns boken "De som inte vann" också tillgänglig via Bokus.com. Jag älskar internet - det ger oanade möjligheter för små källarförlag. Eller rättare sagt vardagsrumsförlag, eftersom det är där vi har lagret.

Min egen träning har jag inte mycket att säga om. Den ligger så att säga i träda med avbrott för enstaka utfall på gymmet blandat med bollövningar. Jag har lite problem med höger ben som jag försöker komma till rätta med. Då är naprapat och boll min bästa vän.

Måste dock ta och cykla lite de kommande två veckorna för i slutet av månaden åker jag till Falun för lite velodromcykling och då vill jag ju inte göra bort mig totalt...

Boksläppet på Cykelcity!

Igår hölls releasepartaj på Cykelcity. Cirka hundratalet gäster hade sökt sig till Cykelcity på måndagskvällen för mingel och boksignering.

Stort tack till Cykelcity som stod som lät oss hålla festen i deras stockholmsbutik. Det kändes helt rätt att boksläppet hölls i tvåhjulsmiljö! För den som missade gårdagens event så finns boken där även framledes.

Boken finns också till försäljning på www.seforlag.se. Inom kort kommer den även finnas tillgänglig på Adlibris, Bokus, Bokia och andra internetboklådor.

Nöjda förläggare och stolt författarinna

Många gäster hittade till Cykelcity under kvällen

Gabriella Ekström signerar för fullt

Dagens mest läsvärda.

Står Björn Fredriksson för. Att Björn har skrivandets gåva vet vi som regelbundet läser hans blogg. Men här skriver han så hejdundrande bra att alla borde läsa. Och ta till sig.

Å så kom den.

Solna kl 10.30

Solna kl 12. Någons lägenhet har tagits över av böcker.

Igår kom boken. Nästan.

Igår kom boken. Eller igår skulle boken ha kommit. Den kom så nära så jag kunde lukta på den, men jag fick inte lägga vantarna på den.

Leverans skedde med utländsk distributör och eftersom vi inte har en lastkaj vid vårt lager (en lägenhet) så var vi utlovade omlastning. Någonstans på vägen missades detta så när bilen kom till oss så stod 3 pallar med vackra böcker där, men vi kunde inte lyfta ned dem från bilen. En pall väger drygt 300 kilo, och hur gärna jag än ville tro att vi kanske, med gemensamma ansträngningar, skulle klara det var jag tvungen att inse faktum. Så de åkte iväg igen, för omlastning och senare leverans.

Men i morgon, då levereras de. Och på måndag släpps boken. Hur spännande som helst.

Du missar väl inte releasefesten på Cykelcity måndag den 4 oktober kl 18-20?