Det blåste styv kuling när jag cyklade till arbetet i måndags. Kämpade frenetiskt på gamla bettan i motvinden på Skeppsbron. Så kom en kille på MTB och körde om. Det händer extremt sällan att jag låter någon köra om mig på Skeppsbron. Där tar jag i för kung och fosterland, ställer av allt på två hjul.
Jag togs därför lite på sängen. Jag hängde redan med huvudet och var trött i benen. Men så kom tävlingsjävulen fram och hornen växte ut. Utan att ens reflektera så ställde jag mig upp och täppte till den ansenliga lucka som redan hade skapats. Jag slet i styret, slängde i treans växel. Den gamla damcykelns pedaler skrek av smärta när 900 watt transporterades genom dess axlar. Ganska snart var jag ikapp. Vädrade lungorna några sekunder och laddade för omkörning. Men vad händer, fanskapet framför mig skall åt annat håll och ofrivilligt var tävlingen över för denna gången.
Nåja, han får tro att han gick segrande ur striden - men jag, och ni, vet att jag lät honom vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar