Fedaia - en referenstur

Säg "episk dag" och jag kommer att tänka på 1988, Andy Hampsten och Passo di Gavia. Var jag än läser om den prestationen finns ordet episk där i kombination med andra ord som dag, ritt, klättring.

Det närmsta jag har kommit en episk klättring var i Italien när jag tog mig upp för Fedaia och framför allt när jag sakta bromsade mig nedför med händer utan känsel. Då vi i slutet av turen trampade oss uppför till hotellet i Canazei, visste jag att det här var en ritt att minnas länge, länge - Fedaia 2008.

Jag upplevde något nytt den dagen. Det händer då och då att jag fryser, det händer sällan att jag fryser så att jag skakar, men den här dagen frös jag så att cykeln skakade. Märklig upplevelse och inte det minsta behaglig. Hela vägen ner från toppen längtade jag efter den kommande stigningen som jag visste skulle följa. Det hör inte till vanligheterna.

Vi började dagen med Passo Pordoi i ett så lätt duggregn att dropparna i princip kondenserade på oss. Medan vi färdades mot Fedaia så klarnade himlen och då vi kom fram till Serrai di Sottoguda, den ursprungliga vägen till Fedaia, bröt solen fram och vi fick en oerhört vacker passage. Det var lite surrealistiskt att cykla där. Å ena sidan var det vansinnigt vackert med porlande vatten och träbroar. Å andra sidan hade de placerat ut grupper av skyltdockor med sago- alternativt mytiska teman, som jag inte kan kalla något annat än mindre genomtänkt (smaklöst). Fotgängarna dominerade vägen, men de hejade uppmuntrande på oss med glada tillrop och flyttade sig snällt om än lite långsamt. Passagen var bara någon kilometer lång och snart började klättringen upp mot toppen av Fedaia.



Här började misstagen rada upp sig i samma takt som vädret försämrades och det var egentligen samma felaktiga beslut som togs om och om igen - att inte ta på mig mer kläder medan jag fortfarande var varm. Iklädd bibshorts och kortärmad jersey var beslutsunderlaget som följer. Solen går i moln, men vi ska klättra en stund så jag tar inte på mig något. Det blåser rätt rejält och det börjar bli kallt, men jag fryser inte så mycket. Det börjar dugga, men jag orkar inte stanna och ta på mig mer, för jag fryser ju fortfarande inte så mycket. Det börjar regna rätt rejält, ett kallt regn och trots detta tänker jag att det är inte så långt kvar. "Jag kan köra lite hårdare uppför, så blir jag varmare och jag är ju nästan framme ändå." Ett av de större felbesluten den dagen visade det sig. Det fanns hur mycket kläder som helst i den lilla ryggsäcken, men där gjorde de inte stor nytta.

Dagens djurhejarklack dök upp med sina hejarklacksklockor och bestod denna dag av getter eller får. Ja, det var något som bräkte i alla fall och det var ett avbrott mot Stelvios och Mortirolos nötdjur.

Strax därefter kom ösregnet och även om jag redan var blöt, så var det som om värmen då helt försvann ur min kropp. Tillsammans med de stora kalla dropparna som landade hårt på mig, rann den ner mot vägbeläggningen. Det tog några sekunder innan jag insåg att jag absolut behövde mer isoleringslager mot kylan. I det läget åkte arm- och knävärmare på tillsammans med regnjackan. Allt blev genomblöt under tiden jag tog på mig det. Efter några minuter kom jag upp på toppen och jag var kall, kall, men vid gott mod. In och köpa kaffe och en lite att förtära. Då började det att hagla. Som tur var så haglade det inte så länge, för sedan började det visst att snöa istället.


När jag stod och väntade vid bardisken hann jag skapa en pöl på den och kvinnan som serverade tittade anklagande på mig medan jag bad om ursäkt. Så långt allt väl och jag började så småningom proceduren med att ta på mig alla kläder jag hade med mig. Vinterjacka, skoöverdrag, vintervantar, fleecemössa. Under tiden fortsatte snön att falla utanför.

Vi hade ändå tur ändå för snön hade inte lagt sig på vägen så att man slirade runt. Istället verkade all snö vilja lägga sig på armarna och benen och kylan bet hårt där snön la sig på kroppen. Då vi åkte genom tunnlarna fanns det möjlighet att borsta av det så gott det gick, men så fort vi kom ut ur en tunnel började snön bygga högar på armar och ben igen.

Det var här jag började skaka så att cykeln följde med i rörelsen. Cykel och ryttare som en enhet. Jag hade ingen känsel i mina händer utan tittade på dem då och då, för att försäkra mig om att jag fortfarande hade ett fast grepp om bromsarna. Jag försökte pumpbromsa, både för att hålla händerna alerta och för att undersöka vilken bromsverkan jag egentligen hade. Jag som normalt njuter av långa slingrande utförslöpor, ville bara att den här skulle ta slut. Fartvinden var iskall och jag ville låta kroppen arbeta hårdare igen. Vid en viss höjd övergick snön till regn, men det var fortfarande en bit kvar ned innan vi äntligen kom ner i svackan. En ganska platt sträcka följde och där kunde vi sakta jobba upp lite kroppsvärme igen. När vi kom fram till den sista stigningen upp mot hotellet klarnade det upp och cyklingen var en trevlig syssla igen. Redan då visste jag att det här var en referensrunda - En sådan runda som jag kan använda när jag stöter på dåligt väder igen.

"Det är klart att det är kallt, men det är ingenting mot när min cykel skakade i snövädret på vägen utför Fedaia, 2008."