Cykling 31 december

Jag vaknar. Solen skiner genom persiennen. Småler. Somnar om. Solen skiner fortfarande när jag vaknar. Ler och går upp. Egentligen är jag lite otålig, men idag är jag seg och det tar tid att komma igång. Jag har hur som helst ingen större brådska, för idag vill jag cykla själv.Solen skiner fortfarande när jag ger mig iväg, härligt avslappnad och genast känner jag att det här inte kommer att bli en lätt tur. Kroppen är visst kvar i sömnläge eller något, men jag brukar inte vara speciellt lättstartad i vanliga fall heller.

Medan jag låter kroppen vakna lite mer fotar jag en del. Sneda horisonter och skyltar som dyker upp precis när jag trycker av, men det gör inte så mycket. Kroppen känns lite mer responsiv i alla fall.Solen gnistrar i frosten på marken och när jag lyfter blicken ser jag en synvilla. Det är molnen i fjärran som ser ut som berg. Italienska berg bestämmer jag mig för medan jag betraktar dem.I Furulund vill en blonderad kärring med solglasögon leka chicken race med mig. Med tanke på att hon sitter i en bil och inte tittar på mig utan stint stirrar på bilisten hon kör om, väljer jag att ge henne segern utan någon större kamp (heja tanten) och tar mig tillfälligt upp på trottoaren. Där stannar jag inte länge.

Efter 90 minuter börjar jag fundera på vilka vägar jag ska ta hemåt. Skånes vinterväder är kanske inte helt upphetsande alla gånger, men här är barmark länge, vilket jag har börjat uppskatta något alldeles väldigt av någon anledning och sedan finns det ett helt underbart vägnät här nere. Redan efter 2 timmar inser jag att jag inte har mycket energi kvar och mumsar i mig den halva energy bar som ligger i fickan. Det är ingen fara för tack vare det här vägnätet kan jag hålla mig i närheten av hemmet om jag skulle känna att jag borde cykla hem, samtidigt som jag kan välja nya vägar hela tiden. Jag kommer till ett vägskäl som antingen leder hem om 20 minuter eller om 40minuter. Jag har piggnat till lite igen och jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte väljer det lite längre hållet. Solen skiner fortfarande.Det blev knappt tre timmar idag och just idag ville jag inte vara någon annanstans.

Gott Nytt År alla ni cykelmuppar därute. 2008 kommer med massor av härlig cykling om ni bara vill.

Estetik

Min nya klubb - Crescendo Velo - kommer ha kläder som går i svart och vitt. Är inte redo att dela med mig av klubbdesignen ännu, men det kommer snart. Dock har valet av färger skapat allvarliga problem.

Det är nämligen så att alla mina cykelsaker nu går i svart och vitt. Båda mina cyklar är svarta och vita. Allt på dem är svart och vitt (förutom månne mina Tunenav och Zipp dekaler - men det kan jag leva med). Svart och vitt är sketasnyggt men det kommer totalt att skära sig med mina Sidiskor som är blå/svart/röda. Inte okej.

Sålunda måste jag snarast köpa nya skor. Funderar givetvis på ett par Sidi Ergo 2 Carbon

Eller varför inte ett par Lake? Schwinigt snygga.

Andra tips?

Och sen måste jag köpa en ny hjälm också. Vi hade planer på att ha en teamhjälm, men i synnerhet jag verkar ha en udda huvudform och har svårt att trivas i de hjälmar övriga i teamet förselår.

Oskulden rök

Det är något jag inte berättat för er.

Det här hände en lördag för två veckor sedan. Det var jag, Göran, David, Mats-Olov och en kille till (förlåt! jag har glömt ditt namn) som skulle ut och köra cross. Eftersom jag inte har någon cross så fick jag låna Görans fru Gunillas. Tack för det.

Det något udda var dock att crossen var utrustad med Shimano. För första gången tvingades jag alltså kompromissa på mina ideal och grensla en shimanocykel. Jag intalade mig med att det var okej eftersom det var en CROSS och inte en RIKTIG CYKEL.

Första halvtimmen svor jag över det underliga systemet med att man växlar på samma sätt - bara på olika spakar. Andra halvtimmen irriterade jag mig över att avsaknandet av klonk- och bankljud vid växling. Ni som har cyklat med campa vet vad jag menar. När man lägger in en tyngre växel och det bara smäller i hela ramen. "KLONK". Mmmm, jag ryser bara jag tänker på det. (tips: skaffa diskhjul, då smäller det så du tror att ramen går i bitar varje gång du växlar).

Trots min negativa inställning till Shimano är det faktiskt så att jag skulle kunna tänka mig att köpa en shimanoutrustad cross - bara för att det är billigare (tror jag det). Dock inte vanlig cykel. Eller så gör jag som Göran som hävdar att han var tvungen att ha Campa Record på crossen för att det var vid den tiden de enda handtagen som kom i kolfiberutförande. Och han fryser så lätt om händerna. Och kolfiber leder ju kyla sämre...

Blöt om fötterna?

Julhelgen har i princip passerat utan någon större möjlighet att cykla, så det blev till att snöra på löparskorna när jag kände mig rastlös och behovet att bränna lite energi smög sig på. Då jag numera i princip bara cyklar (vilket kanske borde kompletteras med lite annan träning – jag vet) märker jag att sättet som jag utför löprundan på har blivit annorlunda. Pulsen är lägre och jag känner att jag skulle kunna mala på rätt länge till, fast jag har varit ute en timme. Alltså nu hade det i och för sig en orsak att jag inte kunde blåsa på i lite högre hastighet. Det blev nämligen något av terränglöpning med hinder. Alltså, det skulle vara en löpslinga, men med alla vattenansamlingarna så var det bara att lämna stigen och ge sig ut och krama granar om jag inte ville bli blöt om fötterna. Nästa gång jag gav mig ut hade jag lite högre tempo. Kinderna sved lätt av rapp som grenarna gav dem och ändå så visste jag att jag hellre ger mig ut i skogen och tvingas forcera lite mer svårframkomlig terräng än att jag ger mig ut på asfalt och belöningen är bland annat att få njuta av vyer som det här. Jag var nöjd med mina vägval och närmade mig slutet av rundan då det händer - jag halkar givetvis ner i en sådan där pöl som jag ville undvika och så blev skon som den blev också. Tur att jag hade en bra julklapp på höger fot. En vattentät strumpa som i fortsättningen mest kommer att användas i cykelsammanhang, men nu är högerfoten i alla fall invigd och godkänd.Vilket för oss till det mer cykelrelaterade i historien. Jag tänkte tipsa om vattentäta strumpor. För det mesta brukar jag inte frysa förrän jag blir blöt och för den skånska vintercyklisten är utsikterna för att bli blöt om fötterna, förr eller senare, ganska stora. Inte helt oväntat kom julen med lite cykelrelaterade gåvor, bland annat dessa strumpor. Jag hoppas på storverk av dem.

Jul

Nu är det jul igen och jag skall bespara er från taffliga skämt kring (h)jul och så vidare.

3/4 av muppligan är i Umeå för julfirande. Det fanns hopp om snö men nu är hoppet ute. Det blir precis som ifjol en snöfri jul.

Men jag bölar inte (längre) över det utan vi roar oss med innebandy, löpning och andra smärtaktiviteter.

Till alla trogna läsare - och det börjar bli några stycken har vi förstått, önskar vi En riktigt god jul!

Julklapp

Jag vet vad som finns i det här paketet och jag vet vem som ska få det. Det finns en stor sannolikhet att den person, som ska få julklappen läser det här inlägget.

När Du får din julklapp vill jag att Du lägger den bland de andra paketen som Du säkert kommer att få och sedan behöver jag lite hjälp med att dokumentera händelseförloppet, så att jag kan fortsätta den här tråden framöver. Alltså fram med de digitala hjälpmedlen, fota för fullt och skicka sedan till mig.

Det är en så fin present - För det är Du värd. God Jul önskar tomtarna.

Vintercykling

Alltså jag kan inte låta bli. Egentligen skulle jag packa, men jag är glad att cykelsuget är tillbaka, trots att jag var med om en nära-påkörd-upplevelse.

Jag har inte varit så speciellt sugen på att cykla under en kortare period, trots att förutsättningarna varit rätt ok. Jag är inte speciellt sjuk - lite ont i halsen kan jag tåla (och jag är verkligen inte sjuk på riktigt), det är inte svinkallt, det är uppehållsväder och det blåser så där lite lagom. Ändå så var jag inte riktigt upplagd för det. Jag ville att det skulle vara varmt och ljust. Jag ville cykla med min sommarcykel och utan min ryggsäck. Det var många saker och förutsättningar som jag skyllde på, men det var ändå en märklig upplevelse att veta om att jag skulle ut och cykla senare under dagen utan att se fram emot det. Skälet till att jag trots allt gav mig ut var att den stundande helgen inte bjuder på så många cykeltillfällen. För säkerhets skull, tänkte jag alltså i min vishet bunkra lite landsvägstimmar i kroppen så jag inte riskerade att få värsta abstinensbesvären. Allt för att skona min omgivning, då inte hela släkten är jätteintresserad av att sitta och lyssna på cykelsnack hela tiden.

Igår var dock förutsättningarna inte alls så dumma för att ge sig ut. Framför allt så hade jag inte bråttom till något efteråt. Ljuva känsla att kunna trampa runt lite som man vill, utan en tanke på att tiden flyter. Jag hade knaprat pepparkakor hela dagen på jobbet, så det var bara att packa in den trinda, goa, glada magen i lager efter lager, vilket leder in mig på att klädvalet jag gjorde för dagen var mycket bra. Mina vantar säger -30 och det kan jag tala om att det stämmer möjligtvis i någon skala som inte jag känner till, men pratar vi Celsius, så krävs ett extra lager kring nollpunkten.Det hade jag och inte frös jag om fötterna heller. Det blev äntligen bra cykling. Vet ni hur roligt det är att tro att man har medvind, för att sedan när man svänger kraftigt inse att det hade man inte alls det, för det är ju efter svängen som medvinden infinner sig till fullo? Är det en go' känsla eller? Annars var det ljudintrycken som gjorde mycket av upplevelsen. Kedjan surrade förtroendeingivande hela vägen hem. En period cyklade jag vid havet och det väste och susade. Mina tampar på kläder och ryggsäck slog i vinden, så det lät som att jag var på en segelbåt. Någon gång i mörkret skrämde jag upp en flock fåglar som skulle kunna ha varit sidensvansar för det sisslade och viskade när flocken gav sig iväg. Sedan fick jag mot slutet av rundan några kilometer svart, slät asfalt med medvind. Vet ni hur tyst det är att cykla i medvind, på slät asfalt, utan bilar kring sig? Bara cykelljuden och min andning. Mmmmumma! Bara för det, så var jag tvungen att ta samma runda idag med.

7,5 timmar cykling är rätt okay denna vecka, med tanke på att jag inte var speciellt upplagd för cykling i början av veckan. Visst, visst? Nej, nu måste jag nog packa i alla fall.

Nära att bli påkörd igen

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om att jag tappade lusten att cykla under några dagar, men att det sedan kom tillbaka igen. Av det blir det ingenting just nu, för ikväll var det riktigt nära att jag blev påkörd av en galen bilist. Jag har blivit påkörd förr (det var då jag gjorde en frivolt tillsammans med min cykel högt ovan marken - vilket jag glatt berättar så fort tillfälle ges). Jag hade tur den gången, men det gjorde ont ändå. Den här gången var turen återigen på min sida, för jag hann tvärnita. Jag hann till och med vifta temperamentsfullt efter bilen som med tjutande hjul fortsatte iväg. Däremot hann jag inte bli rädd förrän efteråt. Bilisten insåg nog inte att jag hade en hastighet strax över 40 km/h, men varför han/hon absolut skulle tvära in framför mig förstår jag fortfarande inte. Verkar jag chockad? Det är jag och jag är väldigt glad att jag klarade mig med bara lite sladdriga ben då jag insåg vad som egentligen hände.

Jag har fått frågan varför vi "sportmotionärer" oftast inte kör på cykelvägar. Det är roligt att svara med motfrågan:"Är det inte en hastighetsbegränsning på 30 km/h där? Vet du, då går det inte att cykla där för oss." Nu på vintern när det är mörkt så är svaret egentligen - "För jag litar inte på mina medtrafikanter". När det är mörkt är det väldigt svårt att bedöma hastigheter och det är också svårare att se oss cyklister överhuvudtaget även om vi tapetserar oss fulla av reflexer och lampor. Det är inte bara bilister, utan även fotgängare och vanliga cyklister som gör vårdslösa bedömningar och för det mesta verkar det som att de ser mig för sent eller räknar med att de hinner göra saker som tvingar mig att bromsa. Även jag gör en del missbedömningar, så jag vill inte klaga på alla andra, utan konstaterar bara att jag känner mig mer sårbar när det är mörkt. Det får mig inte att vilja sluta cykla för det, för det kan vara väldigt härligt att hitta sin egen lilla asfaltsbit i mörkret.

Dagens idiotbilist borde däremot inte få ha körkort. Det var riktigt, riktigt otäckt och jag är glad att jag inte körde fortare än jag gjorde, för annars hade jag haft en bil i sidan på mig. Jag är också glad att jag inte körde med hörlurar med musik, för det var ljudet bakifrån som varnade mig om att det var något som inte stod rätt till. Ta hand om er och krama varandra i trafiken. Over and out.

Fixed är såååå hett

Igår var jag och muppsimon på fixedfilm - Mash - på orionteatern.

Det var dårar som cyklade genom stan på sina stenhårda fixiehojjar. Fyrekrade framhjul, cleana ramar, allt var så jävla rätt. De kunde göra allt på sina cyklar, trixa på bakhjulet och squeeza sig fram mellan bussar och bilar.

Publiken var inte den traditionella cykelpubliken. Jag misstänker till exempel att övervägande delen av vaderna var håriga, även om långbyxor förstörde alla fluktförsök. Istället var det coola killar (total killdominans) med attityd och hippa kläder. Det kändes lite skejtboardpark över det hela. Xtreme-games-känsla.

Det låter negativt, och jag måste villigt erkänna att jag inte känner någon större samhörighet i denna subkultur (om man nu kan kalla det så). Lik förbannat cravear jag efter en fixed. Gärna en banhoj. Jag har ju tidigare uttryckt min kärlek för en Bianchi Pista och den består. Men jag vill inte ha den för att köra alleycats och andra dårskaper - jag är på tok för feg för det. Nej jag vill ha den för att flexa vaderna på en velodrom. Flex flex flex. Som Sean (nedan). Jag vill!

Nejmen, vad är det här?

%%&&#*§§. Nästa överraskning var inte fullt lika kul. Vem har planerat det här under Nove Colli helgen? Jag vill ju vara med här också! *Mutter...*

Klitterbyn-Björnekullalägret 2008-05-16 t. o. m. 2008-05-18, LVG
Åstorps Cykelklubb och Cykelklubben.se, Åstorp, län=M
Första Start: 08.00

Alltså...

Här trodde man (=jag) att man (=jag) hade lite förhandsinfo om vissa händelser, men ser man (=jag) på... Det här hittade jag på nätet och inte hade Jeppemuppen hintat något om det inte... Men jag är inte bitter... Faktum är att jag tycker att det är skitkul, fast nog tycker jag att "hemlige Arne" kunde ha hostat lite om det innan jag hittade det på kalendern hos www.scfmotion.se, vilket är en mycket bra sida om du är intresserad av motionslopp.

Carrera vårklassiker 2008-05-01, LVG
CK Crescendo Velo, Stockholm, län=AB
Första Start: 10.00
crescendo.velo@hotmail.com
1) 90km, 250kr, efteranmälan: 50kr, I anmälan ingår tidtagning, 1 st maximbar, 1 maxim gel, 2 st vätskekontroller, varmkorv, smörgås och kaffe efter mål. Fri service från bil alt på kontroll. Chans att vinna fina priser från ECI vid utlottning på startnummer.
2) 60km, 150kr, efteranmälan: 50kr, I anmälan ingår tidtagning, 1 st maximbar, 1 maxim gel, 1 st vätskekontroll, varmkorv, smörgås och kaffe efter mål. Fri service från bil alt på kontroll. Chans att vinna fina priser från ECI vid utlottning på startnummer.
Sista anmälningsdatum: 24/4
Göran Olsson, 070-3793571, crescendo.velo@hotmail.com
Mats-Olov Eriksson, 070-3711893, crescendo.velo@hotmail.com
Anmälan kommer kunna påbörjas den 1 februari 2008 På CK Crescendo Velos nya hemsida.
www.alltomstockholm.se

En latedag?

Egentligen skulle jag ut och cykla med en före detta kollega, samme man som var med mig på min första tur på en landsvägscykel, men när jag vaknade imorse så insåg jag att jag inte alls var sugen på att cykla. Ett väldigt ovanligt tillstånd för mig och när jag känner så är det bäst att lyssna på kroppen. Det brukar betyda att jag är på väg att bli sjuk eller att jag är överansträngd. Jag ville verkligen inte ut i det här gråa vädret. Jag ville ut med min sommarcykel i strålande solsken. Det var inte det minsta lockade att ge sig ut trots att det inte regnade och att vinden höll sig lugn. Jag hade i princip bestämt mig för en lat dag när Johan kom med förslaget att vi skulle köra lite styrka ihop. Han har rätt bra koll på det här med vad för slags övningar man ska göra beroende på vad man är ute efter för slags effekt på olika slags muskelgrupper (vilket inte jag har), så jag hakade på förslaget.

Sedan tittade Ola förbi och sedan blev jag visst lite cykelsugen i alla fall, så jag bestämde mig för att ta en liten runda på vägen till styrketräningen. Sedan stötte jag på Jonas och blev lite mer cykelsugen och då blev den lilla rundan faktiskt till 1,45 h i mycket lugnt tempo. En felkörning såg till att det blev lite mer än vad jag tänkt mig från början. Alltså det är något väldigt underbart med att cykla oavsett vad det blir för slags runda och jag har en mycket bra egenskap. Den innebär är att jag allt som oftast trivs väldigt bra där jag är för tillfället, på vägarna. När jag ser något som på bilden så inser jag hur trevligt det faktiskt är att borra ner huvudet och köra raksträcka.

Det blev en lugn runda med väldigt lite trafik och det är alltid skönt att hitta de vägarna. Det som var mest livligt var de flockar med gäss som höll ett galet liv när de passerade mig.Styrketräningen då? Jo, det var en trevlig överraskning att magmusklerna var i så bra trim trots att jag inte har tränat något annat än cykling sedan i våras. Egentligen så borde jag lägga in lite annat också, men det är ju det där med tid och prioriteringar. Det hade varit lättare om jag hade haft ett sådant här hemgym.
...eller kanske inte. Det är ju väldigt lätt att göra bra mag- och ryggövningar utan annat att tillgå än sin egen kropp och det förekommer inte hemma hos mig för det. Dags för lite ändring kanske? Jag återkommer säkert med en uppdatering om jag faktiskt börjar göra det kontinuerligt. Annars kommer det att vara tyst om det.

Substitut

Det har blivit alldeles för lite cykling på senaste tiden och det har istället blivit middagar, kvällsföreläsning, julfest, klipptid och så givetvis den vanliga orsaken - Då jag numera är en klenis av rang, så valde jag att inte ge mig ut förra helgen då jag vaknade med halsont. Det i kombination med regn och en hel del blåst gjorde att den planerade cyklingen lades ner.

Så har jag varit på resande fot och eftersom jag inte har kunnat hälsa på cyklarna dagligen så fick jag ju fylla på cykelbehovet bäst det gick med vad som fanns tillgängligt och samtidigt bättra på språkkunskaperna lite. Le Cycle var faktiskt ett riktigt trevligt magasin. Dags att prenumerera? För mycket bättre incitament att förbättra franskan finns väl inte än att förstå sin cykellektyr till fullo?

1000 mil – 2007

Ett slut och en början

Låt oss först konstatera att det är inte antalet mil på cykeln som gör cyklisten, utan hur det är upplagt och med detta förståndiga uttalande kan jag fortsätta med att säga att det är bara mil på landsvägscykel ute på vägarna iklädd träningskläder som har räknats. Den första december så regnade det rejält och just denna dagen valde jag att ge mig ut och cykla i drygt fyra timmar. På vinst och förlust så gav jag mig iväg till Tallstugan i Häljarp och där fann jag Anna. Det visade sig att vi var de enda från Landskrona CK, som tyckte att det fungerade att köra distanspass denna dag. Inga turbotonåringar som drog åt oss i blåsten alltså. Vinden var ganska frisk milt uttryckt och vi kryssade oss fram i det blåsiga, skånska landskapet. Ibland hörde vi vad den andre sa och ibland så fick vi vänta till vinden hade lagt sig lite. Ni får tro vad ni vill, men det var en helt okay cykeldag ända till min vänsterhand blev genomblöt och började domna bort. När jag fick svårigheter att växla så blev det lite jobbigt. Jag fick en mindre dipp, men när Anna och jag skildes åt och jag gick rätt in i motvinden så piggnade jag till igen. Eftersom jag lämnade distanspasstempo en stund fick jag tillbaka känseln i vänsterhanden igen. För övrigt kan jag tala om att goretexstrumpor står på inköpslistan numera.
Om passerandet av gränsen 1000 mil på cykel under ett år är ett avslut, så indikerar det att jag kan börja fokusera på antal timmar tränade och se till att jag får bra kvalitet på träningen istället. Ja, just det träning, för samma vecka som jag passerar 1000 mil så hinner jag med två stycken pass som är utvalda med tanke på att jag ska kunna lägga in dem i distanspass. De ska inte slita så mycket på mig, så att jag tvingas till vilodagar om jag inte vill och de ska förbättra mig inom områden som jag har valt ut. Att lägga in en timme först och sedan trampa på i ytterligare 60-90 minuter passar mig alldeles utmärkt. Jag känner mig pigg och alert efter övningarna, som jag för övrigt finner riktigt roliga. En annan slags positiv sida av cykling. Inte ens en vecka har gått hittills och jag är försiktigt avvaktande, men det är en bra start i alla fall. Nu ska jag bara se till att bibehålla det utan att jag känner att det är ett tråkigt tvång. Framför mig har jag några fullbokade veckor, men efter jul så ska det nog gå att få kontinuitet i det hela. Jag får återkomma i ämnet då.

Viktnoja

Zambia. Stegar in på sekreterarens kontor på universitetet. Som vanligt sitter där några stycken och hänger, bland annat städerskan. Kärt återseende, kramar och varma hälsningsfraser.

Jag tycker att formen är ganska god, även om träningen under slutet av säsongen i Sverige var sådär. Allmän viktnoja är något jag lagt mig till i och med ökat cyklande – men för närvarande känner jag mig inte mer korpulent än vanligt. Detta ända tills städerskan tittar på mig och utbrister.

”But now you have become FAT” följt av ett stort leende.

Jag borde inte ta illa vid mig, jag vet ju att det är en komplimang snarare än en förolämpning. Det är också något man säger för att vara snäll, precis som vårat ”vad fin du är i håret” eller liknande.

Men ändå

Så nu är jag lite fettnojig och inte har det blivit bättre efter en veckas skörlevnad i Kapstaden. Mat, desserter, vin vin vin. Rena julegrisen.

Skärpning väntar. I morgon.

Dags att åka hem

I morgon lyfter planet mot Sverige.

Slut för denna gången, men jag kommer tillbaka för försäsongsläger i slutet av januari. Då skall jag vara i Zambia i ytterligare sex veckor, och direkt efter det blir det två veckor i USA. Snacka om att jag kommer komma till vårklassikerna med brunbrända vader!

Rick, en av cykelfantasterna här nere har redan gjort klart att han vill att vi ”train like hell” när jag är här. Vi skall lägga upp träningsprogram, men framförallt se till att få många mil i benen på helgerna (jag har ju ett jobb att sköta också). Antagligen kommer jag bo hemma hos honom också - total nördighet med andra ord.

Vårplaneringen ser därför ut att innebär extremt lite trainercykling och istället mycket tid på Zambiska och Amerikanska vägar... Kan tänka mig värre.

Varför en ny cykelklubb?

Kanske någon undrar varför vi har valt att starta en cykelklubb.

I somras efter den otroligt trevliga tävlingen Söderhamn 3-dagars väcktes tanken på att starta en tävlingsklubb. Jag blev ganska tidigt tillfrågad om jag ville vara med i satsningen och tackade glatt ja. Inte för att jag på något sätt vantrivts i Fredrikshof, snarare tvärtom. Men jag tilltalades av ideen att vara del av en mindre förening där vi alla har någorlunda liknande mål och planer.

Fredrikshof är en ypperlig cykelklubb för nya förmågor och träningarna är hur trevliga som helst. Det är också kul att det är fler och fler Hofvare som väljer att tävla. Ett problem är dock att det är svårt att veta exakt vilka som kommer på vilka tävlingar – och därigenom blir det svårt att agera som ett lag. I en liten klubb, där alla har liknande ambition, hoppas vi kunna bli bättre på detta.

Sen är det framförallt kul. Vi får välja namn på klubben, vi får designa våra egna kläder, vi får hålla på och vara precis så nördiga som vi vill – och ingen säger stopp, alla bara hejar på.

Den nya klubben skall på inget sätt vara en eklusiv krets av några få utvalda cyklister, men tanken är inte heller att vi skall bli en stor stor klubb. Vill folk vara med och delar vår syn på cykling, ja då är vi inte främmande för att diskutera hur vi kan mötas. Ett krav är dock att de rakar benen och värderar estetik högt. Sen får de för mig gärna köra på italienska komponenter, ramar med mera – vi valde ju medvetet ett italienskklingande namn.

900 mil - 2007

En alldeles strålande cykelsöndag. Solen sken och det var knappt någon vind att tala om. Egentligen skulle jag ha passerat 900 mil redan förra söndagen, men jag kände mig inte så bra så jag ställde mycket motvilligt in den dagens pass. Efter det väntade jag måndag, tisdag, onsdag och så vidare. Varje dag kände jag efter om det inte var dags att ge sig ut på en liten runda, men icke. Efter mina upplevelser med infektioner som aldrig försvinner är jag nuförtiden lite mer försiktig. Söndag 4 november hade jag väntat tillräckligt och jag och Jonas gav oss iväg på en lugn tur som var rena välmåenderundan. Det saknades fikastopp och Jonas fick punktering, men ändå - en alldeles strålande cykelsöndag.

Söndagssysslor

Igår så blev det dryga 4 timmar i regnet, men den sista kvarten regnade det faktiskt inte. Söndagen var alltså som gjord för att pyssla lite. I mitt fall innebär det att det hamnar olja överallt, men det är sådant som jag får ta.









Trainern kommer att få börja jobba lite igen nu när jag ska börja träna cykling. Träna som i att peta in några träningspass i veckan med mål och struktur till skillnad från att cykla för den rena glädjen av det. Nu har jag inte sagt att det inte är roligt att träna. Två träningspass denna veckan ger mersmak, men mer om det senare. Trainern har inte rastats sedan början av maj i år och då använde jag den för att få en försiktig start efter min envisa luftvägsinfektion.

Hur som helst är det svårt att kontrollera tid och puls när det är mörkt ute och när bilarna tenderar att blända en. Tyvärr dyker de upp oavsett vilka ensliga vägar som jag väljer. Mörkercykling är riktigt mysigt annars. Jag rekommenderar bra belysning och en väg som är så lite trafikerad som möjligt. Du och cykeln - ”det ä fint dä”. Sommar och fikacykling gör sig bäst i sällskap, men än så länge så är det något speciellt med solocykling i mörker.

800 mil - 2007

Söndag den 7 oktober. Jag hade slutligen träffat Silva och vi lyckades stå helt nollställda och titta ut genom ett fönster vid första fikastoppet, under första cykelturen, under Italienresan Chase the Sun, som samordnades av CykelTours och SCF Motion. Vi har nog listat ut vad vi tittar på, det vill säga vad det är som gör oss så förundrade. Jag tycker själv att jag ser lätt sorgsen ut och Silva ser ut som om hon inte tror sina ögon. Vad kan det vara som vi fäster blicken på? Under dagen passerade vi platser och toppar som Montegridolfo, Mondaino, Levola och Tavoleto bland annat. Bara smaka på namnen. En fin dag att passera sin 800-milsgräns på. Jag var medveten om det innan vi startade, men sedan struntade jag i det för det fanns så mycket annat härligt att sysselsätta sinnet med.

Det här var för övrigt det fjärde och sista så kallade loppet i kampanjen Cykel 42, så då kunde jag vara med i utlottningen av cykeln. Om det är någon som undrar vad det tredje var, så blev det lägret i Klitterbyn med Cykelklubben.se, som är beskrivet i ett tidigare inlägg.

Veckans födelsedagsbarn

Kommer Cykel 42 att byta namn till Cykel 43 nästa år och därmed byta koncept till 4 lopp i 3 län? Frågan är berättigad, då det visar sig att det finns en koppling mellan namnet på SCF’s motionskampanj och veckans födelsedagsbarn Roberto Vacchi.

I onsdags fyllde nämligen vår första HedersMupp Roberto Vacchi 42 år och vi passar på att gratulera något alldeles väldigt mycket.

2007 är alltså HedersMuppen Roberto svaret på frågan ”Vad är meningen med livet, universum och allting?", samtidigt som väldigt obekräftade källor menar att han också är svaret på frågan vad meningen är med Cykel 42. En positiv bieffekt av detta är att motionärer tenderar att delta i fler lopp.

Innan vi går ner oss alldeles i det här resonemanget,så tar oss friheten här på cykelmuppar.se att tala för alla cykelmuppar, när vi från djupet av våra cyklisthjärtan säger GRATTIS.