Vi tog massor av foton i Frankrike. De ligger i en salig röra här.
Ursäkta den ostrukturerade presentationen, men godbitarna kommer förstås presenteras i separata inlägg.
tisdag, juli 31, 2007
måndag, juli 30, 2007
The laughing group
Enligt http://www.laughinggroup.blogspot.com/ är the laughing group följande:
"Group of riders not contesting the front of a race but trying to stay inside the time limit or just finish the race." Used like "came in with the laughing group".
Nu när vi var och kollade på touren så stod vi på Col du Galibier. Först kom utbrytarna, sen kom gula tröjan och huvudutmanarna. Sen kom lite allmänt sladdande cyklister, avhängda hjälpryttare osv. Sist kom "gruppetton" eller alltså "the laughing group". Och kolla. Mycket riktigt. De skrattar.
Man kan undra vad det är cykelmuppsfavoriten Fabian Cancellara (CSC) och Juan Antonio Flecha (Rabobank) har så roligt åt? Är det någon som lagt en rökare? Skall de låtsasrycka för att skrämmas? Har de lagt laxermedel i någons vattenflaska? Skall de lura i nybörjarna att Col du Galibier blir mindre brant på slutet? Vad vet jag.
Mindre roligt verkade Gerolsteiners Bernhard Kohl ha.
Näst sist kom Mighty Thor, aka Thor Hushovd. Han verkade också sådär halvroad av bergen. Men oj så hård han ser ut.
"Group of riders not contesting the front of a race but trying to stay inside the time limit or just finish the race." Used like "came in with the laughing group".
Nu när vi var och kollade på touren så stod vi på Col du Galibier. Först kom utbrytarna, sen kom gula tröjan och huvudutmanarna. Sen kom lite allmänt sladdande cyklister, avhängda hjälpryttare osv. Sist kom "gruppetton" eller alltså "the laughing group". Och kolla. Mycket riktigt. De skrattar.
Man kan undra vad det är cykelmuppsfavoriten Fabian Cancellara (CSC) och Juan Antonio Flecha (Rabobank) har så roligt åt? Är det någon som lagt en rökare? Skall de låtsasrycka för att skrämmas? Har de lagt laxermedel i någons vattenflaska? Skall de lura i nybörjarna att Col du Galibier blir mindre brant på slutet? Vad vet jag.
Mindre roligt verkade Gerolsteiners Bernhard Kohl ha.
Näst sist kom Mighty Thor, aka Thor Hushovd. Han verkade också sådär halvroad av bergen. Men oj så hård han ser ut.
söndag, juli 29, 2007
Cykelmupparna i Frankrike - en summering
Som tidigare sagts har vi legat efter med bloggandet. Mycket kommer - särskilt bilder och fantastiska filmer.
I väntan på detta vill jag summera lite vad vi varit med om. Det har handlat om:
10 cykeldagar
33 timmar och 20 minuter i sadeln
16195 höjdmeter
1 Monsterrunda (se profil nedan)
Inför och tillbaka från Tour de Cykelmuppar 2007
”This return to civilian life, this end of the adventure, was a melancholy moment. It was the way you feel when you reach the end of a novel you have loved, when you can hardly bear to be parted from its world and be landed back in you own quotidian reality.”
- Matt Seaton
Inför Frankrike
Här sitter jag och förundras. I morgon åker vi och jag har tillbringat en del tid med att tala i telefon med familj och vänner och allt jag lyckas förmedla är att det känns lite overkligt och att jag är så förväntansfull.
Jag har unnat mig lyxen att ta en runda solo nu på morgonen. Söndagsmorgnar är speciella för det är inte mycket folk ute och du har morgonen för dig själv på något sätt. Det verkar som infektionen har lagt sig rätt bra. Jag har inte mycket kräm i benen när jag tar i, men det gör ingenting för det kommer att ordna sig under tiden vi är där nere, är jag fullt övertygad om.
Tillbaka
Vilken absolut härlig tillvaro. Att cykla i de omgivningarna är helt enkelt hur bra som helst. De första dagarna när jag var nere hade jag inte kunnat skriva en rad som bloggare även om vi hade haft tillgång till internet på något smidigt sätt därnere, för jag var bara så lycklig och kände mig så privilegierad. Jag hade inga ord direkt för att beskriva mitt känslotillstånd och nu är jag redan tillbaka. Vemodigt ja, men som tur är så har jag några semesterdagar kvar innan jag drar igång med vardagslivet igen och det behövs för min del, som en karantän tillbaka till en annan verklighet. För lika svårt att förstå inför resan att jag äntligen skulle få åka ner, lika konstigt känns det att vara tillbaka och att inte få cykla i dessa underbara berg längre. Jag anpassade mig snabbt till den tillvaron och vet att jag kommer att se till att på något sätt kunna ta någon eller några veckor per år för att göra liknande cykelresor framöver. Som ni kanske märker saknar jag fortfarande ord för att beskriva min upplevelse och jag tänker inte ens försöka. Allt jag kan göra är rekommendera dig att göra en liknande resa. Underbara, vackra värld som bara ligger och väntar.
- Matt Seaton
Inför Frankrike
Här sitter jag och förundras. I morgon åker vi och jag har tillbringat en del tid med att tala i telefon med familj och vänner och allt jag lyckas förmedla är att det känns lite overkligt och att jag är så förväntansfull.
Jag har unnat mig lyxen att ta en runda solo nu på morgonen. Söndagsmorgnar är speciella för det är inte mycket folk ute och du har morgonen för dig själv på något sätt. Det verkar som infektionen har lagt sig rätt bra. Jag har inte mycket kräm i benen när jag tar i, men det gör ingenting för det kommer att ordna sig under tiden vi är där nere, är jag fullt övertygad om.
Tillbaka
Vilken absolut härlig tillvaro. Att cykla i de omgivningarna är helt enkelt hur bra som helst. De första dagarna när jag var nere hade jag inte kunnat skriva en rad som bloggare även om vi hade haft tillgång till internet på något smidigt sätt därnere, för jag var bara så lycklig och kände mig så privilegierad. Jag hade inga ord direkt för att beskriva mitt känslotillstånd och nu är jag redan tillbaka. Vemodigt ja, men som tur är så har jag några semesterdagar kvar innan jag drar igång med vardagslivet igen och det behövs för min del, som en karantän tillbaka till en annan verklighet. För lika svårt att förstå inför resan att jag äntligen skulle få åka ner, lika konstigt känns det att vara tillbaka och att inte få cykla i dessa underbara berg längre. Jag anpassade mig snabbt till den tillvaron och vet att jag kommer att se till att på något sätt kunna ta någon eller några veckor per år för att göra liknande cykelresor framöver. Som ni kanske märker saknar jag fortfarande ord för att beskriva min upplevelse och jag tänker inte ens försöka. Allt jag kan göra är rekommendera dig att göra en liknande resa. Underbara, vackra värld som bara ligger och väntar.
Le Tour 2007
Det har varit väldigt dött på bloggen nu ett par veckor. Detta med anledning av att samtliga cykelmuppar har varit på gemensam cykelsemester i de franska alperna. Med hyrd husbil bar det iväg söndagen den 15 Juli. Målet var att hinna ner i tid till att se den nionde etappen i årets Tour de France. Målet var alltså inledningsvis att stå på Col du Galibier när Touren drog förbi. Hur det gick kommer det snart att redogöras för här på cykelmuppar.
Vi hade nog alla trott att det skulle bli en del bloggande på plats, men det visade sig att ingen hade någon energi över till det. Av den anledningen kommer det sannolikt att bli en intensiv aktivitet här på bloggen den närmaste tiden.
söndag, juli 15, 2007
Hedersmupp #2 Christian Delfin
För att utnämnas till Hedersmupp anser vi först och främst att man ska klara kriterierna för att vara en cykelmupp och där är passionen för den ädla sporten cykling ett självklart inslag. Att vi sedan gärna ser att våra hedersmuppar har en kunskap och förmågan att förmedla både sin passion och sin kunskap till oss övriga cykelmuppar är något som Hedersmupp #2 hanterar alldeles lysande.
Christian Delfin är alltså för oss ett alldeles självklart val, då han har såväl hjärta som hjärna engagerade utöver det vanliga. Han har en nyfikenhet som gör att han vill fördjupa sin redan gedigna kunskapsbank och något som dessutom utmärker Christian är att han vill att alla ska ha möjlighet att vara med oavsett förmåga.
Känner du till FitForFight känner du också till Christian. Företaget som har sin bas i Löddeköpinge, Skåne startades och drivs av Christian och där kan du som cyklist och löpare utföra en rad tester. Du kan också få tips och hjälp med att lägga upp din träning beroende på förutsättningar och målsättning.
Även om Christian givetvis själv cyklar, så är det som tränare vi väljer att uppmärksamma honom här. Hans tränaruppdrag har resulterat i ett flertal SM-medaljer och när vi diskuterar träningsfilosofi framträder en tydlig målmedvetenhet. Christian satsar på att vidareutbilda och utveckla sig som tränare med hänsyn till flera aspekter och i år deltar han i Riksidrottsförbundets Elittränarutbildning som första deltagare med cykling som specialitet.
Varför började du cykla?
[CD] Jag är uppväxt i Vä utanför Kristianstad och där hade cykelklubben alltid sitt årliga tempolopp. Naturligtvis var jag där och tittade och till sist tog jag steget att kontakta cykelklubben, men fick aldrig något svar trots at de lovat att höra av sig... Sedan dröjde det ytterligare några år innan jag var 18 år och fick köra Vätternrundan. Hela tiden fram till dess så cyklade jag mycket och körde en del motionslopp. Den första cykelklubb som jag senare blev medlem i var CK Örnen från Örnsköldsvik, där min dåvarande sambo tävlade (efter att börjat tävla från mitt initiativ).
Vilket är ditt starkaste minne som cyklist?
Eftersom jag fick diabetes så blev det liksom ingen riktig tävlingscyklist av mig utan snarare en glad motionär. Jag har dock kört en del lopp i senior- och veteranklass. Mitt starkaste minne är nog när jag i nästan 100 km/h susade ner för ett berg på Lanzarote. Ramen kändes som gelé. Jag har liksom lite för få spärrar när det gäller att utmana ödet.
Vilket är ditt starkaste minne som tränare?
[CD] När Mirella Ehrin tog brons på SM 2005. Då kom tårarna. Jag hade då tränat henne under ett par års tid. På andra plats när det gäller tränarminne är det absolut när tvillingarna Lucas och Dennis Persson tog silver och brons på Tempo-SM som juniorer. Den som vann var en inte helt okänd Thomas Lövkvist. Vi hade åkt till Österrike och laddat en hel vecka innan SM, taggat ner och fokuserat på SM. Ryktet spreds säkert och några trodde uppenbarligen att det var dopning involverat under vår frånvaro från Sverige eftersom de blev båda två dopningkontrollerade ”slumpmässigt” efter linjeloppet. Jag kan nog svära på att de då ätit samma saker varje dag sedan bröstmjölken så det kändes lite onödigt att testa båda. Behöver jag säga att proven var negativa?
Vilket är ditt bästa cykelminne? Det kanske är något av ovanstående?
[CD] Det får nog bli Mirellas SM- brons, men visst var det oerhört stort när Susanne vann sitt första VM guld som jag bevittnade nere i Zolder.
Vilken är din favorittävling och varför väljer du just den?
[CD] Jag måste nog vara lite tråkig och säga TdF, och framförallt bergsetapperna.
Vilket team har/ hade den snyggaste tröjan?
[CD] Det måste bara bli cykelmupparnas egna tröja *Fjäsk*
[Reds anmärkning: Cykelmupparna är fullt mottagliga för fjäsk.]
Beskriv din första landsvägsracer.
[CD] Det var en tolvväxlad röd Nishiki naturligtvis stålram och med ramväxel. Jag hade den på Ringsjön Runt 1998, där ett par herrar behagade att vurpa framför mig utför Orupsbacken. På den tiden började man med att köra utför backen så det var rätt mycket folk på väg utför. Jag hamnade på Lunds Lasarett och var gipsad i 4 månader och ramen gick inte att köra en meter till med. Mina kroppsskador sträckte sig till knäckt skallben på två ställen, bruten käke på tre ställen och två brott på höger arm. Dessutom saknades att par tänder.
Var befinner den sig nu?
[CD]Den skrotades ett par år efter.
Har du någon bild på den?
[CD] Jag har ingen vad jag vet.
Vad kör du på för komponenter och varför väljer du dem?
[CD] Shimano Dura Ace, Storck Karbonram, Lightweighthjul och Dura Ace SRM. Ja varför kör jag på detta? Det blir en lätt och vridstyv cykel av det som enkelt tål min vikt. Dura Ace - för att jag efter att ha testat en gång blev helt såld (jag var naturligtvis tidigare en envis Campagnolofan). Storck karbonram för att den är både lätt och tillräckligt vridstyv. Lightweighthjul – behöver jag förklara det? SRM – kör jag mest på för att kunna kalibrera effektmätaren när jag kör konditionstester på cyklister.
Vad kännetecknar en bra cyklist?
[CD] Högt Vo2 max, Anaerob tröskel vid>80% av Vo2 max, underbar rörelseekonomi, kroppsfettprocent på 3% och ser mentalt inga hinder.
Vad vill du som tränare föra vidare till dina adepter och till oss andra glada amatörer? Har du något cykelbudskap som du vill förmedla?
[CD] Jag vill att de cyklister jag tränar skall analysera varje tävling och hitta det de är nöjda med. Det kan vara en sväng som togs bra, en bra stöt, placering i klungan, osv. Jag vill också att de hittar det de kan förbättra och fundera igenom vad de hade gjort annorlunda om situationen uppkommer igen. Dessutom försöker jag lära de att inte skylla en dålig prestation på allt som de inte kan påverka, utan försöka hitta de sakerna de själva kan påverka för att kunna utvecklas vidare. Jag vill också lära de att skilja på person och prestation. Dvs för mig är de samma person bakom oberoende om de vinner eller kommer sist i en tävling. Detta gällde ju mest tävlingscyklister och till dessa men även till glada amatörer vill jag även föra vidare att det viktigaste av allt är att ha kul på sadeln.
Vem är din favoritcyklist och hur motiverar du ditt val?
[CD] Med tanke vad som har hänt på senare år så vet jag inte om jag tycker det längre men eftersom jag inte har något bättre svar så säger jag Jan Ullrich. Han har naturligtvis agerat helt fel, men om han hade varit odopad så körde han på ett sätt och på en nivå som jag var mycket imponerad av.
Christian Delfin är alltså för oss ett alldeles självklart val, då han har såväl hjärta som hjärna engagerade utöver det vanliga. Han har en nyfikenhet som gör att han vill fördjupa sin redan gedigna kunskapsbank och något som dessutom utmärker Christian är att han vill att alla ska ha möjlighet att vara med oavsett förmåga.Känner du till FitForFight känner du också till Christian. Företaget som har sin bas i Löddeköpinge, Skåne startades och drivs av Christian och där kan du som cyklist och löpare utföra en rad tester. Du kan också få tips och hjälp med att lägga upp din träning beroende på förutsättningar och målsättning.
Även om Christian givetvis själv cyklar, så är det som tränare vi väljer att uppmärksamma honom här. Hans tränaruppdrag har resulterat i ett flertal SM-medaljer och när vi diskuterar träningsfilosofi framträder en tydlig målmedvetenhet. Christian satsar på att vidareutbilda och utveckla sig som tränare med hänsyn till flera aspekter och i år deltar han i Riksidrottsförbundets Elittränarutbildning som första deltagare med cykling som specialitet.
Varför började du cykla?
[CD] Jag är uppväxt i Vä utanför Kristianstad och där hade cykelklubben alltid sitt årliga tempolopp. Naturligtvis var jag där och tittade och till sist tog jag steget att kontakta cykelklubben, men fick aldrig något svar trots at de lovat att höra av sig... Sedan dröjde det ytterligare några år innan jag var 18 år och fick köra Vätternrundan. Hela tiden fram till dess så cyklade jag mycket och körde en del motionslopp. Den första cykelklubb som jag senare blev medlem i var CK Örnen från Örnsköldsvik, där min dåvarande sambo tävlade (efter att börjat tävla från mitt initiativ).
Vilket är ditt starkaste minne som cyklist?
Eftersom jag fick diabetes så blev det liksom ingen riktig tävlingscyklist av mig utan snarare en glad motionär. Jag har dock kört en del lopp i senior- och veteranklass. Mitt starkaste minne är nog när jag i nästan 100 km/h susade ner för ett berg på Lanzarote. Ramen kändes som gelé. Jag har liksom lite för få spärrar när det gäller att utmana ödet.
Vilket är ditt starkaste minne som tränare?
[CD] När Mirella Ehrin tog brons på SM 2005. Då kom tårarna. Jag hade då tränat henne under ett par års tid. På andra plats när det gäller tränarminne är det absolut när tvillingarna Lucas och Dennis Persson tog silver och brons på Tempo-SM som juniorer. Den som vann var en inte helt okänd Thomas Lövkvist. Vi hade åkt till Österrike och laddat en hel vecka innan SM, taggat ner och fokuserat på SM. Ryktet spreds säkert och några trodde uppenbarligen att det var dopning involverat under vår frånvaro från Sverige eftersom de blev båda två dopningkontrollerade ”slumpmässigt” efter linjeloppet. Jag kan nog svära på att de då ätit samma saker varje dag sedan bröstmjölken så det kändes lite onödigt att testa båda. Behöver jag säga att proven var negativa?
Vilket är ditt bästa cykelminne? Det kanske är något av ovanstående?
[CD] Det får nog bli Mirellas SM- brons, men visst var det oerhört stort när Susanne vann sitt första VM guld som jag bevittnade nere i Zolder.
Vilken är din favorittävling och varför väljer du just den?
[CD] Jag måste nog vara lite tråkig och säga TdF, och framförallt bergsetapperna.
Vilket team har/ hade den snyggaste tröjan?
[CD] Det måste bara bli cykelmupparnas egna tröja *Fjäsk*
[Reds anmärkning: Cykelmupparna är fullt mottagliga för fjäsk.]
Beskriv din första landsvägsracer.
[CD] Det var en tolvväxlad röd Nishiki naturligtvis stålram och med ramväxel. Jag hade den på Ringsjön Runt 1998, där ett par herrar behagade att vurpa framför mig utför Orupsbacken. På den tiden började man med att köra utför backen så det var rätt mycket folk på väg utför. Jag hamnade på Lunds Lasarett och var gipsad i 4 månader och ramen gick inte att köra en meter till med. Mina kroppsskador sträckte sig till knäckt skallben på två ställen, bruten käke på tre ställen och två brott på höger arm. Dessutom saknades att par tänder.
Var befinner den sig nu?
[CD]Den skrotades ett par år efter.
Har du någon bild på den?
[CD] Jag har ingen vad jag vet.
Vad kör du på för komponenter och varför väljer du dem?
[CD] Shimano Dura Ace, Storck Karbonram, Lightweighthjul och Dura Ace SRM. Ja varför kör jag på detta? Det blir en lätt och vridstyv cykel av det som enkelt tål min vikt. Dura Ace - för att jag efter att ha testat en gång blev helt såld (jag var naturligtvis tidigare en envis Campagnolofan). Storck karbonram för att den är både lätt och tillräckligt vridstyv. Lightweighthjul – behöver jag förklara det? SRM – kör jag mest på för att kunna kalibrera effektmätaren när jag kör konditionstester på cyklister.
Vad kännetecknar en bra cyklist?
[CD] Högt Vo2 max, Anaerob tröskel vid>80% av Vo2 max, underbar rörelseekonomi, kroppsfettprocent på 3% och ser mentalt inga hinder.
Vad vill du som tränare föra vidare till dina adepter och till oss andra glada amatörer? Har du något cykelbudskap som du vill förmedla?
[CD] Jag vill att de cyklister jag tränar skall analysera varje tävling och hitta det de är nöjda med. Det kan vara en sväng som togs bra, en bra stöt, placering i klungan, osv. Jag vill också att de hittar det de kan förbättra och fundera igenom vad de hade gjort annorlunda om situationen uppkommer igen. Dessutom försöker jag lära de att inte skylla en dålig prestation på allt som de inte kan påverka, utan försöka hitta de sakerna de själva kan påverka för att kunna utvecklas vidare. Jag vill också lära de att skilja på person och prestation. Dvs för mig är de samma person bakom oberoende om de vinner eller kommer sist i en tävling. Detta gällde ju mest tävlingscyklister och till dessa men även till glada amatörer vill jag även föra vidare att det viktigaste av allt är att ha kul på sadeln.
Vem är din favoritcyklist och hur motiverar du ditt val?
[CD] Med tanke vad som har hänt på senare år så vet jag inte om jag tycker det längre men eftersom jag inte har något bättre svar så säger jag Jan Ullrich. Han har naturligtvis agerat helt fel, men om han hade varit odopad så körde han på ett sätt och på en nivå som jag var mycket imponerad av.
fredag, juli 13, 2007
Teamsamling
Team cykelmuppar.se ligger nu i startgroparna. På söndag bär det av till Frankrike och de riktigt höga bergen. På tisdag kan ni spana efter oss på stigningen upp till Col du Galibier där vi tänker stå och heja fram cyklisterna. Givetvis kommer vi ha team-outfiten på oss så vi syns ordentligt. En svensk flagga ligger också i packningen.
För att förbereda oss för avresan körde vi igår ett backträningspass utanför Lund. Ja, det går faktiskt, Skåne är inte så platt som folk i allmänhet tror. Hela 80 höjdmeter i ett svep lyckades vi hitta inte alls långt från Lund. 80 höjdmeter, det är ungefär 1/25-del av stigningen upp till Col du Galibier. Perfekt uppladdning med andra ord. Vi körde upp och ner fem gånger i full fart. Därmed avverkade vi en hel femtedel av en alptopp av rang. Hmm, kan bli jobbigt det här.
måndag, juli 09, 2007
Mer dopning i cykelsporten
Dagarna efter att Bjarne Riis erkände att han dopat sig trädde ytterligare cyklister fram.
Danskan är lite svår att förstå, men det är det värt.
Danskan är lite svår att förstå, men det är det värt.
Cykling kan förändra din mentala förmåga
Till att börja med måste jag till mitt försvar säga att jag inte hade cyklat på 11 dagar och sedan har jag nya hjul också (oh, så fina de är).
Jag skulle kunna skriva ytterligare ett lyckligt inlägg om hur fint det är att cykla och tro mig jag är väldigt kapabel till att göra det nu. Efter 11 dagar utan den minsta cykeltur hängde jag en del med huvudet och jag var förtvivlad över att den där infektionen aldrig gick över heller. Med det förra treveckorsuppehållet, på grund av något konstigt virus, färskt i minnet blev jag mer och mer stressad varje dag jag vaknade och insåg att halsen smärtade och att jag fortfarande kände mig svag. Ni kan alltså föreställa er min lycka när jag i lördags insåg att var det dags igen – Äntligen!
Lördagen var sedan länge planerat att bli en tur till Danmark . Vi hade tänkt ta kuststräckan upp mot Gilleleje och sedan fick vi se var vi hade lust att fortsätta. Vi skulle mest bara cykla runt och njuta av livet, men jag insåg att det är lite tufft att börja träningen igen med en heldag. Istället hade jag tänkt glida med till Helsingborg vinka av de andra och max göra 10 mil den dagen. Ack, vad jag bedrog mig. Det blev i och för sig inget Danmark, för det såg det otrevliga vädret till. Däremot blev det 18 mil, vilket var lite mer än planerat. Förnuftigt? Nja, kanske inte. Bäst att vila dagen efter, eller? Nja, så blev det nu inte för söndagen slutade med 14 mil. Jag skyller frånvaron av träningsdisciplin och förnuft på 11 dagars frånvaro och en stor lyckochock när jag väl kom ut på vägarna igen och på upplevelsen av mina nya (oh, så underbara) hjul.
Söndagens runda började annars med en intressant händelse. Jag färdades ut mot mötesplatsen och mådde allmänt bra eller snarare sagt jag mådde riktigt bra och sedan vaknade jag till och insåg att jag nog hade kört förbi mötesplatsen, fast jag visste inte riktigt hur långt. Upp med mobiltelefonen för att ringa till de andra och dumt nog så råkade jag säga sanningen - att jag var inne i något välmåendetillstånd och att jag vaknade till och insåg att jag antagligen hade kört för långt, fast jag visste inte riktigt hur långt. Jag vet inte om de började skratta med en gång eller inte, men jag kunde höra rätt muntra utrop i bakgrunden och jag fick också erbjudande om att vi kunde ha en kartgenomgångskväll innan vi hade den där planerade mekkvällen. ”Var är du någonstans?” Som om jag visste var jag var. Sedan följde massa förslag på var jag kunde befinna mig och det bara regnade ortsnamn över mitt stackars förvirrade, nyvakna sinne. Antagligen befann det sig delvis fortfarande i det där transtillståndet. Jag lyckades hosta fram något som var totalt fel och jag lär få höra den här incidenten resten av mitt cykelliv, det vill säga resten av livet. Vad kan jag säga till mitt försvar? Jo att jag har nya hjul som är så fantastiska och att jag njöt av att vara ute på vägarna igen efter 11 dagars frånvaro. Skåne har för övrigt massa charmiga och konstiga ortsnamn, som jag har mycket svårt för att lära mig.
En av de saker som jag har saknat under de 11 dagarna är uttryck som ”Åh fan vilken skön asfalt det blev... Och en doserad kurva också.” När jag hör sådant, då vet jag att jag är hemma. För övrigt så firade jag mina nya hjul, (som är så underbara och vackra) med att i helgen passera 500 mil för i år.
Petter ville gärna över till den andra sidan och ja, det är taket av en bil som syns under viadukten.
Det dröjde inte lång tid alls innan någon annan kände behovet av nya hjul och de var tvungna att vara lättare än mina. Det har blivit mycket hjulprat nu och helt plötsligt så är det väldigt många som känner att det är trots allt kanske dags för ett hjulinköp.
Niklas hittade en bonad med en text som lätt kan appliceras i cykelsällskap, för det är klart att vi är ute och kör tillsammans året runt.
Jag skulle kunna skriva ytterligare ett lyckligt inlägg om hur fint det är att cykla och tro mig jag är väldigt kapabel till att göra det nu. Efter 11 dagar utan den minsta cykeltur hängde jag en del med huvudet och jag var förtvivlad över att den där infektionen aldrig gick över heller. Med det förra treveckorsuppehållet, på grund av något konstigt virus, färskt i minnet blev jag mer och mer stressad varje dag jag vaknade och insåg att halsen smärtade och att jag fortfarande kände mig svag. Ni kan alltså föreställa er min lycka när jag i lördags insåg att var det dags igen – Äntligen!
Lördagen var sedan länge planerat att bli en tur till Danmark . Vi hade tänkt ta kuststräckan upp mot Gilleleje och sedan fick vi se var vi hade lust att fortsätta. Vi skulle mest bara cykla runt och njuta av livet, men jag insåg att det är lite tufft att börja träningen igen med en heldag. Istället hade jag tänkt glida med till Helsingborg vinka av de andra och max göra 10 mil den dagen. Ack, vad jag bedrog mig. Det blev i och för sig inget Danmark, för det såg det otrevliga vädret till. Däremot blev det 18 mil, vilket var lite mer än planerat. Förnuftigt? Nja, kanske inte. Bäst att vila dagen efter, eller? Nja, så blev det nu inte för söndagen slutade med 14 mil. Jag skyller frånvaron av träningsdisciplin och förnuft på 11 dagars frånvaro och en stor lyckochock när jag väl kom ut på vägarna igen och på upplevelsen av mina nya (oh, så underbara) hjul.
Söndagens runda började annars med en intressant händelse. Jag färdades ut mot mötesplatsen och mådde allmänt bra eller snarare sagt jag mådde riktigt bra och sedan vaknade jag till och insåg att jag nog hade kört förbi mötesplatsen, fast jag visste inte riktigt hur långt. Upp med mobiltelefonen för att ringa till de andra och dumt nog så råkade jag säga sanningen - att jag var inne i något välmåendetillstånd och att jag vaknade till och insåg att jag antagligen hade kört för långt, fast jag visste inte riktigt hur långt. Jag vet inte om de började skratta med en gång eller inte, men jag kunde höra rätt muntra utrop i bakgrunden och jag fick också erbjudande om att vi kunde ha en kartgenomgångskväll innan vi hade den där planerade mekkvällen. ”Var är du någonstans?” Som om jag visste var jag var. Sedan följde massa förslag på var jag kunde befinna mig och det bara regnade ortsnamn över mitt stackars förvirrade, nyvakna sinne. Antagligen befann det sig delvis fortfarande i det där transtillståndet. Jag lyckades hosta fram något som var totalt fel och jag lär få höra den här incidenten resten av mitt cykelliv, det vill säga resten av livet. Vad kan jag säga till mitt försvar? Jo att jag har nya hjul som är så fantastiska och att jag njöt av att vara ute på vägarna igen efter 11 dagars frånvaro. Skåne har för övrigt massa charmiga och konstiga ortsnamn, som jag har mycket svårt för att lära mig.
En av de saker som jag har saknat under de 11 dagarna är uttryck som ”Åh fan vilken skön asfalt det blev... Och en doserad kurva också.” När jag hör sådant, då vet jag att jag är hemma. För övrigt så firade jag mina nya hjul, (som är så underbara och vackra) med att i helgen passera 500 mil för i år.
Petter ville gärna över till den andra sidan och ja, det är taket av en bil som syns under viadukten.
Det dröjde inte lång tid alls innan någon annan kände behovet av nya hjul och de var tvungna att vara lättare än mina. Det har blivit mycket hjulprat nu och helt plötsligt så är det väldigt många som känner att det är trots allt kanske dags för ett hjulinköp.
Niklas hittade en bonad med en text som lätt kan appliceras i cykelsällskap, för det är klart att vi är ute och kör tillsammans året runt.
Teaser
Nu har det dröjt alldeles för länge. Snart är det dags alltså dags att presentera Hedersmupp nummer 2 och det är en person vars engagemang i och kärlek till cykling gör denne till en självklar kandidat.
söndag, juli 08, 2007
Första cykelturen
Jesper har ju tidigare redogjort för sin första cykeltur på en racercykel. En alltigenom härlig och minnesvärd upplevelse vad det verkar. Det är inte alla förunnat att tänka tillbaka på premiärturen med en så positiv känsla.
Mina kära muppiga vänner hade cyklat några år innan mitt intresse började väckas. Tror minsann att det var under Tour de France en sommar i Stockholm som jag på allvar blev intresserad av cykling. Jesper var vänlig nog att låna mig sin cykel för en provtur. Tanken var att jag skulle följa med Simon en bit på vägen, tillsammans med Fredrikshovs cykelklubb på gruppträning. Någon gång på vägen så bestämde jag mig för att hänga med på hela rundan på tio mil. Inte helt smart med tanke på att jag aldrig cyklat så långt tidigare. Dessutom hade jag bara en liten flaska med vatten och inget att äta med mig.
Ganska länge tyckte jag själv att det gick rätt bra. Kunde såklart inte hänga med på fartsträckorna, men jag kände mig ändå pigg. Det här var väl inte så farligt! Flera gånger avböjde jag Simons erbjudande om att dricka lite av hans medhavda sportdryck. Vad skulle det vara bra för!? Efter ungefär sex mil stannade vi vid en kiosk för e liten längre paus. Nej, nej, inte ska jag köpa något att äta. Allt känns bra! Kunde dock tänka mig att smaka lite sportdryck trots allt. Sweeet! Socker, denna underbara källa till energi! Vilken njutning. Uppenbarligen syntes det på mig hur gott jag tyckte att det smakade för Simon skrattade så han höll på att ramla omkull. Hmm, kanske lite brist på glycogen i kroppen!?
Inte långt efter kioskpausen slutade min kropp att fungera normalt. Till en början var det bara benen som vägrade lyda order, men snart var också de flesta av hjärnans funktioner allvarligt nedsatta. Det var helt omöjligt att koncentrera sig ordentligt. Flera gånger var jag på väga att gå på hjul eller att köra rakt ner i diket. Jag har ganska dimmiga minnen av de sista två milen. Vet bara att Simon cyklade bredvid mig och knuffade på. Han var även klok nog att ge mig nödvändig information som jag hade svårt att uppfatta på egenhand: -Nu ligger du för nära vägkanten, –Här kommer vi till en korsning, -Se upp för tanten som går över gatan, och så vidare.
Fy fan vilken vedervärdig tortyr det var! Jag har nog aldrig varit riktigt så trött tidigare (eller efteråt heller för den delen). En sådan upplevelse borde helt klart avskräcka vem som helst från att fortsätta med cykling. Så man kan ju undra varför jag ändå bestämde mig för att köpa en egen cykel. Förmodligen är jag inte smart nog!
Mina kära muppiga vänner hade cyklat några år innan mitt intresse började väckas. Tror minsann att det var under Tour de France en sommar i Stockholm som jag på allvar blev intresserad av cykling. Jesper var vänlig nog att låna mig sin cykel för en provtur. Tanken var att jag skulle följa med Simon en bit på vägen, tillsammans med Fredrikshovs cykelklubb på gruppträning. Någon gång på vägen så bestämde jag mig för att hänga med på hela rundan på tio mil. Inte helt smart med tanke på att jag aldrig cyklat så långt tidigare. Dessutom hade jag bara en liten flaska med vatten och inget att äta med mig.
Ganska länge tyckte jag själv att det gick rätt bra. Kunde såklart inte hänga med på fartsträckorna, men jag kände mig ändå pigg. Det här var väl inte så farligt! Flera gånger avböjde jag Simons erbjudande om att dricka lite av hans medhavda sportdryck. Vad skulle det vara bra för!? Efter ungefär sex mil stannade vi vid en kiosk för e liten längre paus. Nej, nej, inte ska jag köpa något att äta. Allt känns bra! Kunde dock tänka mig att smaka lite sportdryck trots allt. Sweeet! Socker, denna underbara källa till energi! Vilken njutning. Uppenbarligen syntes det på mig hur gott jag tyckte att det smakade för Simon skrattade så han höll på att ramla omkull. Hmm, kanske lite brist på glycogen i kroppen!?
Inte långt efter kioskpausen slutade min kropp att fungera normalt. Till en början var det bara benen som vägrade lyda order, men snart var också de flesta av hjärnans funktioner allvarligt nedsatta. Det var helt omöjligt att koncentrera sig ordentligt. Flera gånger var jag på väga att gå på hjul eller att köra rakt ner i diket. Jag har ganska dimmiga minnen av de sista två milen. Vet bara att Simon cyklade bredvid mig och knuffade på. Han var även klok nog att ge mig nödvändig information som jag hade svårt att uppfatta på egenhand: -Nu ligger du för nära vägkanten, –Här kommer vi till en korsning, -Se upp för tanten som går över gatan, och så vidare.
Fy fan vilken vedervärdig tortyr det var! Jag har nog aldrig varit riktigt så trött tidigare (eller efteråt heller för den delen). En sådan upplevelse borde helt klart avskräcka vem som helst från att fortsätta med cykling. Så man kan ju undra varför jag ändå bestämde mig för att köpa en egen cykel. Förmodligen är jag inte smart nog!
Formen är god
Då var det avklarat. Konditionstestet. Det var ingen ödmjukande upplevelse. 
Jag skrev innan om min förhoppning om att ha förbättrat mig 20%, men riktigt så blev det inte. Jag hade snarare förbättrat mig drygt 30%. Undrar om det var den nya fina tröjan som gjorde skillnaden?
I siffror:
Vikt: 67,2 kg (förra gången 68,7)
Jag skrev innan om min förhoppning om att ha förbättrat mig 20%, men riktigt så blev det inte. Jag hade snarare förbättrat mig drygt 30%. Undrar om det var den nya fina tröjan som gjorde skillnaden?
I siffror:
Vikt: 67,2 kg (förra gången 68,7)
Maxwatt: 380 (förra gången 290)
Tröskelwatt: 280 (förra gången drygt 200)
Maxpuls: 201 (förra gången 203)
Laktat vid maxpuls: 14,8 mmol (förra gången 12)
Tröskelwatt: 280 (förra gången drygt 200)
Maxpuls: 201 (förra gången 203)
Laktat vid maxpuls: 14,8 mmol (förra gången 12)
Watt/kg: 5,65 (förra gången 4,22)
Träningsupplägget kommer bibehållas men kompletteras med fler intervallpass. Christian rekommenderade 10x4 minuter med 1 minuts vila. Hög kvalité såklart, men inte högre än att jag orkar köra alla 10 intervallerna lika hårt. Målet är att förbättra syreupptagningen, då det var ganska tydligt att det fortfarande finns mer att önska vad gäller återhämtningsförmågan.
Jag räknade snabbt ut att om jag fortsätter förbättras i samma takt borde jag kunna vara med och slåss om medaljerna på Elit-SM nästa år. Det låter väl fullt rimligt? Not.
Träningsupplägget kommer bibehållas men kompletteras med fler intervallpass. Christian rekommenderade 10x4 minuter med 1 minuts vila. Hög kvalité såklart, men inte högre än att jag orkar köra alla 10 intervallerna lika hårt. Målet är att förbättra syreupptagningen, då det var ganska tydligt att det fortfarande finns mer att önska vad gäller återhämtningsförmågan.
Jag räknade snabbt ut att om jag fortsätter förbättras i samma takt borde jag kunna vara med och slåss om medaljerna på Elit-SM nästa år. Det låter väl fullt rimligt? Not.
fredag, juli 06, 2007
I rätt sammanhang
Snart har alla teamtröjor hittat hem till sina rätta ägare. Jag lyckades fånga Jonas när han invigde den. Tröjan syns alltså lite mer i sin rätta miljö denna gången. Än så länge har dock ingen tröja varit ute på sin sanna premiärtur, dvs har använts under en cykeltur. Det kommer, det kommer och det förvånar mig inte om det dyker upp bilder på det här på bloggen.
torsdag, juli 05, 2007
Materialist javisst
På väg hem igår mötte jag Jonas på väg ut på en tur med cykeln. Han såg pigg ut och jag kände att benen flexade lite, så där reflexmässigt. Själv har jag nya härliga hjul som jag har cyklat max 5 minuter med för att känna lite på dem. Vad gör jag då? Kastar mig hem, byter om och följer med Jonas för känna ordentligt vad ett par nya hjul kan åstadkomma? Nej, jag lånar ett par gummihandskar och sätter igång att rensa avloppet hemma...
Jävla skitinfektion. Klena kroppskonstruktion. Jäkla träningsobstruktion.
Det känns lite bättre när jag tittar på det här i och för sig. Fina va?!
Jävla skitinfektion. Klena kroppskonstruktion. Jäkla träningsobstruktion.
Det känns lite bättre när jag tittar på det här i och för sig. Fina va?!
Stenkoll – eller hur?
Sitter på en bänk i solen och funderar.
...
Spänn kedjan.
...
Om du ska fortsätta så där lär du slå huvudet i styret. Att det är så många som har den där stilen. Som om det skulle bli lättare då.
...
Jamen, växla då.
...
Oh, en fin racer!
...
Smörj, smörj, smörj. Ge åtminstone kedjan något.
...
Fast vem är jag som sitter och dömer varje cykelekipage som kör förbi? Jag sitter ju på en bänk och väntar på bussen.
...
Spänn kedjan.
...
Om du ska fortsätta så där lär du slå huvudet i styret. Att det är så många som har den där stilen. Som om det skulle bli lättare då.
...
Jamen, växla då.
...
Oh, en fin racer!
...
Smörj, smörj, smörj. Ge åtminstone kedjan något.
...
Fast vem är jag som sitter och dömer varje cykelekipage som kör förbi? Jag sitter ju på en bänk och väntar på bussen.
tisdag, juli 03, 2007
Mera nöje
Jag ska inte tråka er med ännu ett inlägg som handlar om hur underbart det är att cykla. Vi har dryftat detta mången gång, och kommer säkert göra det igen, men inte idag. Inte just nu. Idag vill jag nämligen prata om några andra människor. Nämligen de jag tränar med.
Från jag var 7 år till jag fyllde 21 höll jag på och tävlingsimmade. Omfattning och intensitet varierade, men det var någorlunda kontinuerligt. Det var fantastiskt kul att simma. Framförallt är det roligt att simning är en sport där tjejer och killar tränar tillsammans. Visst, i vuxen ålder är killarna generellt bättre, men inte så mycket bättre att man inte kan träna ihop.
Nu cyklar jag. Cykling är fantastiskt mansdominerat vilket är synd. Det trevliga är dock att männen som utövar sporten är så fantastiskt trevliga och utomordentligt muppiga. Nördfaktorn är flera klasser värre än man som utomstående kan ana. Och att vara nördigt muppig, det är kul. Otroligt kul. Alla borde prova det någon gång.
Jag åker nu ner till Lund på torsdag och sen vidare till Frankrike. Givetvis ser jag fram emot det . Som bara den till och med. Men jag kommer sakna mina trevliga träningskompisar. Ikväll var vi ute och tränade tillsammans för vad som blir sista gången på en månad ungefär. De flesta jag tränade med ska köra Veteran-SM i helgen, men eftersom jag är på hälsoekonomisk konferens i Köpenhamn kan jag inte vara med. Fan. Nästa år kanske, men så föder jag också en försiktig dröm om att då köra STORA SM. Jag tror inte att jag nästa år, även om jag är avsevärt bättre, har särskilt mycket där att göra. Men det vore kul att få känna på hur det är att köra med DE ALLRA TUFFASTE. Alltså Bäckstedt, Lövkvist, Ljungqvist et.al.
Så, kära klubbvänner. Håll fanan högt. Jag håller tummarna för er. Och gör inte som S gjorde ikväll och kör omkull på väg ut till träningen...
Vi ses på vägarna igen i augusti.
PS. Bloggen lever förstås vidare även under frankrikeresan. Tro inget annat.
Från jag var 7 år till jag fyllde 21 höll jag på och tävlingsimmade. Omfattning och intensitet varierade, men det var någorlunda kontinuerligt. Det var fantastiskt kul att simma. Framförallt är det roligt att simning är en sport där tjejer och killar tränar tillsammans. Visst, i vuxen ålder är killarna generellt bättre, men inte så mycket bättre att man inte kan träna ihop.
Nu cyklar jag. Cykling är fantastiskt mansdominerat vilket är synd. Det trevliga är dock att männen som utövar sporten är så fantastiskt trevliga och utomordentligt muppiga. Nördfaktorn är flera klasser värre än man som utomstående kan ana. Och att vara nördigt muppig, det är kul. Otroligt kul. Alla borde prova det någon gång.
Jag åker nu ner till Lund på torsdag och sen vidare till Frankrike. Givetvis ser jag fram emot det . Som bara den till och med. Men jag kommer sakna mina trevliga träningskompisar. Ikväll var vi ute och tränade tillsammans för vad som blir sista gången på en månad ungefär. De flesta jag tränade med ska köra Veteran-SM i helgen, men eftersom jag är på hälsoekonomisk konferens i Köpenhamn kan jag inte vara med. Fan. Nästa år kanske, men så föder jag också en försiktig dröm om att då köra STORA SM. Jag tror inte att jag nästa år, även om jag är avsevärt bättre, har särskilt mycket där att göra. Men det vore kul att få känna på hur det är att köra med DE ALLRA TUFFASTE. Alltså Bäckstedt, Lövkvist, Ljungqvist et.al.
Så, kära klubbvänner. Håll fanan högt. Jag håller tummarna för er. Och gör inte som S gjorde ikväll och kör omkull på väg ut till träningen...
Vi ses på vägarna igen i augusti.
PS. Bloggen lever förstås vidare även under frankrikeresan. Tro inget annat.
Utlovad uppdatering
De har anlänt, de är provade och de är dessutom godkända av kollgorna. Min låg överst som sig bör. Nu råkar delar av Skånelaget befinna sig i ett förkylt läge (gissa om jag är trött på infektioner som förstör möjligheterna att ge sig ut och cykla), så det tar några dagar till innan min tröja får ut och lufta sig, men med lite tur så är det invigning på lördag.
Dags för mjölksyra
På fredag är det dags att testa vad hårdträningen gett. Nu skall det synas i sömmarna och resultaten presenteras i grafer och tabeller. Jag pratar alltså om att det är dags för "performance analysis" hos Christian Delfin på FitForFight.
Jag gjorde senast ett sådant test i oktober förra året, så det finns lite baseline-data att utgå från nämligen:
Vikt: 68,7 kg
BMI: 23,77 (ingen lättviktare här)
Heart rate max: 203
Laktatnivå vid maxpuls: 12,00 mmol
Puls efter 5 minuters efter maxpuls: 142 (skandalöst dåligt, jag vet, min återhämtning klassades som en "casual athlete"...)
Watt/kg maxpulstest: 4,22 watt/kg
Spurttest - Maxwatt: 823 watt
Att jag kommer ha bättre värden nu, det är jag ganska övertygad om. Men hur mycket bättre? Det är liksom helt omöjligt att spekulera i. Jag tycker 20% bättre låter rimligt, men antagligen är det inte alls så mycket.
Hur som, på fredag faller domen. Jag håller er givetvis uppdaterade.
Jag gjorde senast ett sådant test i oktober förra året, så det finns lite baseline-data att utgå från nämligen:
Vikt: 68,7 kg
BMI: 23,77 (ingen lättviktare här)
Heart rate max: 203
Laktatnivå vid maxpuls: 12,00 mmol
Puls efter 5 minuters efter maxpuls: 142 (skandalöst dåligt, jag vet, min återhämtning klassades som en "casual athlete"...)
Watt/kg maxpulstest: 4,22 watt/kg
Spurttest - Maxwatt: 823 watt
Att jag kommer ha bättre värden nu, det är jag ganska övertygad om. Men hur mycket bättre? Det är liksom helt omöjligt att spekulera i. Jag tycker 20% bättre låter rimligt, men antagligen är det inte alls så mycket.
Hur som, på fredag faller domen. Jag håller er givetvis uppdaterade.
De har kommit nu...
...och jag har inte tid att rapportera. Jag får helt enkelt återkomma. Kul, kul kul!
måndag, juli 02, 2007
Länge leve muppen!
Vi cykelmuppar framhäver inte gärna oss själva. Förutom ibland då kanske. Däremot gillar vi att uppmärksamma andra muppar.
Idag läggs allt fokus på vår egen Anette som fyller år. Grattis! Skönt att hon själv sett till att ta tag i det där med present.
Vi ska nog vara lite extra snälla med henne den närmaste tiden så hon pallar med att tillbringa två veckor med oss övriga muppar i en trång husbil i Frankrike.
Idag läggs allt fokus på vår egen Anette som fyller år. Grattis! Skönt att hon själv sett till att ta tag i det där med present.
Vi ska nog vara lite extra snälla med henne den närmaste tiden så hon pallar med att tillbringa två veckor med oss övriga muppar i en trång husbil i Frankrike.
Ljuva beslutsvånda
Jaha så var det dags igen. Nu ska jag göra en lite större cykelinvestering och det är roligt att undersöka var jag kan få ett bra pris någonstans. Ett bra pris behöver inte innebära billigast, utan det beror lite på vad som ingår i köpet. Jag får ju erkänna att jag är svag för snabb och kunnig service, så jag föredrar att köpa lokalt, men inte till vilken kostnad som helst. Att jag sedan råkar ha turen att ha en riktigt bra cykelaffär i hemstaden är en trevlig förmån här i livet.
Först ska jag då ha valt vad jag vill ha och det är inte helt självklart. Det där med märke spelar ingen större roll, så länge som jag kan få något i bra kvalitet som är slitstarkt, underhållsfritt, funktionellt, vackert och så med det där lilla extra som får mig att vilja lägga lite mer än vad jag egentligen har råd med. Lätt att hitta? Nja, inte direkt och jag skulle vilja kunna mer, det vill säga det hade kunnat vara roligt att förstå allt det där försäljningstjafset som gör att jag helt omedvetet inser att det här måste vara en jättebra produkt. ”Kvalitetstestad av vitamininstitutet i Schweiz” på något sätt och fast jag på ett medvetet plan inser att det där med försäljningsterminologi är en tydlig strategi, så köper jag hela konceptet omedvetet. Det vattnas i munnen och sedan börjar jag tyst ljuda dynamic balance, squoval design, oversized krankbox, monocoque carbon, twin flex carbon/ kevlar och så vidare.
”Shit, vad du undersöker noggrant”, sa Jonas när jag berättade att ett av hjulparen jag funderar på att köpa har en konstruktion som innebär att däckbyte går ganska smärtfritt (svaga händer och fingrar för min del gör att det är sådant som uppskattas) och eliminerar behovet av fälgband. Mumma i mina öron.
Klart att jag undersöker marknaden lite grann för de här hjulen ska jag leva med ett bra tag, åtminstone om jag inte kraschar dem. Ett angenämt beslut är redan taget. Det är lika bra att köpa ett par riktigt bra hjul med en gång som följer med till nästa cykel (lyssna på den ni – nästa cykel – fast det kommer att dröja ett bra tag till), annars kommer jag bara att ångra mig. Sedan är det ju riktigt roligt att läsa recensioner. Cyclingnews har en gedigen recensionsbank som jag rekommenderar. Någon som har några andra favoritsiter?
Jag hade redan bestämt mig för svartanodiserade Fulcrum Racing 1 och beställningen var lagt, när det visar sig att jag inte kan få dem i svart innan slutet av juli och det är inget alternativ med tanke på den stundande Frankrikeresan (som för övrigt upptar en allt större del av samtalen nuförtiden). Valet var att köpa dem någon annanstans (de finns till ett likvärdigt pris i Danmark eller på nätet), köpa dem i silver eller att se om jag kunde få något likvärdigt kvalitets- och prismässigt hos mina favoriter på Cykelcity.
Då blev helt plötsligt Mavic Ksyrium ES aktuella. Jag hade redan fått tips om dem, men jag tog dem aldrig helt på allvar förrän jag fick erbjudandet om dem och såg dem på plats. Nu har jag läst in mig lite mer på dem och det är något med dem som gör att jag dras till dem. Det där onämnbara som gör att jag funderar på att testa att färga mitt hår mörkt med röda slingor i och som gör att jag struntar i att de egentligen inte kommer att göra sig så bra tillsammans med min blå- och silverfärgade Vola, som ett par rent svarta eller silverfärgade hjul skulle göra. Å andra sidan så tycker jag att Fulcrumparet är snyggt också och de verkar riktigt bra. Fulcrum Racing Zero är inget alternativ, för jag köper inte helröda hjul till min blå cykel oavsett hur bra och snygga de är och jag kommer att ha Volan ett bra tag till. Alltså Racing 1 i silver eller Ksyrium ES?
Idag ska jag alltså shoppa födelsedagspresent till mig och jag har inte definitivt bestämt mig för vad det blir. Vilket angenämt problem! Jag kanske skulle skicka Jonas att köpa dem, så att jag kan få dem för 45 kr.
Först ska jag då ha valt vad jag vill ha och det är inte helt självklart. Det där med märke spelar ingen större roll, så länge som jag kan få något i bra kvalitet som är slitstarkt, underhållsfritt, funktionellt, vackert och så med det där lilla extra som får mig att vilja lägga lite mer än vad jag egentligen har råd med. Lätt att hitta? Nja, inte direkt och jag skulle vilja kunna mer, det vill säga det hade kunnat vara roligt att förstå allt det där försäljningstjafset som gör att jag helt omedvetet inser att det här måste vara en jättebra produkt. ”Kvalitetstestad av vitamininstitutet i Schweiz” på något sätt och fast jag på ett medvetet plan inser att det där med försäljningsterminologi är en tydlig strategi, så köper jag hela konceptet omedvetet. Det vattnas i munnen och sedan börjar jag tyst ljuda dynamic balance, squoval design, oversized krankbox, monocoque carbon, twin flex carbon/ kevlar och så vidare.
”Shit, vad du undersöker noggrant”, sa Jonas när jag berättade att ett av hjulparen jag funderar på att köpa har en konstruktion som innebär att däckbyte går ganska smärtfritt (svaga händer och fingrar för min del gör att det är sådant som uppskattas) och eliminerar behovet av fälgband. Mumma i mina öron.
Klart att jag undersöker marknaden lite grann för de här hjulen ska jag leva med ett bra tag, åtminstone om jag inte kraschar dem. Ett angenämt beslut är redan taget. Det är lika bra att köpa ett par riktigt bra hjul med en gång som följer med till nästa cykel (lyssna på den ni – nästa cykel – fast det kommer att dröja ett bra tag till), annars kommer jag bara att ångra mig. Sedan är det ju riktigt roligt att läsa recensioner. Cyclingnews har en gedigen recensionsbank som jag rekommenderar. Någon som har några andra favoritsiter?
Jag hade redan bestämt mig för svartanodiserade Fulcrum Racing 1 och beställningen var lagt, när det visar sig att jag inte kan få dem i svart innan slutet av juli och det är inget alternativ med tanke på den stundande Frankrikeresan (som för övrigt upptar en allt större del av samtalen nuförtiden). Valet var att köpa dem någon annanstans (de finns till ett likvärdigt pris i Danmark eller på nätet), köpa dem i silver eller att se om jag kunde få något likvärdigt kvalitets- och prismässigt hos mina favoriter på Cykelcity.
Då blev helt plötsligt Mavic Ksyrium ES aktuella. Jag hade redan fått tips om dem, men jag tog dem aldrig helt på allvar förrän jag fick erbjudandet om dem och såg dem på plats. Nu har jag läst in mig lite mer på dem och det är något med dem som gör att jag dras till dem. Det där onämnbara som gör att jag funderar på att testa att färga mitt hår mörkt med röda slingor i och som gör att jag struntar i att de egentligen inte kommer att göra sig så bra tillsammans med min blå- och silverfärgade Vola, som ett par rent svarta eller silverfärgade hjul skulle göra. Å andra sidan så tycker jag att Fulcrumparet är snyggt också och de verkar riktigt bra. Fulcrum Racing Zero är inget alternativ, för jag köper inte helröda hjul till min blå cykel oavsett hur bra och snygga de är och jag kommer att ha Volan ett bra tag till. Alltså Racing 1 i silver eller Ksyrium ES?Idag ska jag alltså shoppa födelsedagspresent till mig och jag har inte definitivt bestämt mig för vad det blir. Vilket angenämt problem! Jag kanske skulle skicka Jonas att köpa dem, så att jag kan få dem för 45 kr.
söndag, juli 01, 2007
Mellanhård
Det var som ett mirakel. Samtidigt som jag skrev inlägget nedan så lättade regnet. Det gjorde det faktiskt. Sålunda kastade jag mig iväg till Farsta. Väl framme där var jag genomblöt men kunde nöjt konstatera att fler trotsat vädrets makter. Idel hårdingar slöt upp och vi bestämde oss för att köra fort, men i jämn fart. Inga fartsträckor med andra ord.
I Rosenhill fikade vi och jag konstaterade att jag på 7 mils cykling druckit mindre än en halv flaska vatten. Från flaskan alltså. Samtidigt hade jag antagligen satt i mig en halv liter vägvatten.
Det fick mig att undra. Hur bra kan det egentligen vara att svälja ner (frivilligt eller ofrivilligt) vatten från vägen? Där finns gummirester, asfaltspartiklar och annat mumma som alla miljönämnder säkert skulle klassa som livsfarligt. De där partiklarna man ser i rödaste rött i rapporter om luftkvalitén i Stockholms innerstad till exempel. Det är dem man sväljer i massor under ett regnpass.
Nåja, jag mår bra nu i alla fall. Och jag känner mig bra mycket hårdare än vad jag hade gjort om jag hade stannat hemma.
För övrigt är det snigelinvasion i Stockholm. De är överallt på vägarna när det är blött och regnigt. I Rosenhill fick jag torka bort lite snigelslem från vaderna. Kanske har jag svalt någon också. Mmm, en mördarsnigel. Väldigt Gourmet.
I Rosenhill fikade vi och jag konstaterade att jag på 7 mils cykling druckit mindre än en halv flaska vatten. Från flaskan alltså. Samtidigt hade jag antagligen satt i mig en halv liter vägvatten.
Det fick mig att undra. Hur bra kan det egentligen vara att svälja ner (frivilligt eller ofrivilligt) vatten från vägen? Där finns gummirester, asfaltspartiklar och annat mumma som alla miljönämnder säkert skulle klassa som livsfarligt. De där partiklarna man ser i rödaste rött i rapporter om luftkvalitén i Stockholms innerstad till exempel. Det är dem man sväljer i massor under ett regnpass.
Nåja, jag mår bra nu i alla fall. Och jag känner mig bra mycket hårdare än vad jag hade gjort om jag hade stannat hemma.
För övrigt är det snigelinvasion i Stockholm. De är överallt på vägarna när det är blött och regnigt. I Rosenhill fick jag torka bort lite snigelslem från vaderna. Kanske har jag svalt någon också. Mmm, en mördarsnigel. Väldigt Gourmet.
Det finns gränser
Söndag morgon. Vanligtvis innebär det tidig uppstigning och intag av stor frukost som förberedelse för en långtur. Så också idag.
Jag har cyklat lite den här veckan, bara en gång, så jag var sugen som bara den. Morgonen hälsade mig dock med det typiska smattrandet mot fönsterbrädan som ihärdigt regnande ger. Fan.
Jag har nyligen läst Lance Armstrong's bok - "It is not about the bike". Där skriver han gång efter annan om de otaliga cykelrundor i miserabelt väder som han genomlidit för att nå sina stora mål. Dessa ord ekade i mitt huvud när jag satte mig ner vid frukostbordet, fast besluten att bege mig till Farsta i tid till samlingen.
Nu tvekar jag dock. Jag gick precis ut med soporna. Det var kallt. Det är blött. Det regnade som fan. Jag kommer vara helt genomdränkt inom 10 minuter. Jag kommer frysa. Med största sannolikhet kommer det inte vara någon i Farsta när jag kommer dit.
Ni hör ju. Jag velar. Jag försöker förklara för mig själv. Rationalisera mitt beslut att stanna hemma för att få det till det enda rimliga alternativet. Samtidigt förbannar jag mig själv. "Är jag inte hårdare än så här?"
Jag tänker tillbaka på simningen. Kommer ihåg en del mornar då jag trampat iväg till Umeå Simhall vid 6-tiden på morgonen. Mitt i vintern. Var jag hårdare på den tiden? Dummare?
Nä, nu skiter jag i det här. Jag kan åka ut senare om det klarnar upp. Eller i alla fall regnandet lugnar ner sig lite. Eller det kanske det har gjort nu? Det ser ut som det. Jag hinner fortfarande till Farsta i tid om jag sticker nu. Men kommer någon vara där? Jag är ju ganska cool om jag är ensam, då är jag ju hårdast. Kanske bara ska cykla dit för att visa att jag är hård? Men tänk om det är någon där - då måste jag ju fortsätta och cykla med dem. Och tänk om regnet tilltar igen. Det ser så himla kallt ut ute.
Ja, ni hör ju som sagt. Jag är inte hårdare än så.
Jag har cyklat lite den här veckan, bara en gång, så jag var sugen som bara den. Morgonen hälsade mig dock med det typiska smattrandet mot fönsterbrädan som ihärdigt regnande ger. Fan.
Jag har nyligen läst Lance Armstrong's bok - "It is not about the bike". Där skriver han gång efter annan om de otaliga cykelrundor i miserabelt väder som han genomlidit för att nå sina stora mål. Dessa ord ekade i mitt huvud när jag satte mig ner vid frukostbordet, fast besluten att bege mig till Farsta i tid till samlingen.
Nu tvekar jag dock. Jag gick precis ut med soporna. Det var kallt. Det är blött. Det regnade som fan. Jag kommer vara helt genomdränkt inom 10 minuter. Jag kommer frysa. Med största sannolikhet kommer det inte vara någon i Farsta när jag kommer dit.
Ni hör ju. Jag velar. Jag försöker förklara för mig själv. Rationalisera mitt beslut att stanna hemma för att få det till det enda rimliga alternativet. Samtidigt förbannar jag mig själv. "Är jag inte hårdare än så här?"
Jag tänker tillbaka på simningen. Kommer ihåg en del mornar då jag trampat iväg till Umeå Simhall vid 6-tiden på morgonen. Mitt i vintern. Var jag hårdare på den tiden? Dummare?
Nä, nu skiter jag i det här. Jag kan åka ut senare om det klarnar upp. Eller i alla fall regnandet lugnar ner sig lite. Eller det kanske det har gjort nu? Det ser ut som det. Jag hinner fortfarande till Farsta i tid om jag sticker nu. Men kommer någon vara där? Jag är ju ganska cool om jag är ensam, då är jag ju hårdast. Kanske bara ska cykla dit för att visa att jag är hård? Men tänk om det är någon där - då måste jag ju fortsätta och cykla med dem. Och tänk om regnet tilltar igen. Det ser så himla kallt ut ute.
Ja, ni hör ju som sagt. Jag är inte hårdare än så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)