Jag ska inte tråka er med ännu ett inlägg som handlar om hur underbart det är att cykla. Vi har dryftat detta mången gång, och kommer säkert göra det igen, men inte idag. Inte just nu. Idag vill jag nämligen prata om några andra människor. Nämligen de jag tränar med.
Från jag var 7 år till jag fyllde 21 höll jag på och tävlingsimmade. Omfattning och intensitet varierade, men det var någorlunda kontinuerligt. Det var fantastiskt kul att simma. Framförallt är det roligt att simning är en sport där tjejer och killar tränar tillsammans. Visst, i vuxen ålder är killarna generellt bättre, men inte så mycket bättre att man inte kan träna ihop.
Nu cyklar jag. Cykling är fantastiskt mansdominerat vilket är synd. Det trevliga är dock att männen som utövar sporten är så fantastiskt trevliga och utomordentligt muppiga. Nördfaktorn är flera klasser värre än man som utomstående kan ana. Och att vara nördigt muppig, det är kul. Otroligt kul. Alla borde prova det någon gång.
Jag åker nu ner till Lund på torsdag och sen vidare till Frankrike. Givetvis ser jag fram emot det . Som bara den till och med. Men jag kommer sakna mina trevliga träningskompisar. Ikväll var vi ute och tränade tillsammans för vad som blir sista gången på en månad ungefär. De flesta jag tränade med ska köra Veteran-SM i helgen, men eftersom jag är på hälsoekonomisk konferens i Köpenhamn kan jag inte vara med. Fan. Nästa år kanske, men så föder jag också en försiktig dröm om att då köra STORA SM. Jag tror inte att jag nästa år, även om jag är avsevärt bättre, har särskilt mycket där att göra. Men det vore kul att få känna på hur det är att köra med DE ALLRA TUFFASTE. Alltså Bäckstedt, Lövkvist, Ljungqvist et.al.
Så, kära klubbvänner. Håll fanan högt. Jag håller tummarna för er. Och gör inte som S gjorde ikväll och kör omkull på väg ut till träningen...
Vi ses på vägarna igen i augusti.
PS. Bloggen lever förstås vidare även under frankrikeresan. Tro inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar