Söndag morgon. Vanligtvis innebär det tidig uppstigning och intag av stor frukost som förberedelse för en långtur. Så också idag.
Jag har cyklat lite den här veckan, bara en gång, så jag var sugen som bara den. Morgonen hälsade mig dock med det typiska smattrandet mot fönsterbrädan som ihärdigt regnande ger. Fan.
Jag har nyligen läst Lance Armstrong's bok - "It is not about the bike". Där skriver han gång efter annan om de otaliga cykelrundor i miserabelt väder som han genomlidit för att nå sina stora mål. Dessa ord ekade i mitt huvud när jag satte mig ner vid frukostbordet, fast besluten att bege mig till Farsta i tid till samlingen.
Nu tvekar jag dock. Jag gick precis ut med soporna. Det var kallt. Det är blött. Det regnade som fan. Jag kommer vara helt genomdränkt inom 10 minuter. Jag kommer frysa. Med största sannolikhet kommer det inte vara någon i Farsta när jag kommer dit.
Ni hör ju. Jag velar. Jag försöker förklara för mig själv. Rationalisera mitt beslut att stanna hemma för att få det till det enda rimliga alternativet. Samtidigt förbannar jag mig själv. "Är jag inte hårdare än så här?"
Jag tänker tillbaka på simningen. Kommer ihåg en del mornar då jag trampat iväg till Umeå Simhall vid 6-tiden på morgonen. Mitt i vintern. Var jag hårdare på den tiden? Dummare?
Nä, nu skiter jag i det här. Jag kan åka ut senare om det klarnar upp. Eller i alla fall regnandet lugnar ner sig lite. Eller det kanske det har gjort nu? Det ser ut som det. Jag hinner fortfarande till Farsta i tid om jag sticker nu. Men kommer någon vara där? Jag är ju ganska cool om jag är ensam, då är jag ju hårdast. Kanske bara ska cykla dit för att visa att jag är hård? Men tänk om det är någon där - då måste jag ju fortsätta och cykla med dem. Och tänk om regnet tilltar igen. Det ser så himla kallt ut ute.
Ja, ni hör ju som sagt. Jag är inte hårdare än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar