fredag, februari 08, 2008

Till alla vadfetischister

I morse var jag ute och härjade på hojjen igen. En strålande morgonsol bättrade på cykelränderna ännu en smula och jag ser inte lika sjukt blek ut i nyllet heller. Eller som Rick uttryckte det - "you were REALLY pale when you got here".


Idag lyckades jag, trots att jag drack lite för mycket vin igår kväll, hänga av honom under en av våra intervaller. Han åkte rakt av mitt bakhjul när vi körde en 4km intervall från State lodge. Under de fyra kilometrarna klättrar man cirka 80 höjdmeter och det varierar mellan platt och 6-7%. Hårt alltså, för du måste köra stenhårt hela tiden, annars går det inte fort.


Tidigare personrekord på sträckan låg på 7.40, men med Rick flåsandes i nacken pressade jag idag tiden till 7.28. Och det är precis över 30 i snitt vilket var extra tillfredställande. Skall se vad jag kan pressa tiden till under kommande månad - är 7 minuter möjligt?


På vägen hem tog jag upp kameran för första gången sen jag kom hit och tänkte att jag skulle glädja Anette med ytterligare en vadbild. Höll på att köra omkull när jag skulle spänna vaden samtidigt som jag knäppte bilden. Efter fyra försök blev det hyfsat bra. Nyrakad och fin.


1 kommentar:

Anette Kiss sa...

Gulle dig! Tack :-D

Det är givetvis min första reaktion, men när jag har beskådat den sköna vad tillräckligt länge, så infinner sig reaktion nummer 2, nämligen att det här inlägget stödjer ju min tes om cyklisters förkärlek till sina benmuskler.

När Jeppe så omtänksamt delar med sig av den delikata strukturen är det så viktigt att den presenteras någorlunda korrekt (vi vet ju alla att den bara kan komma till sin rätt IRL) att han först på fjärde försöket får till en någorlunda "hyfsad" bild. Något annat hade inte varit att tänka på. Viss respekt måste ju ändå visas så hårt arbetande ben. Nytt rekord minsann...

Bra jobbat och tack för ditt fiiiina fotoreportage.