Distanssöndag - igen.

Som planerat blev det en längre löptur. Det tog dock emot att ge sig efter att vi börjat dagen med hajk följt av regnig lunch med rödtjut. Vid halv fem tiden snörde jag dock på mig skorna, fäste vätskebältet och bestämde att "det fick bli så långt jag pallar". Trodde väl inte riktigt på mig själv men när jag joggade in på vår gata 2.16 senare hade jag faktiskt hunnit med 26 kilometer. Det ger en 72 kilometersvecka och det är inte fy skam.

Farten var inget att skryta med, men det var sekundärt. Det som var positivt var dock att jag inte kände mig alls lika sliten som jag brukar göra. Progress heter det va.

Nu skall jag leta Kinnekulle-resultat.

Ja, vätskebälte är jävligt nördigt men klart värt. Och det gjorde att jag kunde få med mig kameran också.