Cykling kan förändra din mentala förmåga

Till att börja med måste jag till mitt försvar säga att jag inte hade cyklat på 11 dagar och sedan har jag nya hjul också (oh, så fina de är).

Jag skulle kunna skriva ytterligare ett lyckligt inlägg om hur fint det är att cykla och tro mig jag är väldigt kapabel till att göra det nu. Efter 11 dagar utan den minsta cykeltur hängde jag en del med huvudet och jag var förtvivlad över att den där infektionen aldrig gick över heller. Med det förra treveckorsuppehållet, på grund av något konstigt virus, färskt i minnet blev jag mer och mer stressad varje dag jag vaknade och insåg att halsen smärtade och att jag fortfarande kände mig svag. Ni kan alltså föreställa er min lycka när jag i lördags insåg att var det dags igen – Äntligen!

Lördagen var sedan länge planerat att bli en tur till Danmark . Vi hade tänkt ta kuststräckan upp mot Gilleleje och sedan fick vi se var vi hade lust att fortsätta. Vi skulle mest bara cykla runt och njuta av livet, men jag insåg att det är lite tufft att börja träningen igen med en heldag. Istället hade jag tänkt glida med till Helsingborg vinka av de andra och max göra 10 mil den dagen. Ack, vad jag bedrog mig. Det blev i och för sig inget Danmark, för det såg det otrevliga vädret till. Däremot blev det 18 mil, vilket var lite mer än planerat. Förnuftigt? Nja, kanske inte. Bäst att vila dagen efter, eller? Nja, så blev det nu inte för söndagen slutade med 14 mil. Jag skyller frånvaron av träningsdisciplin och förnuft på 11 dagars frånvaro och en stor lyckochock när jag väl kom ut på vägarna igen och på upplevelsen av mina nya (oh, så underbara) hjul.

Söndagens runda började annars med en intressant händelse. Jag färdades ut mot mötesplatsen och mådde allmänt bra eller snarare sagt jag mådde riktigt bra och sedan vaknade jag till och insåg att jag nog hade kört förbi mötesplatsen, fast jag visste inte riktigt hur långt. Upp med mobiltelefonen för att ringa till de andra och dumt nog så råkade jag säga sanningen - att jag var inne i något välmåendetillstånd och att jag vaknade till och insåg att jag antagligen hade kört för långt, fast jag visste inte riktigt hur långt. Jag vet inte om de började skratta med en gång eller inte, men jag kunde höra rätt muntra utrop i bakgrunden och jag fick också erbjudande om att vi kunde ha en kartgenomgångskväll innan vi hade den där planerade mekkvällen. ”Var är du någonstans?” Som om jag visste var jag var. Sedan följde massa förslag på var jag kunde befinna mig och det bara regnade ortsnamn över mitt stackars förvirrade, nyvakna sinne. Antagligen befann det sig delvis fortfarande i det där transtillståndet. Jag lyckades hosta fram något som var totalt fel och jag lär få höra den här incidenten resten av mitt cykelliv, det vill säga resten av livet. Vad kan jag säga till mitt försvar? Jo att jag har nya hjul som är så fantastiska och att jag njöt av att vara ute på vägarna igen efter 11 dagars frånvaro. Skåne har för övrigt massa charmiga och konstiga ortsnamn, som jag har mycket svårt för att lära mig.

En av de saker som jag har saknat under de 11 dagarna är uttryck som ”Åh fan vilken skön asfalt det blev... Och en doserad kurva också.” När jag hör sådant, då vet jag att jag är hemma. För övrigt så firade jag mina nya hjul, (som är så underbara och vackra) med att i helgen passera 500 mil för i år.

Petter ville gärna över till den andra sidan och ja, det är taket av en bil som syns under viadukten.

Det dröjde inte lång tid alls innan någon annan kände behovet av nya hjul och de var tvungna att vara lättare än mina. Det har blivit mycket hjulprat nu och helt plötsligt så är det väldigt många som känner att det är trots allt kanske dags för ett hjulinköp.

Niklas hittade en bonad med en text som lätt kan appliceras i cykelsällskap, för det är klart att vi är ute och kör tillsammans året runt.