Det skulle kunna vara så att jag förra vinterhalvåret fortfarande drevs av nybörjariver, men jag tyckte då inte att det var så farligt om det regnade. Man skulle snarare kunna säga att jag förvånat upptäckte det inte var så farligt att cykla när det blåste eller regnade eller haglade eller var mörkt, och så vidare. På samma sätt så kom jag i våras ihåg, när det blev varmare och varmare, hur mycket bättre det känns att cykla när man slipper ta på sig kläder in absurdum. Hur mysigt det är att kunna bestämma längd på sin cykeltur efter hur mycket man orkar, snarare än hur länge man kan hålla på innan man börjar frysa om händerna efter att man har blivit genomblöt. Hur trevligt det är att titta på muskelspelet hos vältränade vader framför mig. Här vill jag passa på att påpeka att egentligen är jag urstark och jag ligger bara bakom för att kolla in fina ben.
Min fundering nu är, kommer jag att kunna komma tillbaka till det där lyckligt, naiva tillståndet då jag mest var glad för jag insåg att det inte var så illa som jag trodde? Att det faktiskt var riktigt härligt att ge sig ut trots allt.
För att inte tala om hur det kommer kännas när jag byter sommarvarianten mot den trogna, tråkiga vintercykeln. Ni vet den där tunga saken med skärmar och lampfästen fram och bak. Finns det fortfarande en möjlighet för mig att komma in det där härligt suggestiva tillståndet då det bara är jag och min cykel som existerar där ute i mörkret och kylan (jag, min cykel och de blöta, svinkalla cykelhandskarna)?
Återstår att se och än så länge så längtar jag mest efter mer värme och ljus (och Italien).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar