"Det är bra nu Steffen"

Har följt dopningshärvorna som rullas upp, en efter en. Börjar bli lite blasé kan jag lugnt säga. Jaha, följt av en axelryckning, hade han/hon också varit dopad hela sin karriär.

Jag förstår också att folk blir arga, känner sig bedragna, lurade, blåsta osv. Absolut. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det går lite väl långt i fördömandet ibland.

Här är min hållning:

1. Jag gillar inte när man uppenbart dopat sig (som Armstrong) och sen blånekar och smutskastar andra.
2. Jag gillar inte när man ger stöd till personer som faller under punkt 1, som t.ex Big Mig, Valverde och Samuel Sanchez gjort i dagarna (slump att de alla är spanjorer?).

Däremot:

3. När en person varit dopat sig, möjligen under hela sin karriär, nu äntligen tar bladet från munnen och berättar "som det är" och "sanningen", då får man faktiskt ge dem ett fucking break. Ta nu Steffen Kjergaard som sätter sig i TV och berättar att han levt med denna lögn i 15 år. Till synes har han också mått dåligt av det. Han verkar också ångerfull och tycka att det är skönt att få berätta. Han ber om ursäkt.

Då känner jag att, "det är lugnt Steffen, jag förlåter dig".

Vi går vidare nu. Skit händer. Du var del av en hejdlöst dopande cykelgeneration. Javisst, det fanns "oskyldiga" odopade som drabbades. Men det är trots allt bra idrott och underhållning. Nej, det är inte på blodigt allvar. Och vi (dem) ska vara glada att inte fler strök med, bokstavligt talat, i den rovdriften på människor som det tycks ha varit när man proppade dem fulla med läkemedel, utan att de själva riktigt visste vad som injecerades.

Många ropar nu att det är förjävligt att fuskarna som erkänner får kortare straff. Ja, det kanske det är. Men det kanske också är enda sättet att få folk att berätta och därigenom komma vidare. Och jag är beredd att ta det. Om det nu var så utbrett, rentav endemiskt, i klungan så kanske en amnesti. Eller varför inte en försoningskommission, är det enda sättet att komma vidare.

Tänk  er själva, de dopade på ena sidan som berättar om sina synder, ber om förlåtelse och därigenom slipper straff. På andra sidan de odopade som får sin ursäkt, men då också måste gå med på att förlåta och gå vidare.

Men då krävs det att ALLA är beredda att prata. Än så länge är det bara de allra modigaste som sagt som det är. Som Steffen. Tänk på det nästa gång ni härjar loss över någon som väljer att ta bladet från munnen.

Insamlingen till cyklingen i Tadzjikistan - resultatet!

Fick lite nya bilder från Tadzjikistan idag. Jag är blir alldeles rörd och varm av att se hur mycket framåt det har gått för cykelsporten sedan jag bodde där för två år sedan. Då var vi några stycken, eller rättare sagt ett par, som harvade runt och tränade seriöst. Nu har man tävlingar med såväl vuxna men framförallt unga tjejer och killar.

 

Och man har det i CK UNI, Fredrikshof - ja alla möjliga kläder. Och på alla möjliga cyklar. Men glädjen och stoltheten i kidsens blickar på bilderna nedan går inte att ta miste på.

 

Så du som var med och bidrog - klappa dig själv på axeln. Det betyder något. Du som inte var med - vi ska se om det kan bli fler chanser vad det lider!

 



 



 

Lidingöloppet

Först av allt - det är ju drygt 3 mil! Vafan!

Nu hade jag förvisso inte klarat mitt mål ändå, de ynka 200 extra meterna tar inte 1 minut och 40 sekunder att springa, det vill säga den tid jag hade över 2.15.

2.16.40 blev tiden och en 600 nånting plats. Initialt en besvikelse, 2.16 på lidingö är sämre än 1.23 på en halvmara om ni frågar mig. Men sen så la sig besvikelsen  och jag kunde konstatera att jag inte riktigt orkar springa fort i 30 kilometer utan att träna mer distansträning. Har inte sprungit längre än 21 kilometer sedan i maj och det kändes.

Det kändes bra i 17-18 kilometer, då sprang jag runt och mös och tänkte att det här är ju hur lugnt som helst. Och med 10 kilometer kvar hade jag god marginal till mitt mål då jag passerade kontrollen vid 1.28 cirka.

Men sen, backen ut från Grönsta var ren terror och redan där förstod jag att det kanske inte skulle gå. Jag slet mig upp men det var på vippen att jag fick gå. GÅ! Ni hör ju. Så länge det var flackt, så länge det gick utför höll jag uppenbarligen farten bra - måste ha legat runt 4.30. Men så fort det bar uppför så bara totaldog jag. Aborrbacken forcerades men jag fick snällt gå en bit. Samma med några senare backar.

Med 3 kilometer kvar ville jag bryta, då vet man att man är trött. Nu i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det utan bet ihop och gick i mål 7 sekunder före skidskyttehjältinnan Helena Ekholm. Fin skalp av mig. Alltid något.

Lite pics

Så jag hittade lite bilder på från halvmaran på The Internet. På den första ser jag ju lite baywatch ut. Lite smådeffad, lite medelålders, lite David Hasselhoff i en ung tappning. 

 När det började närma sig mål såg jag mest trött ut. Och det var jag ju också.

Jättetrött faktiskt. 

På lördag smäller det, för sista gången i år tror jag. Lidingöloppet hägrar och målet alltjämt 2.15. Formkollen igår kändes bra. 4 kontrollerade kilometerintervaller på 3.25-3.30 fart med 90 sekunders vila. Hade nog orkat i alla fall ett par till men jag höll mig sansad och förnuftig.

Oslo

Är i Oslo på tjänsteresa så idag såg jag mig omkring under morgonlöprunda. Löpning är det bästa sättet, alla kategorier, att se sig om i en ny stad. Speciellt på morgonen, speciellt på en vacker dag som idag.

Sprang över Akershus fästning, Aaker Brygge. Vidare mot Operahuset som bara var helt magnifikt i soluppgången. För er som inte varit vid Oslo Operahus kan jag vart rekommendera det. Det är byggt med två stora ramper vilket gör att man kan promenera, flanera, springa, gå över mer eller mindre hela huset. Och tänk er då att ha det där huset helt för sig själv i en perfekt höstsoluppgång. Med Coldplays Viva la Vida i lurarna. Svårslaget.

Stockholm Halvmarathon

Oerhört nöjd, så kan man sammanfatta lördagens halvmara. Men vi tar det från början.

Vädret kunde inte vara bättre för långdistanslöpning i storstadsmiljö. Strålande sol och 15-16 grader. Lagom svalt för löpning och fint nog för publiken. Optimalt om ni frågar mig.

Var nere vid starten i god tid för idag ville jag för en gångs skull stå långt fram så jag inte skulle behöva ägna första halvtimmen till att springa om folk. Och nog stod jag långt fram alltid. Max 50 personer framför mig skulle jag gissa, och de hörde alla hemma där. 

Hade värmt upp med lite pliktskyldig jogg i 7 minuter sen stod jag bara där och försökte hålla mig lugn i de 20 som återstod till start. 

Pang, iväg. Fullt ös från början i det gäng jag beblandade mig med. Som vanligt försökte jag hålla igen och inte förivra mig vilket fick till följd att alla sprang om mig till höger och vänster. Blev lite stressad och undrade om jag sprang för sakta, samtidigt kändes det inte så. Lita på känslan sa jag till mig själv. 

Efter några hundra meter bär det ner i underjorden för en kilometer tunnellöpning. GPS:en havererade så klart så nu hade jag verkligen ingen koll på hur fort det gick. Spanade febrilt efter kilometerskyltar men såg inga. Eftersom jag fortfarande blev omsprungen började jag misströsta, hur sakta går det egentligen. 

Vid 5 km fick jag kvittot, inte sakta alls. Hållmärket passerades på 19.20, drygt 40 sekunder snabbare än planerat alltså. Vid det här laget mådde jag som prins. Jag kände mig oerhört stark. Samtidigt intalade jag mig själv att inte förivra mig. Håll i tömmarna, det är långt kvar. Så jag lunkade på i samma tempo tyckte jag men sen var det något konstigt med kilometerskyltarna för 9 km passerades på 35 minuter, men 10 km på 39.40. Det stämmer inte på långa vägar för just den 10e kilometern var väldigt lättsprungen. 

Hur som helst låg jag klart under mitt schema och jag kände mig fortsatt stark. Planen var sen att hålla i 7 kilometer till Tantolunden för att sen orka bita ihop sista 4 till mål. Från Tantolunden är det nämligen ett par tuffa kilometer. Inte så många höjdmeter egentligen, men vid det här laget är benen hyfsat sura. 

Utanför Tanto langar mamma dagens andra gel. Perfekt. Sen lite vatten på det i ett fullkomligt späckat Tanto. Det var så mycket publik. Bara att bita ihop och se stark ut. Två kilometers hårt jobb kvar sen är det lugnt tänkte jag. 

Spanade efter Sara och Penny som skulle stå vid vårt hus men de var inte där. Började misströsta, kunde jag verkligen missat dem? Det gav mig något att tänka på så jag glömde mina vid det här laget rätt stela och sura ben. Hittade dem sen en kilometer senare. Perfekt egentligen för när jag passerat dem var det bara den lilla knixen upp till Götgatan kvar, sen utför nästan hela vägen hem. 

Inser när jag svänger ut på Götgatan att om jag håller ihop det här så kommer jag till och med under 1.24 - och ännu bättre, jag får ett kilometersnitt under 4 minuter! Funderar på att försöka spurta men för vad? 10 sekunder och 2 placeringar kanske. Nej, bättre att bara harva på och inte ställa till med något. 

Joggar över mållinjen duktigt slutkörd på tiden 1.23.39 som visar sig räcka till en 181a plats utav 7909 fullföljande i herrklassen. 

Som sagt, jag är toknöjd och samtidigt lite förvånad. I ett framtida blogginlägg ska jag försöka mig på en analys av min träning som jag tycker gett väldigt bra effekt på ganska kort tid. 

 In på Götgatan med 1,5 km kvar. 

På väg in i Tanto. Bilden måste ljuga för så där grova är inte mina lår. 

Breddning

Jag breddar mig på flera sätt. Nu cyklar jag inte bara, utan springer också. Och nu ger vårt förlag inte bara ut böcker om cykel utan även barnböcker för vuxna.

25 oktober släpper SE Förlag boken "En alldeles vanlig familj", missa inte!