Form, Bra och Bra Form

Det här med Form och vem som är Bra är intressant.

Jag anser mig själv vara en helt okej cyklist. En hygglig motionär som kan hävda mig bra i motionslopp utan att imponera nämnvärt.

Nu på senare tid när jag varit ute och cyklat med min cykelklubb har jag dock insett att det finns nivåer av bra. När vi diskuterar så är alla bra. Bara olika bra. Det är i intonationen man finner den lilla men ack så viktiga skillnaden.

1. Vi har dem som är ”bra” rätt och slätt. Kort, utan eftertryck och med neutralt röstläge. Det säger inte så mycket utan är mest ett uppmuntrande uttryck för att vi som cyklar gillar varandra och vill vara uppmuntrande. Den här typen av bra är som sagt i princip alla.

2. Sen har vi de som får omdömet ”bra” men med en liten uppgång i tonläge i slutet av ordet ackompanjerat av höjda ögonbryn som uttrycker viss förvåning. Detta har jag tolkat som ett mer uppskattande bra. Kan också tolkas negativt såklart: ”jag trodde inte du var så bra” (för du brukar vara så jävla dålig…).

3. Sist har vi de som får omdömet ”bra” i dovt och utdraget tonläge följt av skakande och nickande huvuden. De är de som är imponerande bra. Som har en slags ikonstatus bland de andra. Som har gjort episka insatser på klubbens träningar och eller till exempel kört Vättern på 7 timmar.

Under försäsongen har jag för första gången i mitt cykelliv avancerat från Bra (1) till Bra (2). Tolkat positivt. Det är kul. Jag tycker också att jag är i bra form. Eller i bättre form än tidigare år vid den här tiden (det där blev krångligt). Kanske inte så konstigt eftersom jag har tränat flitigt sen mitten av februari.

Målet är att hinna med 10 timmar i veckan och jag klarade det sånär i mars då jag slutade på 39 timmar. Skyller missen på sjukdom i mitten av mars som eliminerade några träningsdagar. Till träningstid räknar jag inte cykling till och från jobbet vilket handlar om cirka 15 timmar/månad. Cyklingen till och från jobbet utför jag på min gamla armécykel. Den är ingen lättviktare om man säger så, uppskattar vikten till cirka 20 kilo.

Varje dag får jag därför ett mini-mjölksyrpass när jag släpar ekipaget uppför Slussen-Katarinavägen-Bondegatan. Men det är bra. Om man vill komma i bra form och bli Bra (3).

Cykelrelaterat bipolärt tillstånd

Idag är en stor dag! Flandern runt körs över ojämna vägar i Belgien, och hela härligheten sänds direkt på Eurosport. Sannolikt med favoritkommentatorn, Roberto Vacchi, på plats i rutan. Roberto som är en självutnämd "cykelidiot"(Aftonbladet 2004). Själv skulle jag vilja påstå att han är en första klassens cykelmupp!

Jag och Simon ska sitta hemma hos mig och mana fram Tom Boonen till sin tredje raka seger i loppet. Som Jesper skrev tidigare så är Tom helt klart en av de coolaste i proffsklungan. Av den anledningen känner jag att det är nödvändigt med en cool bild på mannen i fråga. Visst klär han i regnbågsrandigt!

Nu över till nåt helt annat! Nämligen mitt brandbilsröda fartmonster i carbon! Byggandet har tråkigt nog avstannat på grund av en miss i beställningen av komponenter. Till min stora besvikelse har jag mig själv att skylla. Jag missade helt enkelt att man måste beställa de externa vevlagerhylsorna separat från vevpartiet. Ett vevparti med integrerat vevlager vill jag bara påpeka! Det tycker i alla fall jag låter som att vevlagret ingår!? Uppenbarligen hade jag fel. Nu var det mer än en vecka sedan jag beställde hylsorna och jag har inte hört ett ljud från Bike24 ännu. Det är svårt att komma vidare i monteringen innan vevpartiet är ditsatt. Jag fick helt enkelt gå tilll Cykel City och tröstköpa lite detaljer för att hantera besvikelsen. Det blev två flaskställ avmärket Pro-Lite, i carbon såklart, samt en styrlinda - svart med carbonmönster. Så snyggt det ska bli! Tillsvidare ser min kärlek ut på det här viset.

Att själva monteringen drar ut på tiden ger såklart utrymme för extremt nojjeri! Är ramen för liten? Har jag kapat framgaffeln för mycket? Fel längd på styrtappen? Ska sadeln sitta sådär? Gaaaaah! Ingenting verkar stämma. Allt ser konstigt ut! Fan, fan ,fan.... Ja, ni kanske förstår. Jag har nog mätt alla tänkbara vinklar och avstånd tio gånger utan att det lugnar mig det minsta. Nu får de sista sakerna komma snart så det här lidandet kan få ett slut!

Till sist vill jag bara nämnna att vi (jag och Simon) var ute och körde backträning i torsdags. Ni kan ju själva tänka er vem det var som dominerade passet! Jag bara flög upp för backarna och lämnade simon ensam med sin mjölksyra. Tänk hur det ska gå med en två kilo lättare cykel.

Coolast i Klungan

Icke-cyklister säger ju gärna att tajta cykelkläder är ganska töntigt. Att man ser fånig och fjollig ut i färgglada nylontights. Jag har alltid försvarat cykelkläder som ypperligt coolt och cyklister som otroligt häftiga människor.

Idag ifrågasatte jag dock min egen hållning i frågan efter att surfat in på Pro Tours hemsida. På sidan hittar man information om lagen inklusive bilder på samtliga cyklister i laget. Man kan lugnt säga att de har en del att lära om hur man marknadsför cyklister för att nå den breda massan. Några skräckexempel:

Värst av alla är Quick Step. Bettini har förvisso aldrig sett jättehård ut men den här bilden tar priset. Tom Boonen ser ju hårdare än hårdast ut på cykeln, och han kan därför inte heller vara nöjd med hur han marknadsförs på hemsidan.


Vad fotografen tänkte när Fabian Cancellara poserade med plutande läppar kan man också undra. Antagligen "hjälp". Bilden påminner lite om planscherna i flick- och pojkrummen på 80-talet. I proffscyklingstappning.

Fler skräckexempel finnes. Ni bara måste surfa in och kolla själva.


Coolast i klungan är dock given, nämligen vår egen Magnus Bäckstedt. I tidigare blogginlägg delade Simon med sig av bilder från Eneco tour förra året. Redan där kunde man se Bäckstedts coolhetspotential. på Pro Tours hemsida gör han återigen en storartad prestation och vinner överlägset mitt pris för Coolast i Klungan. Tyvärr kan jag inte ladda upp bilden, men du kan själv kolla här.

Wax on - wax off (VIDEO)

Ni har ju tidigare fått bevittna hur jag välkomnade våren med att låta håret falla. Trimmer och rakhyvel i alla ära, men jag har på sistone känt att jag inte i tillräcklig utsträckning prövat olika metoder för att få sprirorna att skina.

Sagt och gjort, jag bestämde mig för en liten konsumentundersökning. Denna vecka testas vaxning. Med varmt vax kan tilläggas. Väldigt varmt. Se resultatet nedan (2 delar).

Återkommer med test av epilator om ett par veckor.

Ett härligt pass

Just nu sitter jag hemma i min favoritfåtölj och bara myser. Det är lite endorfiner i omlopp i kroppen och jag är dessutom ganska nöjd och glad över dagens träningspass.

Efter sjukfrånvaro från all träning i två frustrerande veckor bestämde jag mig idag för att ge mig på årets första klubbträning med CK Lunedi. Jag var mentalt förberedd på ett rejält magplask. Med tanke på att jag inte har kunnat träna på ett tag och dessförinnan mest tränat på låg intensitet, var jag med rätta ganska osäker på formen. Jag laddade upp med vätska och pasta för att ha en hyfsad chans att inte bli helt förödmjukad.

Träningspasset inleddes alltså med lite nervositet och jag vara lite spänd och stirrig i början, får tillstå att jag gjorde en del märkliga manövrar som kan ha förorsakat en del irritation bland bakomvarande cyklister. När vi kom ut ur stan och farten började stabilisera sig en bit över 30 km/timmen så kändes det faktiskt helt OK. Det har dock förekommit mer än en gång att jag har känt mig urstark i början av ett pass, bara för att senare gå rakt in i väggen. Så när gruppen delades i två grupper valde jag det något långsammare alternativet. Det var ett bra val, det gick alldeles tillräckligt fort.

Pulsen drog iväg rejält några gånger, mjölksyra ansamlades i stor mängd i värkande lår. Det fina var dock att jag återhämtade mig efter varje krisläge. Jag såg också att jag inte var den ende som fick bita ihop ordentligt, det gav välbehövlig råg i ryggen när det var krisartat. Jag låg ändå och väntade på hammaren. Den kom aldrig, tvärtom kände jag mig ganska stark igen på slutet.

På slutet dök svettona (snabbare gruppen) upp bakifrån, de hade tagit en lite längre runda. Det blev en ganska lekfull avslutning på passet. Efter att svettona dök upp, upphörde jag med att dra och började ladda för det stora rycket. Tyvärr blev det aldrig något bra tillfälle eftersom att jag och några till var tvungna att stanna vid en korsning, och därmed fick roa oss med att jaga ikapp övriga cyklister istället. Vi hade som tur var den ärrade tempohästen, Torbjörn, med oss och han kan konsten att hålla ett jämnt och högt tempo.

På det hela taget var det ett riktigt härligt pass. Mitt enda mål på förhand var att inte bli avhakad och det uppnåddes med god marginal. Livet är härligt!

Taktisk miss på distanspasset

Idag var det dags för årets första gruppträning med Lunedi. Söndagar brukar det stå distanspass på programmet. Så gick snacket även idag. Det visade sig dock att vi ser lite olika på det där med distanspass. Som ni kanske förstår så fick jag det lite jobbigt och har härmed försäkrat mig om att ni inte ska tro att det har med min form att göra.

Uppslutningen var mycket god för att vara klockan nio en söndag morgon. Drygt 20 personer hade samlats utanför Cykel City. Vädret kunde man inte klaga på. Solen sken men det var inte mer än fem sex grader varmt. Vissa gnällde dock lite över att morgonträningar inkräktar på deras uteliv. Vad menas med det? Jag hinner knappt ha ett liv... ska man hinna gå ut också!?

Redan innan vi var ute ur Lund hade två grupper utkristalliserats. En mindre grupp med de snabba pojkarna omkring femtio meter före den lite större gruppen med oss mer mänskliga cyklister. De som känner mig inser nog vad jag fattade för beslut i den situationen. "Hmm, jag kände mig ju stark igår och i förrgår när jag tränade." "Nog borde jag kunna hänga med den snabba gruppen!" Sagt och gjort, så cyklade jag ikapp "svettona" och la mig på sista rulle. Inga problem, lite hög puls kanske. Men jag fick ju spurta lite för att komma ifatt snabbt.

Ganska snart blir jag varse att farten här är betydligt högre än vad jag är van vid så här långt på säsongen. En och en halv mil utanför Lund ligger jag plötsligt på 90% av maxpuls utan att ens vara uppe och dra (i kantvind iofs, men ändå!). Man behöver inte känna mig för att veta att jag tycker det är jobbigt att ha så hög puls. Det var bara att lägga sig sist och stå utanför rotationen. Efter ett tag fick jag på det sättet ner pulsen till 160-165. Det vill säga, strax över min mjölksyratröskel. Naturligtvis helt ohållbart i början av ett tre-timmars pass. Efter 45 minuter släppte jag och en kille till och föll tillbaka till den långsammare gruppen.

Oj vad skönt det var att sänka farten och pulsen. Vi fick en behaglig resa i 20-30 minuter innan vi blev ikappkörda. Sedan var det dags igen. Det var minsan ingen distansfart i den andra gruppen heller. Återigen var pulsen uppe på alltför höga nivåer. Eftersom jag var osäker på vägen så fick jag snällt hänga med ändå.

Efter sju mil vände gruppen hemåt. Jag ville hinna köra lite i riktig distansfart så det fick bli en liten omväg hem på egen hand. Något jag ångrade hela vägen hem. Så sliten jag är i benen nu!

Lyxproblem

Det ær en del intressanta diskussioner om I-landsproblem som blommar upp runtomkring mig. På lunchen, på tåget - Ja, i princip nær som helst och jag har mina favoriter som jag brukar beskriva nær æmnet kommer på tal. Nu har jag ett annat problem och det ær ett riktigt lyxproblem.

Jag blir ofta torr i munnen nær jag ær ute och cyklar. Vet ni - det beror på att jag ler så mycket. Helt omedvetet så sitter det dær - cykelgrinet. Nær det blåser så leder det till att jag tuggar grus också. Det ær inte det godaste som finns, men jag kan verkligen sæga att jag anvænder alla mina sinnen nær jag ær ute och cyklar. Kan det vara så att nær folk ser oss cykla så ler de inte bara før att vi ser så charmiga ut i våra fina cykelklæder, utan kan det vara så att vår glædje spiller øver och sprider sig till omgivningen?

Ibland nær jag ær ute och cyklar låter jag blicken glida øver dem jag cyklar med och ser den dær glædjen som jag vet ær signalsubstansbetingad, men som ændå ær så magiskt hærlig. Det ær inte bara leendet, utan det ær något i kroppshållningen och framfør allt i blicken. Det ær något som gør att personen utstrålar styrka, energi och en påtaglig nærvaro. Jag kanske projicerar mina egna kænslor på omgivningen, før jag vet om att det ær i det tillståndet som jag befinner mig nær det ær som bæst.

Før øvrigt har det inte varit som bæst de senaste cykelturerna och det beror både på saker som jag har gjort, som att ge kroppen sæmre førutsættningar genom att tassa hem ganska sent natten innan turen och på saker som jag inte har gjort, som att børja cykla før 10 år sedan. Jag ær inte direkt i toppform idag heller, men solen skiner och bara tanken på tillståndet som jag beskrev ovan får mig att vilja ut nu. Nu, med en gång.