Tadzjikistan - leveransen avklarad!

Så där ja! Nu är de prylar som flera av er så generöst skänkt framme i Tadzjikistan. Efter lite om och mycket men har Bakhrom, mottagaren, också lyckats få dem genom tullen utan att behöva betala något för införseln.

Jag och våra Tadzjikiska vänner skickar sina varmaste TACK! till alla ni som bidragit.

Bilder och mer info kommer!

Det tar och det känns

Dagen efter mitt episka kilometerintervallpass så var jag på't igen. Denna gång med lite snabbdistans. Tanken var 12-13 km med en 5 km farthöjning. Då jag inte är så mycket för farthöjningar i "tänkt tävlingsfart på marathon" eller liknande så körde jag en farthöjning Jesper-style = allt vad jag kan.

Så det blev en 5 km lång intervall som påbörjade 5,5 km in i passet. Den gick på 19.55 vilket jag är väldigt nöjd med. Hade en dålig period under km 4 då jag funderade på varför jag gör det här, men men med 3.52 på sista kilometern lyckades jag pressa mig under de magiska 20.

Sen vilade jag en dag för att på lördagen ge mig ut på ett distanspass på 24 kilometer. Denna gång på 5.03 tempo vilket kändes förhållandevis bra. Sista 5 km gick jag dock tom på både vätska och mat. Det är nog tyvärr dags att ta fram vätskebältet...

Homo vs. Hetero - cykelsverige rasar.

Ha!

Äntligen har vi lite intressanta debatter i cykelsverige.

Lisa skrev häromdagen ett kanonbra inlägg på Kadens, där hon ondgjorde sig över ett larvigt fotografi på vilket cyklister framställdes som manliga och fotbollsspelare som gay. Givetvis är de ju totala motsatser till varandra, är man manlig är man inte gay. Basta.

Och sen så kommer Team Mumien på sin blogg och skriver ett larvigt inlägg som befäster precis hur viktigt Lisas inlägg i debatten var. På Team Mumien var rubriken först (innan ändring) "Vem är mest gay?". Nu har den, efter undertecknads kommentar, ändrats till "Vem är mest hetero?". Lite kul att de ändrade rubriken, men lite sorgligt att de inte fattade vad jag menade med att inlägget var larvigt. Jag menade inte att det var taskigt att hoppa på bögarna, jag menade att det var larvigt att vara så ängslig och hålla på och sätta sexualetiketter på vissa uttryck.

Jag vet inte hur många bögar som är trötta på att associeras med pride-tåg, schlagereufori och Tina Turner. För sånt vet vi ju alla att alla bögar gillar, eller hur. För bögar har det nämligen slumpat sig så konstigt att de är på samma sätt, gillar samma saker och beter sig på samma sätt. Allihop. De kavlar t.ex upp cykelbyxorna och sätter upp benet på bakhjulet.

Jag har också varit sexualängslig, jag har också kallat vissa beteenden gay. Men då var jag typ 16 år och en liten osäker tonåring. Liten är jag fortfarande, men nu medelålders och lite mindre ängslig.

Jag har inga som helst problem i att man skämtar om saker och även jag kan se det roliga i bilden i Team Mumiens blogginlägg (för det ser ganska roligt ut när man kavlar upp cykelbyxorna och sätter upp benet på cykeln). Men den här gay/o-gay grejen som de gör av det - nja.

Jorå så va fan

För första gången på länge så tog jag mod till mig att köra lite kilometerintervaller på typ max - med fyra minuters vila. Visste att jag inte skulle orka så många, men jag tog sikte på 3 och farten skulle helt enkelt vara så hög som möjlgt för att kunna fullfölja hyggligt bra. Och det gick riktigt hyggligt faktiskt.

Intervall 1: 3.27 min
Intervall 2: 3.17 min
Intervall 3: 3.37 min.

Var framförallt nöjd med intervall två som gick överraskande fort. Kommer ihåg ett kilometerlopp på bana i Tadzjikistan där jag försökte maxa för en bra kilometertid och vill minnas att jag då hade 3.15 (eller var det 3.10). Hur som helst, det jag gjorde idag var alltså inte långt ifrån den tiden. Och det var som intervall nummer 2.

Så nu känns helt plötsligt tanken om en sub 1.30 tid på Kungsholmen runt med ens mer realistisk.

En vecka på ön

Så jag har varit på Teneriffa för rekreation och barnpoolshäng.

Hamnade på värsta pensionärs-/invalidhotellet i Puerto de la Cruz vilket passade oss perfekt. Absolut 0 konkurrens om barnpoolen. Desto hetare att få bästa solstolen, det gällde att hänga på låset. Detsamma gällde för frukosten.

Det blev sådär halvmycket tränat, men hann i alla fall med tre löppass i backig terräng. Det kändes bra, förvånansvärt bra. Särskilt att springa uppför. Varje runda innehöll ett avsnitt med 2,3 km uppför och cirka 100 höjdmeter. Det är inte något man bara småjoggar uppför vet ni som provat. Hur som helst så hade jag inga problem att hålla 5-minutersfart uppför detta motlut. Och sista dagen sprang jag en runda, med backen inkluderad, på totalt 4.24 tempo.

Väl hemma igen är jag nu inspirerad att träna lite hårdare. Inte mer, men hårdare. Så idag blev det backintervaller fram och tillbaka över västerbron. Fan det var jobbigt. Jag är i så pass bra slag nu att jag kan köra riktigt satans hård fart. Flera gånger. Det börjar helt enkelt likna något som kan kallas vid form.

Nytt längdrekord

Såja, nu börjar det bli lite ordning på löpningen igen.

I tisdags var det träning med Linnea och vi körde 4x15 minuter progressivt. 4.30, 4.15, 4.00 och sen upp till. 4.15 var tempot för dagen. Jag hängde med och kände mig bra i 45 minuter. Men sen började jag få lite ont i vaden så jag släppte och joggade mitt eget tempo sista 15 minuterna.

Fredags var det finlöpning i största allmänhet för att igår köra ett rejält distanspass. Det blev 25 kilomter på 5.14 tempo. 25 kilometer på 5.14 gör att jag blir trött, även om det inte känns så de första 15 kilometerna. Det maler liksom kraften ur en och det är väl därför distansträningen är så jävla viktig inför ett marathonlopp.

Nu åker jag till Tenerifa en vecka och hoppas därmed komma hem lite mer vackert brunbränd för de första vårpassen i Sverige.