En sån där dag

Jag borde inte klaga på Lance och kalla honom "salty" och andra otäckheter. Jag har haft en sådan där dag då det mesta är ganska segt och tråkigt. Och är det någon som är salty så är det nog snarare jag än Armstrong. Sorry Lance. Jag orkar inte ens cykelsurfa. Tänk, inte ens lite tvåhjulsporr kan få igång mig, då är det riktigt illa.

Så nu kallar jag det för en dag och lägger mig tidigt som bara den. För i morgon, då skall det cyklas.

Doesn't Lance look a bit salty?

Det snackas mycket om hur bra Lance är, hur mycket bättre än förra året. Men om man skärskådar lite bilder så tycker jag nog att han ser trind ut fortfarande. Eller så är det dräkten. Det är nog dräkten. Men då undrar man ju - hur tänkte dem då? Det röda framhäver liksom den lilla lilla kagge man kan ha. Precis som att röda cykelbyxor kan framhäva det lilla lilla paket som gömmer sig där.

Salty?

Salty?

Salty?

SALTY!

k o n t i n u i t e t

Fick idag känna på vikten av kontinuitet i löpträningen. Dagens distanspass slutade på 26 kilometer och mycket ömma ben. Jag är i bra form, pulsen var ganska låg på mitt 5.10 tempo, men benen gjorde ont ont ont. Och nu gör det ont ont ont. Och i morgon kommer det säkerligen göra ännu ondare.

Första fem kilometrarna skrattade jag. Mina nya skor kändes underbara och jag var lätt på foten och pulsen behagligt distansig. Men redan någonstans vid kilometer 7-8 började benen knorra. Men jag malde på och kommer säkerligen straffas med en redig träningsvärk i morgon. Men det var det värt.

Träningslägertider

Sitter och läser om folks läger. Blogg efter blogg snackar om distanspass på cykel, cykelbränna och hur vinterpälsen fallit. Mallis verkar stå sig som cyklisternas favorit även i år. Jag kommer ihåg för ett år sedan när jag var där. Då hade jag stora problem att förstå hypen när vi drog in 7 regndagar i rad. De som bara var där en vecka tror jag hade regn på samtliga pass. Distanspassambitionerna drogs ned från 5-6 timmar till 3. Minerna hängde. Förkylningarna löste av varandra.

Flera ur min klubb är på mallis nu, eller på väg dit, och jag är mäkta avundsjuk även om jag sitter i en inte alltför väsensskild miljö. Jag har också berg, jag har en kaffebryggare. Jag har rakat mina ben och jag kör stötförningar med mig själv. Så vem behöver mallis? Jo, jag behöver nog mallis. För även om jag kan motivera mig att träna själv, så är delad glädje dubbel glädje. Så jag tänker på alla er där på ön och önskar er goda turer, brinnande lår och överkokt buffepasta i massor.

Cancellara

Kanske old news för många, men jag såg precis det här klippet från helgens tävlande i Holland. Cancellara cyklar skjortan av Boonen och Flecha med ett patenterat ryck någon kilometer från mål. Ungefär som på Milan-San Remo 2008.

Nya prylar

Det är min kamera, inte jag, som bestämmer hur bilderna vrids. Ber om ursäkt för det.

Nå. Så. Jag har köpt nya prylar, för en sport är inte värd namnet sport om den inte kommer med lite prylar. Löpningen är jämfört med cyklingen oerhört begränsad när det gäller urvalet. Men likt simningen försöker man (och simningen har ju till och med lyckats) få personer att tro att prylarna nästan är viktigare, eller i alla fall lika viktiga, som idrottsutövaren. Så nu har jag köpt lite skor för att gasella Selassie-style.

Det ni ser nedan är ett par Puma Eutopia (vänster) som väger in på 265 gram. Det skall vara mina huvudsakliga träningsskor framöver. Nedanför dem ser ni ett par Adidas Boston Adizero som väger in på dryga 200 gram. De reserveras för utvalda intervallpass samt för själva maran om allt går som planerat.

Jag testade mina Adizero i Thailand och de är ruggigt lätta, om än lite smala i mitt tycke. Sprang 6x1000 meter på löpband med start 5 minuter. Höll en fart på runt 3.30 för att på sista sparka till med 3.20 (dock orkade jag bara 800 meter, men det var bra ändå). Det har sagts förut, men jag säger det igen: Löpintervaller är sjuuukt jobbigt men sjukt effektivt.

Idag skall jag springa mitt första distanspass på två veckor. Med nya skor, såklart.

Hemma igen

Ok, så vad har jag missat?

Hemkommen efter en semester på 11 dagar där jag lyckades att inte kolla min mail på 10. Det är något av ett rekord på 2000-talet för min del tror jag. Ett välbehövligt surfbreak.

Träningen blev sisådär. Två pass: ett hårt intervallpass på löpband som gav mersmak. Det andra var ett fiaskobetonat pass i 35-gradig värme som gav mig svart på vitt hur jävligt det är att springa när det är varmt. Efter fem kilometer fick jag gå i uppförsbackarna, så illa var det.

Mycket mer kommer, när tid ges.

För övrigt är jag löjligt nöjd med att Freire vann Milan-San Remo. Han är helt klart i topp fem när det kommer till coolast i klungan.

Löprunda och packångest

Så det sista träningspasset för säkerligen 48 timmar är avklarat. Det blev en löprunda på knappa 15 kilometer på 4.50 fart. Det var första löpningen sedan den dramatiska olyckan förra måndagen. Allt kändes bra och till och med ganska lätt. Tror faktiskt att det inte var så dumt med lite påtvingad löpvila för min annars överystra ambitionsnivå att bli elitlöpare på nolltid.

Nu har jag seriös packångest. Jag gillar verkligen inte att packa men eftersom bilen hämtar oss 04.00 i morgon bitti så är det inte ett alternativ att skjuta på det längre...

Vi drar till Thailand. Får se när vi hörs. Glöm inte bort mig.

Gårdagens

Lite bilder från gårdagens träning. Det börjar blomma här och där.

Titta noga så ser ni svettpärlorna. Så varmt är det här.

Puls

Satt och kollade på lite pulsfiler igår. Jag är ju en anhängare av idén om att slagvolym är en viktig komponent för alla uthållighetsidrottare. Och så har jag ju hört av folk som kan saker om slagvolym att det tränar man effektivast med högintensiv träning, 90-95%. Så därför försöker jag verkligen pusha mig på mina hårda pass för att ligga på pulsnivåer över 90%, då tiden jag har i den zonen är en viktig faktor i att mäta träningens effektivitet. Inte den enda såklart, men det ger en bra indikation på hur hårt jag kör.

Så gårdagens pass hade jag cirka 13 minuter över 90%
I förrgår hade jag 24 minuter över 90%.

Det är väldigt bra. Men om man jämför med löppassen så står det sig slätt. Ta tex min halvmara från häromveckan. Då hade jag 1 timma och 24 minuter över 90%. Det händer liksom inte på cykeln, med undantag för stenhårda tävlingar.

Nu vet jag att pulsen är lite högre när man springer, men ändå. Det är satans effektivt sätt att få hjärtat att pumpa hårt.

Apropå det så skall jag ut och springa nu. Tjenixen.

Dopningstävlingen Tirreno Adriatico

Jag vet inte varför, men jag kan inte låta bli att tycka att Tirreno-Adriatico känns som värsta Tour de Dopage. Kanske är det bara för att Scarponi leder? På nåt sätt så känns Paris-Nice mycket renare. Jag har ingen bra förklaring till det hela, men det är en känsla jag har.

Gårdagens träning

Igår blev en riktig mangling av alla lemmar. Först mötte jag upp med Baxa för lite sommarcykling i kortställ och 24 grader varmt. Vi avvek från normal måndagsrutin och körde hela tre timmars vacker eftermiddagscykling. Jag hade vilat i fyra dagar så det spratt i benen. Körde Baxa gul och blå då han led sviterna av två distanspass från helgen. Det var en sådan dag då jag var oövervinnelig och jag malde malde malde. Vägen hem var en enda lång fartsträcka. Svagt utför och medvind gav en snittfart på närmare 50 km/h under andra halvan. Jag stötte som besatt för att hänga av Tadzjiken på mitt hjul, men jag hade inte växlar nog för jobbet. Crossen trampar jag ur någonstans vid 55km/h och igår behövdes det nog fem kilometer snabbare för att få luckan.

Kom hem och fikade lite för att sen bege mig till vår spårtsal för ytterligare ett cirkelträningpass på 1,5 timmar. Kom hem lagom mosig i både huvud och ben. Idag är det ännu en strålande dag med höga temperaturer och glatt humör. Det blir garanterat ett cykelpass, det sista på 11 dagar.

Andra sporter...

Den här bloggen börjar helt balla ur med andra sporter än cykling. Men jag måste bara berätta lite om helgens Buzkashi - hästpolo med getkadaver.

Vi var i Garm som ligger 20 mil nordost om Dusjanbe. Det nog nästan så långt i ingenstans som jag någonsin känt mig. En sömnig liten bergsstad som ramades in fint av vackra berg så långt ögat nådde. Vägen till Garm var bra förutom ett avsnitt på fem mil som var emellanåt helt fruktansvärt dåligt. Vi klarade oss bra, men alla hade inte samma tur. Fem minuter innan vi kom runt en krök hade en bil gått över kanten med fyra dödsfall som följd. Behöver jag säga att vi tog det ganska lugnt.

Buzkashin tog plats någon mil ytterligare nordväst. Spelet är alla mot alla och går ut på (tror jag) att man skall ta en död get (huvudet avlägsnat som tur är) till ett bildäck som utgör någon form av mål. Man dumpar geten där och så får man ett pris. Inför varje omgång annonseras vad som står på spel i form av pris och sen kör man alltså en vild huggsexa om getstackaren. I början är det enkla priser som tekannor och mattor men vad längre det lider så blir priserna finare och kampen än mer intensiv.

Det var så mycket testosteron i luften så hälften hade varit nog. Kanske var det för att kvinnorna inte var särskilt välkomna på tillställningen, det var nog 95% män där. Och de kvinnor som vågat sig dit gjorde det för att sälja saker, inte för att titta på spelet.

Nu är det tillbaks till vanlig träning innan vi drar till Thailand på torsdag för lite vila och rekreation. Och intervallträning såklart.

Gamla ryska stridsvagnshjälmar är den bästa utrustningen

Önskar att han var med?

Buzkashi-champion som såg hårdast ut av alla

Min helg

Läser om hur folk hemma i Sverige laddar för distanspass på cykel, längdskidåkning med mera. Själv laddar jag för att vid lunchtid ratta landcruisern nordost mot Garm där vi skall bevittna en helg av Buzkashi, såna där hästtävlingar jag pratat om tidigare.

Vi kommer bo inneboendes hos en familj där man antagligen får sova pojkar och flickor var för sig. Vi kommer antagligen bjudas på dålig mat men hjärtligt sällskap. Och vi kommer få se hårda pojkar rida skiten ur ett getkadaver. Det är idrott det. Hästpolo med get. Bilder kommer på söndag eller måndag.

Ha en bra helg

Vårcyklist schmårcyklist

Vacchi hävdade efter Löfkvists imponerande körning i Eroica i helgen att "Thomas är en vårcyklist". Det baserar han på att Thomas de senaste åren kört som bäst på våren (Eroica, Tirreno-Adriatico, Girot etc). Vad är grejen med detta? Finns det cyklister som i sitt DNA har programmerat att de bara kan köra bra på våren?

Jag tror inte på detta. Inte att det har med fysiken att göra. Kanske det mentala, men det låter också lite märkligt. Jag har aldrig hört liknande resonemang när det gäller golfare, tennisspelare, friidrottare, skidåkare. Då skulle man kunna använda det som ursäkt:

- Synd att vinter-os ligger i februari, jag som är en sommarskidåkare

- Synd att sommar-os ligger i augusti, jag som är en marshäcklöpare

- Synd att sim-vm ligger där det ligger, för jag är som bäst någon annan gång (simningen har i och för sig så många mästerskap att alla nog skall hitta något som passar).

- Synd att grand slam turneringarna ligger där de ligger, för jag är som bäst mellan dom

Nu ligger Tour de France i juli, och om det verkligen är Thomas största mål (tveksamt efter Wiggins värvats till Sky) så bör han nog försöka vara bäst då. Och om det är det han försökt vara de senaste åren, ja då kanske han borde fundera på att ändra något i sitt upplägg.

En del i att bli bäst är väl att vara som bäst när det gäller - inte när det råkar vara vår.

Det här är en bra dag

Det blev två varma timmar i kortärmat och kortbenat. Anar jag inte årets första cykelrand - jojomensan. Ryggen känns alltjämt bättre och med ett par dagars vila till kanske jag rentav försöker mig på att springa igen.

Lurv!

Det här kan bli en bra dag

Vaknade till en grå himmel som nu så sakteliga börjar övergå i blått. Termometern visar +20 och det kommer definitivt cyklas idag. Kanske blir det till och med kortbyxpremiär, även om jag inte hinner göra mig av med vinterlurvet. Kortärmat också? Vem vet? Allt kan hända.

Det är lite trist att jag inte kan se på cykel. Bandbredden är otillräcklig och parabolen ur funktion. Nu har jag dock varit på vår hyresvärd ännu en gång om att detta måste fixas. Till Giro D'Italia räknar jag med att ha Rai igång.

Jag håller med

Det har sagts förr, och jag håller med. Ingen klär bättre i den amerikanska mästardräkten än Big George.

Värt. Ibland.

Idag släpade jag med systemkamera och två kilo objektiv ut på cykelturen för att kunna ta lite schyssta bilder. Det är inte kul att cykla uppför med tung ryggsäck, men visst blir bilderna bättre.

Ryggen är ok när jag cyklar, men gör fortfarande ont när jag går. Man skall inte gå, det är uppenbart.

Cycle Sport

Cycle Sport är löjligt besatt vid brittisk och amerikansk cykling och cyklister. Jag förstår det, men de senaste två numren har det varit för mycket. Bara Millar, Team Sky, Hincapie etc.

Den långa intervjun med Millar var förvisso lite rolig. Och som vanligt så fastnar jag för citat som skvallrar om njutningen i att plåga andra - oavsett hur det går för en själv. Som när han berättar om sin utbrytning på förra årets Tour, etappen till Barcelona. Det var så när det höll hela vägen, men klungan kom ikapp med någon kilometer kvar.

"When they caught me, there were only 40 guys left and they looked terrible. I thought, well that's good - I haven't won but I've destroyed the Tour de France peloton. It was good. They were battered. Winning wouldn't have changed any of the good stuff I got from that day"

Jag tror inte på't

I senaste Velo News så listar man "aeordynamic savings", alltså hur mycket tid man sparar på olika tempoåtgärder såsom sittställning, skoöverdrag med mera. Jämförelsen är inte direkt applicerbar på mig eftersom de utgår från en person som kör 40 km tempo (jävla dårar) på 48 minuter - alltså 50 km/h i snitt.

Likväl.

Min främsta invändning är att den överlägset största tidsbesparingen skulle göras genom att sätta på sig tempodräkt istället för vanliga cykelbrallor/tröja. Närmare bestämt 134 sekunder. Tvåa kommer sittställningen med 122 sekunder.

Jag kan för mitt liv inte tänka mig att några färre sömmar skulle spara mer tid än att köra i aeroställning, jag får bara inte ihop det. Men så är jag heller varken ingenjör eller tempofantom.

Någon sådan därute som kanske kan förklara för mig?

VCK.nu

Ni har väl inte missat att Vallentuna presenterat sitt elitlag för kommande säsong. Med pojkarna Morén och Dahlberg hemma från proffsäventyr i Norge och förstärkningar från bla Uppsala (Raux), Valhall (Svensson) och ECI (Gingsjö) så kan det bli ett riktigt roligt år för Vallentunapöjkarna. Nu har VCK ett par tempofantomer (Gingsjö och Eriksson) en ruggig allrounder (Morén) och en ypperlig spurtare (Dahlberg) att luta sig emot. Men med tanke på hur t.ex Cykelcity värvat så lär alla förstärkningar behövas.

Båda lagen ser starkare ut på papperet i år och det kan bli roligt att följa svensk elitcykel i år. Den enda stora frågan som jag har kvar är: Vart kör Andreas Lindén i år? Borås?

Kul på läger

Cykelcity verkar ha en riktigt fin avslutning på sitt spanienläger - fy fan



Man kan inte lita på någonstans längre.

Sa jag att vi hade +22 och strålande sol idag? Och prognosen är densamma för tisdag och onsdag.

Ändrade planer

Idag var dagen då jag skulle träna satan. Först distanspass och sen ikväll cirkelträning. Totalt sex timmar hade jag tänkt. Det blev istället dagen då jag fick krypa upp för trappen utan att ha kommit ut på gatan.

Jag har många gånger trott att jag skall halka på cykelskornas klossar, men tills idag har jag varit förskonad. Nu är oskulden tagen. I min ambition att ta med mig soporna, hela tre påsar, samtidigt så slant jag med foten och satte mig i full kraft på mittentrappsteget. Det gjorde så jävla ont och jag låg och kved på marken i några minuter innan jag släpade mig in igen för tender loving care under Saras överinseende.

Nu ett par timmar senare har smärtan börjat lägga sig, så länge jag inte gör något dumt som att stå på ett ben eller liknande. Men en fin rövkaka har jag nog fått och eftersom jag inte var mitt i ett Tour de France så bestämde jag mig för att vila passar mycket bättre än att pressa den stackars rumpan till några bestående men.

Jag vet, det ser lite fjuttigt ut, men jag lovar att det gör ont.

Thomas och helgen

Jag blir lite fånigt glad när jag läsare bildtexter som "Thomas stretches the field in the Eroica". Jag vill också köra klungan till ett streck i stort proffslopp. Istället har jag ägnat helgen åt att igår slappa och idag springa 11 kilometer med en ömmande ljumske. Får hoppas det går över med ett par dagars vila. Känns inte så allvarligt, men jag märker att jag springer konstigt och att löpsteget blir lite eljest.

I morgon är det internationella kvinnodagen, så grattis alla ni vackra ljuva kvinnor därute. Här har man förstått att fira ordentligt, och därmed är kvinnodagen en allmän helgdag. Jag skall fira tillsammans med Baxa med ett distanspass.

Photo: Roberto Bettini / www.cyclingnews.com

Löparvecka

Dagens andra pass blev lugn jogging på 8 kilometer. Nu snart 6 mil löpning den här veckan. Det är mycket för att vara mig, men när jag läser hur andra marathonlöpare tränar blir jag helt matt.

"Vi hade fina +20-mila veckor i Sydafrika", "benen kändes bra trots 25 kilometer tidigare på morgonen" och så vidare.

Nu kanske jag dock inte skall jämföra mig med 2.30 löpare, men det blir ju lätt så. Hur som helst, så kan jag räkna in 4 löppass och ett cykelpass. I morgon planerar jag en liten cykelfotoutflykt om vädret så bjuder. Det håller på och filas på reportage från Tadzjikistan förstår ni.

Vilodagar

Läser idrottarens återhämtningsbok, en julklapp från mina kära bröder. Där talar Per Elofsson om sin syn på återhämtning och han definierar det som "psykisk och fysisk icke-stimulans". Under sina vilodagar, normalt två i veckan, så gjorde han så lite som möjligt för att försöka återhämta sig så effektivt som möjligt. Inga onödiga promenader, inga grubblerier. Vilade hjärna och hjärta.

En av mina svagheter som idrottare är att jag är dålig på att vila. Särskilt psykiskt. Jag känner ofta stress över att saker borde göras, är inte bra på att göra "ingenting". Jag vet inte ens om jag mår särskilt bra av att göra "ingenting".

Så ibland får jag till det. Som igår, då jag gjorde väldigt lite. Jag väntade på att internet skulle börja fungera normalt. Jag skickade något mail. Jag lagade en punktering. Sen gick jag på en teater som var på Tadzjik så jag förstod ingenting. Försökte inte ens förstå.

Vilodagen var så lyckad att jag var uppe kl 06 idag för att springa med ensamgänget från förra veckan. Det blev lite mer gemenskap idag, sprang tillsammans första halvan. Nu skall jag iväg och handla inför kvällens middagsbjudning. Och sen kanske det blir en cykeltur i det fina vädret.

Dagen förstörd, och jag med den

Så jag har inte haft något internet på hela dagen. Förstörd dag. Benen också förstörda efter att ha sprungit kilometerintervaller. Tänkte mig 6 x 1 kilometer på 4.00, 3.45, 3.30 x 2 med extra vila mellan varje set.

Första set blev 3.56, 3.38, 3.29. Andra 3.56, 3.45...

Sen la jag av, helt mosad i benen. Joggade "ned" hela sju kilometer för totalt 17.

I morgon - vilodag.

Dagens träning

Mötte upp med Baxa vid 13-tiden. Jag körde kortärmat för första gången på länge då termometern närmare sig 20-grader.

Vi tog vår favoritklättring och Baxa gav sig på förhand när jag kom kittad med cross och fina härliga landsvägsdäck. Och visst gick det lättare. Kilometrar som på MTBn klaras på 5-6 minuter gjordes nu på 4-4.30. Någonstans en tredjedel uppför berget tappade Baxa mitt hjul och jag slet mig vidare ensam.

Jag inser att jag cyklat för mycket på MTBn med sina ballongdäck. Det är i 23 mm som känslan ligger, inte några övergödda 2-inch-monster.

Dagens utsikt, någonstans sydväst om Dusjanbe.

Sa jag att jag inte åkte?

Tydligen inte. Jag åkte inte helikopter i morse. Vädret är strålande här, men tydligen katastrofdåligt uppe i Pamir. Så nu är resan uppskjuten till april. Just idag, årets hitintills vackraste dag, gjorde det ingenting alls.

Pulsen

Kollade precis in pulsfilen från igår - snittade 185 under den där halvmaran. Andra halvan 190. Inte undra på att jag var trött. Faktiskt nästan konstigt att jag inte var tröttare.

Läste i senaste Cycle Sport om den första kvinnliga tränaren för ett ProTour Lag. Det var en fransk dam, Marion Clignet, som är tränare för Bouyges Telecom. Hon låter sina adepter springa under off-season. För att det är bra och effektiv träning och ett bra sätt att hålla sig slimmad. Jag håller med, det är som att kilona faller av mig lättare när jag börjar springa mycket än av att cykla mycket. Konstigt, det borde handla om kalorier in och ut, och det gör det ju såklart, men jag upplever ändå att jag slimmar bättre på löpning. Igår efter löpningen var jag nere på 66,8 - något av en glädjemätning då vätskeförlusten var avsevärd. Målet är, om jag har karaktär nog för det, att nå 65 till maran. Normalvikt.

Solskenscyklisten

För första gången på ett tag så vaknade vi till blå himmel. Känner hur det spritter i cykelbenen och ett sms senare så har jag cykeldejt med Baxa efter lunch. Efter gårdagens halvmara så skall det bli skönt att rensa benen på crossen, som våren till ära (den inleddes enligt alla här igår - 1 mars) är kittad med racerdäck.

kabeldragning och berg i ljuv förening

Regntung

Förresten så vägde jag mina kläder när jag kom hem. Fulla av regnvatten vägde min utstyrsel närmare 3 kilo, mot kanske 1 när jag stack ut. Det måste motsvara ett par minuter - tror ni inte?

Pers

Det som var en oplanerad löprunda slutade med en riktig springfest. Inspirerad av den lätta starten så bestämde jag mig någonstans efter 3-4 kilometer för att köra en ny halvmara. Förra veckan klarades första milen av på 53.15, idag på 48.45. Den ystra starten gjorde att jag såg möjligheter att springa halvmaran under 1.40, något jag ju faktiskt aldrig gjort förut (även om det nu är så att jag endast sprungit två halvmaror tidigare i mitt liv, men ändå).

Sagt och gjort. Någonstans vid 9 kilometerspasseringen antogs den utmaningen. Vid 14 kilometer kändes det lätt. Och vid 19 kilometer ville jag stanna och gå. Men jag släpade mig vidare, mest glad över att jag trots tunga tunga ben lyckades hålla min 4.45 fart. Regnet vräkte ner, men jag märkte det inte.

Sluttid. 1.39.45. Pers med 2,5 minuter från Stockholm Halvmarathon. En jämförelse med FK studenternas tabell visar att jag har en mara på 3.48 i kroppen. Men vad vet dom undrar jag? Studenter.

Nej, jag tänker så här: med rätt förutsättningar: laddning, tävling etc så kan jag kapa fem minuter på den tiden utan större problem. Då är vi nere på 1.35. Skall man tro studenttabellen så börjar vi då snacka 3.38-tider.

Var det verkligen 3.10 jag sa? Kan man förbättra sig 2 minuter i veckan i 12 veckor på en mara?

Återkomsten

Återkommen till livet efter ett par intensiva dygn. Jobbade från 05.00 - 02.00 igår. 21 timmar är väl inget världsrekord, men när huvudsysselsättningen är att observera och vänta så är det jävligt långa timmar.

Skall nog rensa hjärna med en löptur idag för det är frågan om hur det blir med träningen i Khorog i veckan. Om vi kommer iväg. Prognosen säger sol och håller det så är det jag som sitter i en helikopter i morgon förmiddag.