Sitter och läser om folks läger. Blogg efter blogg snackar om distanspass på cykel, cykelbränna och hur vinterpälsen fallit. Mallis verkar stå sig som cyklisternas favorit även i år. Jag kommer ihåg för ett år sedan när jag var där. Då hade jag stora problem att förstå hypen när vi drog in 7 regndagar i rad. De som bara var där en vecka tror jag hade regn på samtliga pass. Distanspassambitionerna drogs ned från 5-6 timmar till 3. Minerna hängde. Förkylningarna löste av varandra.
Flera ur min klubb är på mallis nu, eller på väg dit, och jag är mäkta avundsjuk även om jag sitter i en inte alltför väsensskild miljö. Jag har också berg, jag har en kaffebryggare. Jag har rakat mina ben och jag kör stötförningar med mig själv. Så vem behöver mallis? Jo, jag behöver nog mallis. För även om jag kan motivera mig att träna själv, så är delad glädje dubbel glädje. Så jag tänker på alla er där på ön och önskar er goda turer, brinnande lår och överkokt buffepasta i massor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar