Ibland smakar choklad bättre än andra gånger

Låt mig ge några exempel. Förmiddagens cykling hade ställts in på grund av ett ihållande regn, men skam den som ger sig (för att använda ett slitet uttryck). På eftermiddagen gav vi oss iväg i alla fall. En kort grussejour livade upp tillvaron eller snarare sagt den skärpte fokus, men den kändes inte helt rätt denna gång. Snart var vi på asfaltsbelagd väg igen. Lätt uppför, starka ben och solen orkade titta fram längre perioder i taget. Efter en stund splittrades gruppen och vi var fem stycken som på Robertos initiativ tog en fantastisk väg till en by som hette Casarza. Tack Roberto för det. En underbar slingrande nedförslöpa precis så som jag vill ha den. "Nu måste jag nog släppa på lite", sa jag, men det gick inte för jag insåg att jag vill insupa omgivningen. Istället fortsatte jag i en lite långsammare fart. Tillräckligt snabbt för att vara roligt, tillräckligt långsamt för att kunna låta huvudet rotera fram och tillbaka. Makalöst vackert och solen sken.

Fikasugna började vi spana efter ett trevligt italienskt fik och vi fann det. På piazzan i Casarza låg det - Stället som hade den bästa chokladglass jag någonsin smakat. Efter första skeden bubblade skrattet fram. Superlativ!!! Jag var inte den enda. Leenden sprack upp i de ansikten som hade beställt denna makalösa glass. Jag var tvungen att gå in till den äldre gentlemannen bakom disken och med en fattig italiensk vokabulär förklara att den var fantastisk. Han såg mitt saliga ansiktsuttryck, förstod mig och tackade för komplimangen. Underbar cykling, sol, bella Italia och mina härliga cykelvänner. Mår man bra då?



Tillfälle nummer två. Vi sökte oss till stamstället i Moneglia kvällen efter Gran Fondo Cinque Terre (mer om det loppet senare), välförtjänta av vad vi än beställde in. Det blev varm choklad med en kupa Pampero till. En mycket härlig kombination. Faktum var att jag och Niklas hade laddat upp kvällen före loppet med en kopp av den där varma chokladen som bara var så underbar, så den här gången visste jag vad som väntade. Vi sa ingenting, men jag väntade in Pers reaktion på den varma drycken. Han tog ett litet smakprov och leendet infann sig direkt. "Det är som en smält, varm variant av glassen på piazzan", sa han och hade fullkomligt rätt i det. Tillsammans med romen fick chokladen ytterligare en dimension - en underbar förening. Vissa kombinationer ger en upplevelse utöver det vanliga. Inga cyklar i närheten, men genomarbetade satt vi och smuttade på våra drycker, avslappnade, leende.