Jag har aldrig varit särskilt mager. Absolut inte fet (BMI=23), men dock ett naturligt späcklager som har varit av varierande tjocklek. Jag har också ganska lätt att lägga på mig muskler och efter alla år som simmare har jag en överkropp som är betydligt mer muskulös än den genomsnittlige supercyklisten. Jag har alltså ”naturen” emot mig. Eller som en Zambier en gång sa till mig: ”If the body comes – what can I do?”
Jag är nog inte fullt så deterministiskt lagd som min Zambiske vän, men jag vet inte hur jag skall hantera detta. Eller så vet jag nog det. Jag är alldeles för lat och glad i mat för att anamma en fascistisk diet. Tror också att jag skulle få kämpa något ohyggligt för att få bort det sista fettet på kroppen. Det är inte ett alternativ. Sålunda blir det till att vara i så bra form jag bara kan och kanske acceptera att jag aldrig kommer att bli en bergsget av rang. Jag har i och för sig längden på min sida, så totalvikten för ekipaget är fortfarande relativt låg. Behöver alltså inte se ut som Magnus Bäckstedt när han plågsamt släpar sina dryga 190 centimeter upp för Alpe D’huez.
Bifogar en bild jag hittade på en som kan det här med att klättra i berg - Michael Rasmussen. Jag må aldrig få köra i den pricka bergatröjan på Touren, men jag kanske i alla fall kan få lika häftiga cykelränder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar