Djupaste Småland

På väg hem till svärföräldrarna i Kallinge bestämde jag mig för att ta en enkelresa. Det är inte ofta man får cykla från A->B, utan oftast ska man ju hem igen.

Hoppade ur bilen i Växjö bara för att konstatera att hjälmen låg hemma i Stockholm. Nåja, det fick bli proffsklunga anno 2003-känsla. Och det är faktiskt ganska härligt att cykla utan hjälm. Men dumt. Förstås.

Bjuder på lite bilder från turen som gick genom obygd efter obygd.

Först, Stockholm, några kilometer utanför Backaryd.

Sen flygrakan utanför Konga

Och slutligen en ganska härjad bil utanför någon Hult. Eller var det Ryd?

10 km hemifrån kom jag ikapp en äldre dansk som hade varit ute på en 15-milarunda. Han tittade på mig ganska omgående och konstaterade att "mitt bakhul sitter inte fast ordentligt". Du skojar tänkte jag men stannade för att kolla. Och se på fan, det gjorde det inte. Och med ens försvann knaket jag lidit av de senaste 3 rundorna.... Mekrädd? Jag?

De som inte vann blir ljudbok!

Efter en minst sagt märklig omröstning är det nu klart att "De som inte vann" ska läsas in som ljudbok. Tack alla ni som röstade på Storytels hemsida. Boken fick till slut över 700 röster!

Vi leder!

Det går bra, men vi är inte hemma förrän röstningen är över i slutet av nästa vecka. Så du som inte röstat ännu - gå in på:

http://www.storytel.se/De-som-inte-vann-dinrost-10045

Och ge ditt stöd till de som inte vann!

Ställningen just nu:

Vi behöver ditt stöd!

De som inte vann - den första cykelromanen skriven på svenska någonsin - är med i en omröstning för att bli ljudbok. Men vi behöver ditt stöd! Gå in och rösta på

http://www.storytel.se/De-som-inte-vann-dinrost-10045

Om det faller väl ut har ni något att lyssna på under vinterns träningspass!

Och sprid gärna till alla du känner!

The glamour of bike racing in Sweden

Igår bevistade jag SM-tempot i Södertälje. Alexander Gingsjö på bilden startade som trea från slutet. Ni ser glamouren, hejjaropen. Högarna av åskådare som hjälpte fram sina favoriter till stordåd.

Eller så såg vi snarare galna trafikanter som körde på och mejade ner cyklister i parti och minut. Nej, cykeltävlande i Sverige saknar glamour och fin inramning, trots den relativt höga standard som våra största stjärnor ändå håller i en världssport. Alexander punkterade tyvärr, annars hade han garanterat tagit en medalj. Nu  blev det istället fullblodsproffsen som delade på medaljerna, och det var väl inte så konstigt.

Gustav Larsson var helt överlägsen. Jag tror det helt enkelt har med hans kroppsbyggnad att göra. Han är nog den enda person jag vet som har bredare revben än axlar. Allting, nästan till och med hans huvud, är bredare än hans axlar. Den dagen han tröttnar på att cykla kan han alltid försörja sig som utbrytarkung.

Förra måndagen så fick jag och Rytz till en efterlängtad löprunda. Vi är båda inte särskilt bra på just löpning, därav är vi varandras optimala sällskap. Det var så trevligt att springa att jag var på't igen redan på onsdagen. Det var en helt vanlig joggingtur utan några större ansträngningar, men likväl så gick det åt helvete. Någonstans vid 6 kilometer hugger det till distinkt i vaden. Inga tvivel, en början till muskelbristning. Så jag stannar direkt, och tur var väl det för minuterna efter linkade jag ordentligt.

Nåja, det blir nog bra med en veckas vila eller två från löpningen. Detta fick till följd att jag dammade av cykeln som stått där och möglat ett bra tag. Nu har jag hunnit med två turer på lika många dagar. Väljer att inte kalla det träningspass eftersom jag mest myscyklat ett par timmar var gång, med fokus på upptäckande av nya platser. Samt en och annan fartökning förstås.

I förrgår hälsade jag på kungen t.ex. Och sen igår så kollade jag in den nya mutarenan i Solna. Jag svängde även förbi och morsade på Daniel, Estelle och Victoria i hagaparken. De har ju fått det så himla trevligt hemma. 

Harven

Det är mycket nu. Sliten klyscha, men det är lite mycket nu. Ska få ihop det här med jobb, familjeliv och träning. Det sistnämnda blir inte bättre av att jag har ont i ljumsken. Och så har jag haft en massa möten dagtid vilket har försvårat min annars så njutbara och välbehövliga lunchträning. 

Sen så har jag nytt jobb på gång. Inte ny arbetsgivare, men nya arbetsuppgifter. Tillbaka till det internationella blir det, jag ska arbeta med gränsöverskridande byråkratiska frågor. Mums. Plus lite biståndsarbete som grädde på moset. 

Så vad har hänt sen sist. Jo igår sprang jag sex kilometer vilket är vad jag hinner, orkar och känner att ljumsken klarar av. För första gången på ett tag så tryckte jag på och sprang första fem på 20.50, detta inklusive några fetare backar. Så det var väl bra och konditionen finns där, men det kändes som att jag bara på några veckor tappat det fina och avslappnade löpsteg jag tyckte att jag började få. 

Men jag skynda långsamt. I helgen ska bror få undersöka min ljumske (han vet det inte ännu, men förhoppningsvis läser han det här) och med hans mirakelfingrar ska vi nog få bukt på problemet. Sen kommer det ju en semester och då vore det väl attans om man inte kunde få till lite mer strukturerad träning igen.