Vänern Runt - Vilken märklig hobby vi har...

Jag ska fatta mig kort! Vänern runt - 55mil på tre dagar. En sådan sträcka sätter sina spår i kroppen på flera sätt, framför allt i de bakre regionerna. Sällan har jag väl haft mer ont i rumpan. Även knän och lår fick vad de tålde. Jag hade en härlig träningsvärk och var rejält stel i knäna ett par dagar efteråt. Som om inte det var nog så drog jag på mig en ordentlig förkylning när de övriga besvären började ge med sig. Har läst någonstans att elitidrottsmän är mer mottagliga för infektioner. Det är en förklaringsmodell som fungerar för mig.

Den stora behållningen var, som alla förstår, att få knuffa Anette uppför alla backar de sista milen. Inte bara för att jag fick lägga händerna på loppets mest jagade tjej!(Anette var omåttligt populär bland de manliga deltagarna) Dessutom fick jag känna mig stark rent cykelmässigt, vilket var välkommet då de flesta delarna av min kropp protesterade ganska högljutt.

Orkar tyvärr inte skriva så mycket mer eftersom jag är så rysligt sjuk! Känner mig riktigt skruttig! Rätt synd om mig faktiskt! Nu måste det gå över snabbt så jag kan göra ett sista ryck inför vättern!

Bilder från Vänern

Bilder från våran resa runt sjön hittar ni här

Vänern Runt - Dag 2

Mer från Vänern – ursäkta att det dröjt. Bifogar en liten film från dag två då Anette fick det lite jobbigt. De alltid lika sympatiska cyklisterna från Fredrikshof kom dock till skyndsam undsättning och eskorterade vår muppvän till etappmålet.

Dag två bjöd på strålande solsken med stabila cykelränder och röda näsor som följd. Första halvan gick i motvind och andra halvan i frisk medvind. Alla i gruppen blev lite exalterade av detta vilket gjorde att farten skenade iväg emellanåt. Det är så roligt att se hur alla, och då menar jag ALLA, tycker om att cykla fort när det går lätt och vinden är gynnsam.

Jag hade ont i röven vid dagens slut. Jätteont. Det var sådär hemskt att jag emellanåt bara var tvungen att ställa mig upp för att jag inte klarade av att vila skinkorna på sadeln längre. Det sägs ju gärna att sadlarna bara blir bättre och bättre, och det blir de kanske, men de blir fan inte bekvämare.

Historien om lastbågarna och cykelhållarna som aldrig hände

Det började tidigare i våras, då det talades om ett takräcke och cykelhållare. Dessa skulle inhandlas inför träningslägret på Österlen och Vänern Runt. Så gick resonemanget i alla fall. Samma vecka som träningslägret på Österlen var inplanerat hade ingenting inhandlats, men det mumlades om måndag, tisdag och onsdag, för på fredag vid lunchtid skulle bilen gå med tre glada cykelmuppar, deras bagage och framför allt med cykelmupparnas tre cyklar.

Efter mycket om och men blev visst torsdag kväll det tillfället då takräcket skulle inhandlas. Tyvärr saknades takräckesförsäljaren just då och ingen annan av all den personal som befann sig i den lilla affärsverksamheten då kunde ta sig an detta ärende. Det spelade inte så stor roll då man lika gärna kunde köpa takräcket på fredag morgon. Mycket riktigt fanns takräckesförsäljaren på plats, men däremot fanns det inga takräcken tillgängliga. Som tur var kunde den lilla söta Peugeoten förvandlas till en Saab 9-3 med dragkrog och sedan kunde packning och cyklar arrangeras i och utanpå bilen. Ett problem kvarstod dock. Helt plötsligt fick bara två cykelmuppar plats i färdmedlet. Det visade sig att det gick att lösa det med (tack för det) då cykelvärlden består av alldeles förträffliga och vänliga människor som kommer till undsättning då det finns förutsättning för det.

Två cykelmuppar fick en karta av den tredje och vinkades sedan av. Den tredje cykelmuppen väntade sedan i 30 minuter, blev hämtad, åkte till Jägmästarbostället och kom fram 30 minuter före de två cykelmuppar som åkte först. Det beror säkert på att cykelmuppar ibland befinner sig i något parallelluniversum och tid är ju som bekant relativt. Hur som helst ordnade sig allt och inför nästa resa skulle det hela arrangeras lite längre i förväg.

Inför Vänern Runt så inhandlades faktiskt lastbågar dagen innan avresa och cykelhållare likaså. Minsann om inte bågarna monterades också. Eftersom en cykelmupp hade ont i ryggen så fick en annan cykelmupp i princip koppla den där invaliden medan hon frekvent uttalade meningar innehållande ett budskap som gick ut på att det är dumt att lyfta saker över huvudet när man har ont i ryggen (vilket uppenbarligen medför smärta), speciellt om det finns en annan person på plats som kan göra det minst lika bra. Hur som helst när bågarna väl var på plats så hade den lilla, söta bilen förvandlats till en shoppingvagn.

Vissa påstod att bilen var sportig innan medan andra ställde sig tveksamma till det uttalandet, men oavsett så var det bara att inse att de där bågarna hade stört bilens utseende på något sätt. Inte nog med det – Takhållarna som skulle passa alla slags lastbågar visade sig passa de flesta slags lastbågar utom just dessa. Så då stod cykelmupparna där igen utan någon vidare lastkapacitet. Den här gången var de ju i och för sig ute i god tid innan och den lilla bilen förvandlades den här gången till en Saab 9-5 kombi och så kom cykelmuppar, packning och cyklar iväg den här gången också.

Under tiden hade den i Stockholm bosatte cykelmuppen ordnat ett smärre mobilt hem till sin cykel. Det gick rykten om att den här cykelmuppen var det ordning och reda med. Det kan hända, men han missade visst sitt tåg till Örebro, eftersom han stod på fel perrong när tåget gick och trots denna cykelmupps extraordinära fysiska kapacitet insåg han att utsikterna att springa mellan den korrekta perrongen (den han inte befann sig vid) och den han befann sig vid (som var fel) i ett försök att hinna med tåget var fruktlösa. Han hade ju köpt den största cykelväska som han någonsin hade kunnat hitta och i just det här fallet innebar det att han blev lite långsam. Som tur var så gick de fler tåg och nästa gång stod cykelmuppen vid rätt perrong i god tid innan tåget gick.

Det ska bli riktigt intressant att se hur resan till Frankrike artar sig med dessa cykelmuppar. Som tur är verkar de ha inställningen att det mesta ordnar sig nog även om det inte löper helt enligt plan, vilket det också har gjort hittills, även om det i vissa fall inneburit en nedgradering från första klass till andra.

De har kommit nu

Alltså referensexemplaren så att vi kan prova storlekarna. Inte de riktiga. Det dröjer ett tag till.

Muppen och terapeuten fortsätter samtala

T: Hej, hur har veckan va...
M: Ser du vem jag är lik?

T: Förlåt?
M: Ser du vem jag är lik!?!

T: Ursäkta jag förstår inte riktigt vad du menar.
M: Men ååååh! Vem jag är lik! Vilken cyklist ser jag ut som nu?

T: Jaha, men. Ja. Hmm, jag är inte så insatt i cykling så jag vet inte.
M: Men sluta nu, gissa gissa (fnissar)

T: Tja, jag vet inte. Kanske vad heter han Roddarn? Finns det inte nån som heter så?
M: Lägg av! Roddarn. Han är ju typ skitgammal och har slutat cykla för länge sen.

T: Jaha, men nä, då vet jag nog inte.
M: Fabian Cancellara såklart!

T: Vem?
M: (skriker) FABIAN CANCELLARA! Är du helt tappad bakom en vagn eller? Ser du inte hur jag plutar med läpparna och har lagt håret på sned sådär som han gör ibland. Åh, jag är så himla lik. Du vet verkligen ingenting om cykling.

T: Nej, men det har jag ju aldrig hävdat heller. Och det är ju faktiskt inte det jag trodde vi skulle pra...
M: Ser du vem jag är lik nu då? (spänner ut magen och kinderna)
T: Nej, men sluta nu
M: Ha ha, Jan Ullrich – off season. ”El Gordo”. Fattar du? Han blev typ skitfet varje jul och sen fick han gå på diet hela våren ha ha.

T: Ja ja, men i alla fall. Om vi ska försöka koncentrera oss lite nu.
M: Alltså som cyklist är jag ganska lik Mario Scirea tycker jag. Du vet, Mario Cipollinis lead out man nr 1 när han körde i Saeco.
T: Nej, jag vet inte.

M: Inte till utseendet alltså, men hur jag cyklar. Jag gör verkligen allt för laget. Fattar du? Offrar mig totalt. Om någon säger åt mig: ”Ta en förning i 65 knyck för att någon annan ska få vinna. Kör dig totalt jävla slut för laget” Ja, då gör jag det. Utan att blinka. Är du med? Sen glädjs jag med laget. Så himla oegositisk är jag.
T: Hmmm (uppgivet)
M: Det är därför jag är så uppskattad av laget. Alla gillar mig. Fattar du? ALLA! Det är cyklister som jag som bär upp laget. Som tillåter stjärnorna att lyckas. Utan att ta ifrån dem äran och skapa dålig stämning. Vi är de oumbärliga. Och de ödmjuka. Så är det.

T: (hostar) hmm, verkligen
M: Ja, och det är såna som du som bara gillar stjärnorna som gör att vi inte får den respekt vi förtjänar faktiskt. Du ba "åååh jag gillar bara Lance Armstrong och jag struntar i att han har ett helt lag som hjälpte honom".

T: Men nu får du fakt...
M: Ja, det är ditt fel. Men om du mår dåligt över det får du väl prata med någon om det. Kanske du borde faktiskt. Jag kan i alla fall inte hjälpa dig.
T: (mumlar) nej det kan du verkligen inte

M: Ser du vem jag är lik nu då?

Homage till alla medkännande cyklister

Det förvånar mig att jag inte redan nu har hittat minst två inlägg som kommenterar de sista milen på söndagens etapp under Vänern Runt, men jag är säker på att det kommer och vill därför passa på att vara först med att ta upp ett och annat. Det finns nämligen så mycket omtanke i cykelvärlden och jag har varit med om att känna av det under denna helg.

Först lite om lördagen och grupp 18 under ledning av Bo Sjöberg (som för övrigt snart har namnsdag). Det hela började efter sista depån vid Kinnekulle då jag insåg att jag inte längre orkade hålla vår grupps tempo och eftersom jag var lite känslig på den punkten efter fredagens tur då vi fick cykla lite väl långsamt, ville jag absolut inte vara orsak till något liknande. Därför passade jag på att prata med en grupp som vi cyklade förbi och frågade om inte jag kunde haka på dem istället och visst jag var välkommen där. Nu visade det sig bara att de jag pratat med, efter en liten stund var tvungna att stanna och vänta in resten av sin grupp. Jag ville inte riskera att förlora momentum så jag valde att fortsätta själv. Istället skulle jag haka på dem igen när de kom ikapp mig. Det här valet gjorde jag för att är det något jag vet om min cykelkapacitet så är det att det passar mig mycket bättre att cykla lite lugnt ett tag än att stanna. Jag återhämtar mig helt enkelt bättre så, för stannar jag när jag är trött så är det oerhört trögt att starta igen.

De kom aldrig ikapp mig utan jag trampade på själv i cirka 15 minuter sedan kom räddarna i nöden – Fredrikshofs IF CK (Jespers klubb) i from av grupp 18 Jag skulle kunna skriva upp alla namnen i gruppen, men ni vet vilka ni är och tack till er alla. Helt plötsligt flöt allt på igen och från att ha varit rätt slut, så fick jag faktiskt en värdig avslutning på den dagens etapp i alla fall. Jag var nära att falla ifrån med en liten bit kvar då gruppen med solen i ryggen och rastlösa ben valde att öka farten, men jag antar att jag antog en rätt plågad min för gruppledare Bosse tyglade sina ystra gruppmedlemmar och fick ner farten igen. Det hela slutade med att jag kom in ~5 minuter efter min egen grupp och jag hade efter att jag blivit upplockad av Hofvet hållit samma fart som min grupp i alla fall. Även om jag kom att bli väldigt förtjust i min grupp 17, så är det ju inte helt fel att vidga sina vyer lite och varför då inte med en så ypperlig klunga som grupp 18?

Sedan har vi söndagen då jag kom att bli riktigt trött och jag bär speciellt med mig två saker från den dagen. Det ena är att jag kunde vara så slut, ha så ont på så många ställen, känna mig illamående och likväl fanns det en del av min hjärna som registrerade välbehag eftersom jag var ute och cyklade med människor som jag tyckte om, i strålande sol och i vackra omgivningar. Det kändes lite märkligt och jag har upprepat detta för ett antal personer. Jag visste inte om att jag kunde känna mig så kass och kraftlös och ändå ha ett mentalt välmående vid sidan av det.

Jag tog det lite lugnare på söndagen och valde redan från början att dra ganska sparsamt. Det räckte återigen till efter sista depån och sedan resterade 3 slitsamma mil där jag trots allt kunde hålla cirka 30 km/h i snitt (tror jag-måste kolla med grabbarna). Det enda skälet till att jag kunde göra det var att Jonas och Jesper hjälpte till att putta mig uppför de flesta av backarna och de var så söta. De stod en air av omtanke kring dem. Inte nog med att de puffade på mig när det behövdes, de småpratade lite uppmuntrande med mig också. Jag kom aldrig så långt att jag kraschade mentalt, men hade jag varit i farozonen så hade de säkert kunnat manövrera mig bort från det också. Medan jag började muttra något om att jag gott kunde ha hållit lite till och att jag inte ville sinka gruppen, så började de arbetet med att hjälpa mig hem och menade att det ju fick dem att framstå som starka och vältränade (vilket inte är helt ologiskt i min värld eftersom de är starka och vältränade cyklister med tanke på hur länge de har hållit på). Detta är det andra som jag tar med mig från söndagens etapp. Omtanken från hela min grupp när jag var så pass sliten och att jag inte kände av någon irritation från deras sida över att jag var så svag efter det sista depåstoppet. Grabbarna hjälpte mig inte bara för att de ville att gruppen skulle hålla en acceptabel hastighet. De gjorde det för att skona mig (inbillar jag mig) och jag var så trött att jag inte var speciellt irriterad över att jag behövde hjälpen, utan jag var mest tacksam över att den fanns där och att den erbjöds med ett leende.

Nu har jag alltså blivit puttad uppför backar för att jag är slut och min cykelskolning fortsätter sålunda, även om jag själv gärna hade väntat med just det här inslaget. Jag vet inte om jag kan säga att jag har fått hammaren ännu, för jag totalkraschade ju inte. Jag låter det vara en tolkningsfråga.