Amen vad säger ni

Ska man ta och kicka liv i det här blogghärket igen?

Det blev en paus i skrivandet och det gjorde väl inte så mycket. Och inte har ni missat så mycket under tiden heller. Men för att ni inte ska missa något mer så lägger jag upp en bild.

Vad är nu då detta? Jo, ni kan markera den 14 november i almanackan för då släpper vi den tredje och sista boken i serien om proffscyklisten Mathieu Talabardon. Bianchi Cafe är platsen och tiden någon gång runt 18 men mer info kommer.

Och missar ni det, kom till cykelmässan vetja. Där står vi i Cyclesports monter hela helgen.

Stil på cykeln

Såja, då var vi ute ur tunneln igen. Sjukdomstunneln. Förhoppningsvis för sista gången på ett tag. Jag är frisk och har kommit igång och tränat.

Nu till något helt annat. För någon vecka sedan blev jag medbjuden på releasen av H&M och Brick Lane Bikes samarbete kring en cykelkollektion. Det var dussintalet plagg som släpptes i samband med fest på H&M Hamngatan.

King Magazines modechef Claes Juhlin var där och kommenterade kollektionen och för de som läst King Magazine så vet ni att Claes och hans polare är "snubbar med koll" vad gäller fashion.

Något de dock inte har koll på är hur man tar kort vid en cykel för att se cool ut.

Fotot lånat från: http://www.kingmagazine.se/bloggar/stilbildande

Här hjälper inte Instagram och smal-filter. Att vid fotografitillfällen grensla en cykel på detta sätt vet ju alla som har "koll" att ja - det gör man bara inte.

Dags att snacka jämställdhet igen.

Ur dagens DN

”Molly har varit bra för Johan”

Val di Fiemme.

Redan när säsongen inleddes talade Johan Olsson varmt om vad familjen betyder för honom. Men också hur mycket Anna Olsson får försaka för att han själv ska lyckas.

– Han kanske har tagit tre nätter på två år, Molly sover inte så jättebra, säger Anna Olsson med ett leende.

Åååååh, men så fint tänker jag först. Och när man ser TV-bilderna på Johan, Anna och Molly så blir det inte mindre puttinuttigt. Och Johan kan man ju över huvud taget inte tycka illa om för han är ju bara så reko så man håller på att trilla av stolen. 

Men sen så ringer också min jämställdhetsklocka. För det här är ju så typiskt. Hur många gånger är det inte precis så att när man skaffar barn så faller allt vad jämställdhetsambitioner heter platt till marken. Det är ingen slump att det finns uttryck som "bakom varje framgångsrik man står en kvinna", för det är ju så uppenbart att Olssons väg till att få hela kakan kräver uppoffringar av någon i hans närhet. I det här fallet Anna som verkar dra ett tungt lass med dottern Molly som inte sover så bra. 

Jag går igång på detta, eftersom igenkänningsfaktorn är hög. Jag har själv en dotter på dryga två år. Hon har också ett namn som slutar på Y. Hon har inte heller sovit något vidare de senaste två åren. 

Till skillnad har jag från paret Olsson har jag och min fru delat lika på såväl föräldraledighet som nattjour. Under tiden min dotter ammade drog min fru ett tungt lass. När jag sen från ca 8 månaders ålder var hemma så var det jag som hade nätterna under veckan när min fru jobbade. I perioder var vi båda slitna, därför var det skönt att veta att vi alltid hjälptes åt. Att vi var ett team gjorde att det kändes lättare.

Nu tänker en del "men vaddå, hon/de kanske har valt det själva och är nöjda med det". Och så kan det säkert vara, även om det finns många sätt att ifrågasätta hur fritt det fria valet är i en värld med en tydligt könsmaktsordning. Det ifrågasättandet tänker jag dock inte göra här, för det finns det så många som gör bättre än mig. 

Det jag ställer mig frågande till är: hur pallar Johan? Hur är man funtad om man bara accepterar att ens fru tar alla nätter för att sköta om ens gemensamma barn? Jag får dåligt samvete om min fru får ta två-tre nätter i rad vilket kan hända i samband med tjänsteresor eller liknande. Jag skulle aldrig kunna hantera en sådan överenskommelse av rena samvetsskäl. Hur kan man känna att det är värt det, när man ser sin bättre hälft sliten efter en tuff natt, att det här gör hon för att jag ska kunna träna?

Jag förstår inte det.

Molly har säkert varit bra för Johan, men Johan är inte bra för jämställdheten. 

En ny form av pendling

Eftersom jag tröttnat på att bli snorad i ansiktet av random cykelpendlare i gräsliga utstyrslar på fula cyklar provade jag idag en ny form av pendling. Alla dessa år så har jag aldrig sprungit till jobbet. Men idag var det alltså dags och jag hade förberett mig minutiöst! Kläder på jobbet dagen innan, matlådan fixad, extra skor, extra allt.

Jag rensade vätskesystemet på sitt innehåll och anammade den som löpryggsäck och 06.47 gav jag mig hemifrån. Raka vägen är för kort, då blir det bara 4,5 kilometer, så jag sprang moturs runt söder för en bra extra rund. Ryggsäcken vägde nog inte mer än max 2 kilo, men det är ändå klart märkbart att springa med extra dödvikt så tempot blev ett lufsande 4.50 tempo som ändå kändes rätt ansträngande (det kan också ha att göra med dålig form...).

9,3 kilometer senare var jag på jobbet. Lägg till det 4,5 kilometer hem så blir det en finfin träningsdag bara på pendling.

Ett litet problem med hemfärden har jag dock. Jag måste nämligen köpa lite vin till matlagningen (ingen Bolognesa som inte har rödtjut i sig nuförtiden) och det måste jag göra på väg hem. Så jag får helt enkelt trava in på bolaget svettig och löpoutfitgrann. När ska de börja sälja vin på ICA?

Amen seriöst alltså

Två gånger på kort tid har jag råkat ut för samma sak. Jag har under cyklingen till och från jobbet hittat en fin rygg att gå på. Få lite lift liksom bakom en starking. Jag gillar att ligga där i suget och fundera på att attackera. Känna efter lite, känna lite hets.

Så när jag legat där och spanat - vad har snubben framför mig gjort (för det är alltid en snubbe). Jo helt ogenerat snorat som en vasaloppsåkare rakt ut i luften. Snoret har sen färdats bakåt för att stänka mig i ansiktet, på armen. Ja ni vet. Till och med under en tävling är många ganska restriktiva med att snora utan att se sig för.

Så vad är grejen. Kör de så hårt så de inte tänker klart? Tror de att ingen kan köra lika fort som dem? Skärpning på gatan säger jag, nästa gång slänger jag in låset i hjulet på dem.

Fy.Fan

Jag som var inne i ett litet stim. Bra rutiner för träning dagtid och en kropp som började återfå en mer normal vikt efter julens övergödning.

Så slog influensan till och nu har jag inte tränat på ett par veckor och det dröjer nog ytterligare några dagar innan jag törs prova. Hade förvisso bara feber i två dagar, men sen har det varit hosta och allmän trötthetskänsla. Lägg på det att resten av familjen också varit sjuk så vilan har fått stryka på foten så förstår ni hur gnälltrött jag varit.

Men nu ser jag ljuset i tunneln igen. Dottern är på dagis, jag är på arbetshästen. Nu kör vi.

Upp och ner

Sitter och snorar och undrar hur smart det var att träna igår. Inte så hårt förvisso, men jag sprang ju 3 kilometer som uppvärmning. Och det var kanske inte så smart.

Senaste veckan har jag brottats med målsättningar eller inte målsättningar för året som nu inletts. Målsättning ett är så klart att leverera på Pappa-fronten. Vi väntar tillökning (igen) den 1 juni så det mesta cirkulerar kring det. Samtidigt är det långt till 1 juni och emellanåt är jag sugen på att ge mig in i intervallträsket på testcykeln för att kanske vara med på några GP-lopp under våren.

Sen så är jag faktiskt också lite sugen på att springa fort. T.ex milen under 37:30, eller halvmaran under 1.20. Men det kräver nog löpträning på en seriositetsnivå (särskilt det andra målet) som jag vetitusan om jag är beredd att lägga ned.

Jag ska klura till och återkomma

PS. Befriande med Rasmussens "all in" erkännande. Återigen fattar jag inte att folk orkar bli så arga. Jag är mest fascinerad. Det är som en lek som gått överstyr totalt.

PS2. Är det inte jävligt töntigt med dubbdäck när man innerstadspendlar?