Dags att snacka jämställdhet igen.

Ur dagens DN

”Molly har varit bra för Johan”

Val di Fiemme.

Redan när säsongen inleddes talade Johan Olsson varmt om vad familjen betyder för honom. Men också hur mycket Anna Olsson får försaka för att han själv ska lyckas.

– Han kanske har tagit tre nätter på två år, Molly sover inte så jättebra, säger Anna Olsson med ett leende.

Åååååh, men så fint tänker jag först. Och när man ser TV-bilderna på Johan, Anna och Molly så blir det inte mindre puttinuttigt. Och Johan kan man ju över huvud taget inte tycka illa om för han är ju bara så reko så man håller på att trilla av stolen. 

Men sen så ringer också min jämställdhetsklocka. För det här är ju så typiskt. Hur många gånger är det inte precis så att när man skaffar barn så faller allt vad jämställdhetsambitioner heter platt till marken. Det är ingen slump att det finns uttryck som "bakom varje framgångsrik man står en kvinna", för det är ju så uppenbart att Olssons väg till att få hela kakan kräver uppoffringar av någon i hans närhet. I det här fallet Anna som verkar dra ett tungt lass med dottern Molly som inte sover så bra. 

Jag går igång på detta, eftersom igenkänningsfaktorn är hög. Jag har själv en dotter på dryga två år. Hon har också ett namn som slutar på Y. Hon har inte heller sovit något vidare de senaste två åren. 

Till skillnad har jag från paret Olsson har jag och min fru delat lika på såväl föräldraledighet som nattjour. Under tiden min dotter ammade drog min fru ett tungt lass. När jag sen från ca 8 månaders ålder var hemma så var det jag som hade nätterna under veckan när min fru jobbade. I perioder var vi båda slitna, därför var det skönt att veta att vi alltid hjälptes åt. Att vi var ett team gjorde att det kändes lättare.

Nu tänker en del "men vaddå, hon/de kanske har valt det själva och är nöjda med det". Och så kan det säkert vara, även om det finns många sätt att ifrågasätta hur fritt det fria valet är i en värld med en tydligt könsmaktsordning. Det ifrågasättandet tänker jag dock inte göra här, för det finns det så många som gör bättre än mig. 

Det jag ställer mig frågande till är: hur pallar Johan? Hur är man funtad om man bara accepterar att ens fru tar alla nätter för att sköta om ens gemensamma barn? Jag får dåligt samvete om min fru får ta två-tre nätter i rad vilket kan hända i samband med tjänsteresor eller liknande. Jag skulle aldrig kunna hantera en sådan överenskommelse av rena samvetsskäl. Hur kan man känna att det är värt det, när man ser sin bättre hälft sliten efter en tuff natt, att det här gör hon för att jag ska kunna träna?

Jag förstår inte det.

Molly har säkert varit bra för Johan, men Johan är inte bra för jämställdheten.