Patience is a virtue in Zambia. It only took me two hours to upload the video.
Enjoy.
tisdag, maj 01, 2007
Cycling in Zambia Part II – Road
Today it was time to ride with the road racing group. We met at 6 AM (!) and the plan was to do about 3 hours of riding which basically meant going to Chongwe and back on the great east road (leading to Malawi). There were five of us three Americans (Rick, Carl and David), Didier (from the Sunday ride) and myself. All but me and David had proper road bikes. David was worst off as he only had his mountain bike. The Trek I am riding is ok but a bit heavy and regular pedals. This was also going to be tough.
I also knew that Rick is a very strong rider having spent many 
years in competitive cycling back in the
The first hour of riding was at
moderate pace, but when Didier and David turned back the speed quickly increased. I felt pretty good at the turn around point though and going back we had a nice tailwind. Unfortunately this meant that speed increased even more and the guys were pushing pretty hard on the ascents. I did my best to keep up, staying behind for most of the time, avoiding the hard work up front as much as possible. After a while I got too cocky and attempted a breakaway but Rick and Carl easily stayed on my tail. After that, speed increased even more and I was starting to suffer, especially going uphill – but I did not crack!
Coming in to
All in all a wonderful ride with an average speed of over 30km/h. Hardly any traffic as soon as we got out of
Videos to come once I get to a faster Internet connection!
Cycling in Zambia Part I – MTB
On Sunday I met up with the French guys for a nice morning MTB ride. It was me, Jean-Marc, Didier, Eric and Jean-Luc. We were supposed to take off at around 8hrs to beat the heat. The plan was to ride for about 2 hours so I had equipped myself accordingly, i.e. I only had one bottle of water and nothing to eat. Big mistake. We ended up riding for 3,5 hours and by the time we got back it was HOT.
The other guys all had really really nice full-suspension super-expensive mountain bikes. I had my borrowed hybrid Trek with full size wheels and no suspension. I knew it was going to be tough, but I had been promised a fairly simple route. They lied. Some of the riding was on decent dirt roads but other parts were through the forest on narrow single tracks. And some of it was just off road, or over corn fields as you can see in the picture.
I have never been much of a mountainbiker but this was something extra. It was so incredibly beautiful to ride through the Zambian bush, and yet Didier told me that this place was nothing compared to other places where they ride. I tried my best to keep up with the fit French crew but downhill I stood no chance. I had to take it easy, both because I was scared and had no suspension but also because I was on a borrowed bike. The guys were friendly enough to wait for me at the bottom of the hills – otherwise I would have been lost.
On the way back, poor Jean-Luc cut his hand on a sharp corn plant. It did not look too bad, although he was bleeding a lot. Luckily we had a doctor in the group who patched him up with a napkin and a plastic bag (see picture).
Five kilometers from town we hit tarmac again and god I was happy for that. My shoulders and hands were really hurting at that time. And after having been at the tail of the peloton for most of the day it was now my chance to pedal hard. I came back to town with a big grin on my face. What a wonderful ride.
Now I have a problem you see. When I come back in October I was planning on bringing my road bike. This has not changed but it would be real nice to ALSO have a mountain bike. Hmm, don’t know how to sort this out. Big problem.
söndag, april 29, 2007
Återhämtning efter tävling?
Efter min insats på tävlingsbanan igår tyckte jag att jag hade förtjänat lite rejäl backträning! Det kan ju inte ha blivit mer än tre fyra mil i lördags. Så kan vi inte ha det! Sagt och gjort gav jag mig iväg till Hammarlunda. Det bar iväg strax före nio på morgonen. Vädret var fantastiskt! Solen sken och det blåste inte mycket. Temperaturen låg dock på blygsamma sju grader. Kände mig inte helt fräsch i benen inledningsvis. Delvis beroende på tävlingen dagen innan, och delvis på att det var motvind på väg ut mot Gårdstånga.
Väl framme vid backen i Hammarlunda hade jag bestämt mig för att köra uppför med någorlunda låg puls. Inga max-attacker med andra ord, utan ett lugnt och jämt tempo uppför. Måste säga att jag lyckades ganska bra med min plan. Fyra vändor upp för Hammarlundabacken och sedan två vändor i Harlösabacken. Jag hade egentligen tänkt köra fler men vid det här laget började jag få spagetti i benen. Istället trampade jag hemåt samma väg jag kom och fick på så sätt avsluta med det lilla motlutet från Gårdstånga in till Lund. Som tur var hade jag återhämtat mig bra till dess och kunde ta mig upp utan problem.
Upplösningen är inte den bästa men jag kan intyga att det var vackert!
Väl framme vid backen i Hammarlunda hade jag bestämt mig för att köra uppför med någorlunda låg puls. Inga max-attacker med andra ord, utan ett lugnt och jämt tempo uppför. Måste säga att jag lyckades ganska bra med min plan. Fyra vändor upp för Hammarlundabacken och sedan två vändor i Harlösabacken. Jag hade egentligen tänkt köra fler men vid det här laget började jag få spagetti i benen. Istället trampade jag hemåt samma väg jag kom och fick på så sätt avsluta med det lilla motlutet från Gårdstånga in till Lund. Som tur var hade jag återhämtat mig bra till dess och kunde ta mig upp utan problem.
Upplösningen är inte den bästa men jag kan intyga att det var vackert!Det är så underbart att cykla!
Lite motvikt till alla stenhårda tävlingsmuppar
Igår debuterade jag tillsammans med Spontancyklisterna. Det blev en väldigt trevlig runda. Vi var på tre caféer, men vi fikade bara på ett. Övriga inventerades och bedömdes med tanke på möjliga fikastopp under kommande cykelrundor. Mycket sympatiskt och alldeles utmärkt med tanke på att jag är på väg tillbaka från mitt ofrivilliga träningsuppehåll. Vi höll utlovat ”snacketempo” och solen sken på mig och mitt mycket trevliga sällskap. Vad kan man säga? Livet är bara så bra ibland.
Förutom det tunga ansvaret som det innebar att bedöma potentiella framtidsfik, så hann vi också med att besöka Hilleshögstempot i (just det) Hilleshög norr om Landskrona. Där såg jag bland många vackra cyklar, en brandbilsröd skönhet och minsann om inte Jonas var där också. Jonas är i fin form och det är tur det. Han behöver faktiskt stenhårda benmuskler för att balansera det där milda, mjuka, lyckliga uttrycket som han får när han tittar på sin cykel. Numera behöver han ju inte benmusklerna till något annat, eftersom han har köpt prestanda i form av nämnda skönhet. Tro för övrigt inte att jag klagar över det. Innan jag är i toppform föredrar jag tårblank lycka framför det andra känsloläget. Det där känsloläget som jag inte har sett ännu, eftersom jag inte har cyklat med honom sedan hans kolfiberkompis blev klar. Jag misstänker nämligen att hornen påfallande lätt växer ut på honom när han cyklar nuförtiden och det kan bli jobbigt att hålla jämnt tempo med honom då.
Idag var det dags för en ny debut. Denna gång med CK Medvind, som idag förvandlades till CK Vind från lite alla möjliga riktningar, fast mest medvind. Vi träffades i Kävlinge och där hade vi svårt att välja vilken riktning som vi skulle ta. Ängelholm eller Ystad?
Det hela avgjordes när Kenneth som alltid har rätt vad gäller vindarna, kontaktades. Han sa att det var ostliga vindar som gällde och så gick det till när Ystad valdes som mål för turen. Vi var för övrigt 5 personer som velade, men jag tror mest att beslutångesten berodde på vår positiva inställning. Allt som förslogs möttes nämligen bara med positiva kommentarer, för alla turer lät bra. Jag hade valt mitt cykelsällskap mycket förståndigt idag, för de var väldigt duktiga på att se till att jag inte tog ut mig för mycket och skapade fina vindfång åt mig när det behövdes. Tack grabbar.Dags för lite kuriosa. I en mycket bra bok som jag läser nu, hittade jag ett kvitto, ett uttagskvitto från Färs o Frosta Sparbank på Lilla Fiskaregatan. Det låg mellan sidorna 66 och 67 och på sidan 66 står meningen ”Han var galen i cyklar från vilka han, för övrigt, ofta föll på grund av en vanskött inflammation i öronlabyrinten.” Gissa vilken mening jag fick syn på direkt när det uppslaget kom upp? Jag för min del är ju säker på att det är en cyklist som har lagt kvittot där för att få alla andra cyklister som lånar den boken att småle lite, som jag gjorde när jag när jag läste meningen. Sedan finns det väl en annan verklighet också, men jag föredrar min version och jag ska låta ett kvitto ligga kvar där mellan de sidorna bara för det.
Angående Tempo
Jonas har som vi kan läsa nedan gjort premiär som tempocyklist. Jag går som bekant och drömmer om en tempocykel för egen del. Ett tidigare inlägg handlade om mina planer att köpa en sådan när jag åker till USA i slutet av maj. Ett besök på Cykelcity tidigare i veckan gav mig dock en tankeställare.
När jag berättade för Carlos på Cykelcity om min plan så skakade han bara på huvudet och frågade: "är du säker på att det är en tempocykel och inte en triathloncykel?". Skamset sa jag att det är nog faktiskt en triathloncykel (vilket jag också fått bekräftat i efterhand).
Carlos förklarade vänligt men bestämt att visst kan jag köpa en billig triathloncykel - men om jag vill kunna cykla riktigt fort. Om jag vill vara med och "kriga". Ja då måste jag ha en rätt utrustad tempocykel. Och det vill jag ju.
Så min tidigare plan om att köpa en cykel för 10.000 kronor har nu förbytts i drömmar om en vacker Columbus med Campa Centaur (med 55/11 maxutväxling) och dischjul (bak), tubdäck etc. för 30 kakor. Ouch. Vet inte vart det slutar. Är för sugen för mitt eget bästa men en inventering av plånboken ger inte alltför glada miner. Någon som har en sponsor med för mycket pengar att avvara månne?
Och på ämnet hur det känns/ska kännas att köra tempo vill jag bara lägga till följande från senaste numret av den eminenta tidningen Cycling Plus.
"It's just you, the bike and the next 50 metres and more pain..."
När jag berättade för Carlos på Cykelcity om min plan så skakade han bara på huvudet och frågade: "är du säker på att det är en tempocykel och inte en triathloncykel?". Skamset sa jag att det är nog faktiskt en triathloncykel (vilket jag också fått bekräftat i efterhand).
Carlos förklarade vänligt men bestämt att visst kan jag köpa en billig triathloncykel - men om jag vill kunna cykla riktigt fort. Om jag vill vara med och "kriga". Ja då måste jag ha en rätt utrustad tempocykel. Och det vill jag ju.
Så min tidigare plan om att köpa en cykel för 10.000 kronor har nu förbytts i drömmar om en vacker Columbus med Campa Centaur (med 55/11 maxutväxling) och dischjul (bak), tubdäck etc. för 30 kakor. Ouch. Vet inte vart det slutar. Är för sugen för mitt eget bästa men en inventering av plånboken ger inte alltför glada miner. Någon som har en sponsor med för mycket pengar att avvara månne?
Och på ämnet hur det känns/ska kännas att köra tempo vill jag bara lägga till följande från senaste numret av den eminenta tidningen Cycling Plus.
"It's just you, the bike and the next 50 metres and more pain..."
lördag, april 28, 2007
Tävlingspremiär i Landskrona
Jag skulle haft en kartläsare! Hur kan man titta på kartan över vägen till startplatsen så många gånger och ändå inte hitta dit? Helt otroligt. Jag brukar anse mig vara rätt bra på att hitta, bara genom att i förväg studera kartan. Så gick det inte idag. Som tur var hade jag gett mig av i god tid hemifrån, och var framme en timme innan start. Men ett tag undrade jag!
Härligt att se så många människor i tights samlade på ett ställe. En härlig blandning av olika åldrar, storlekar,utrustnings- och ambitionsnivå. Det är inte varje dag man ser barn på carbonhojar med diskhjul! Inte heller ser man folk på trainer utomhus särskilt ofta.
När jag hittat en parkering klampade jag glatt iväg, i min nya Lunedi-tröja(obs!) till tältet där man skulle anmäla sig. -"Hej, jag efteranmäld till att starta i H-30." En tonåring som sitter djupt nedsjunken i en plaststol tittar förvånat på mig. -"Vilken klubb?" Varpå jag lite diskret sneglar ner för att kolla så jag verkligen har klubbtröjan på mig. -"Lunedi." Därefter följer ett mycket förvirrat och till synes oorganiserat händelseförlopp som jag inte tänker redogöra för, men som gav mig intrycket att ingen hade varit med om detta tidigare. Hur som helst så löste sig allt på bästa sätt, jag fick min nummerlapp och betalde min engångslicens.
Sedan följde såklart en lång uppvärmning med ett par kisspauser, som jag tillskriver nervositet, innan det var dags för start. Ganska svårt att veta hur hårt och hur länge man ska värma upp tycker jag. Man måste ju vara rätt varm eftersom man ska upp nära max direkt efter start. Samtidigt vill man inte bli trött. Tyckte dock att jag kom igång ganska bra även om pulsen gick ner lite lågt någon minut innan start.
Jag har aldrig förut startat sittande på cykeln, när någon håller den åt mig. Det var lite spännande. Tror dock inte att det var anledningen till att pulsen plötsligt steg med 20 slag när det var 15-20 sekunder kvar till start. Så jäkla laddad jag var! Starten gick och jag var iväg. På ett litet kick var jag uppe i 90% av maxpuls. Sedan låg jag mellan 90-95% av max hela vägen (lite högre på slutet). Vilken härlig känsla det är när tröttheten börjar komma, synfältet dras ihop och koncentrationen bara är på att köra, köra, köra! Jag tycker det är underbart att vara i den zonen. Att ta ut allt som finns ur kroppen. Vilken kick!
De 15 kilometrarna avverkade jag på exakt 25 minuter, vilket skulle ge en snitthastighet på 36km/h om jag har räknat rätt. Inte fantastiskt fort men jag är nöjd. Framför allt fick jag blodad tand. Det är kul att köra tempo! Jag vill tävla mer!
Härligt att se så många människor i tights samlade på ett ställe. En härlig blandning av olika åldrar, storlekar,utrustnings- och ambitionsnivå. Det är inte varje dag man ser barn på carbonhojar med diskhjul! Inte heller ser man folk på trainer utomhus särskilt ofta.
När jag hittat en parkering klampade jag glatt iväg, i min nya Lunedi-tröja(obs!) till tältet där man skulle anmäla sig. -"Hej, jag efteranmäld till att starta i H-30." En tonåring som sitter djupt nedsjunken i en plaststol tittar förvånat på mig. -"Vilken klubb?" Varpå jag lite diskret sneglar ner för att kolla så jag verkligen har klubbtröjan på mig. -"Lunedi." Därefter följer ett mycket förvirrat och till synes oorganiserat händelseförlopp som jag inte tänker redogöra för, men som gav mig intrycket att ingen hade varit med om detta tidigare. Hur som helst så löste sig allt på bästa sätt, jag fick min nummerlapp och betalde min engångslicens.
Sedan följde såklart en lång uppvärmning med ett par kisspauser, som jag tillskriver nervositet, innan det var dags för start. Ganska svårt att veta hur hårt och hur länge man ska värma upp tycker jag. Man måste ju vara rätt varm eftersom man ska upp nära max direkt efter start. Samtidigt vill man inte bli trött. Tyckte dock att jag kom igång ganska bra även om pulsen gick ner lite lågt någon minut innan start.
Jag har aldrig förut startat sittande på cykeln, när någon håller den åt mig. Det var lite spännande. Tror dock inte att det var anledningen till att pulsen plötsligt steg med 20 slag när det var 15-20 sekunder kvar till start. Så jäkla laddad jag var! Starten gick och jag var iväg. På ett litet kick var jag uppe i 90% av maxpuls. Sedan låg jag mellan 90-95% av max hela vägen (lite högre på slutet). Vilken härlig känsla det är när tröttheten börjar komma, synfältet dras ihop och koncentrationen bara är på att köra, köra, köra! Jag tycker det är underbart att vara i den zonen. Att ta ut allt som finns ur kroppen. Vilken kick!
De 15 kilometrarna avverkade jag på exakt 25 minuter, vilket skulle ge en snitthastighet på 36km/h om jag har räknat rätt. Inte fantastiskt fort men jag är nöjd. Framför allt fick jag blodad tand. Det är kul att köra tempo! Jag vill tävla mer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)