Bra saker och dåliga saker

Negativt: Jag mår inte bra idag! Ont i magen, lätt illamående, huvudvärk och irriterade bihålor. Detta hade jag dock lätt kunnat stå ut med, men till råga på allt så är min vilopuls klart förhöjd. Som de flesta vet så rekomenderas det inte att man tränar med förhöjd vilopuls. Plötsligt blev jag så eländigt mycket sjukare! Storformen kändes ju som den var inom räckhåll. Jag har inte tid att vara sjuk!! Men jag är inte orolig (läs inte inte). Naturligtvis kommer jag troligen att vara frisk imorgon eftersom jag är så förståndig och vilar idag.

Positivt: Idag kom de sista delarna till min nya cykel. De externa vevlagerhylsorna är äntligen här! Jag fick även de nya fulhjulen till min gamla Pinta, så att jag nu kan flytta mina Zonda till den nya. Äntligen skall drömmen bli verklighet!

Negativt: Min kompis och tillika cykelmupp Simon är inte hemmaför att hjälpa mig att montera ihop cykeln. Dålig tajming där! Som om inte det vore nog så kom mina saker levererade i en fruktansvärt ful låda. Ingen värdig resa för mina Campagnolo komponenter. Ord kan inte beskriva hur hemskt det såg ut så jag fick ta en bild. Det är som sagt ingen vacker syn, så jag vill passa på att varna känsliga läsare!

Positivt: Min familj kommer ner från Stockholm på fredag(en viss mupp fyller år). Det är alltid lika trevligt! Jesper(en annan mupp) har lovat att ta med sig sin nya cykel. Då får vi chansen att mäta våra krafter. Som synes börjar jag tunna ur rejält! Det är som bekant oftast bra för cykelformen.

Negativt: Jag måste städa mitt hem! Ytterligare en sak som har fått stå tillbaka i konkurrens med cykelintresset(inte bara själva cyklandet alltså). Min obehaglige lillebror verkar tyvärr vara i sitt livs form!

Språksvårigheter

Sagt om mig: ”Nu är hon så där jävla positiv igen.”

Det stämmer emellanåt och ibland orsakas det av cykling. Andra gånger kan jag inte förklara varför jag känner mig så där lycklig i tillvaron, men det är en känsla som bubblar över och folk i min närhet märker det ganska tydligt. Just nu till exempel, så har jag den där härliga känslan och vad jag vet finns det ingen speciell anledning till det. Det gör mig inte särskilt konfunderad utan jag passar på att njuta av känslan istället. Livet är helt enkelt ganska skönt trots allt.

Den här lilla introduktionen förklarar varför jag inte tänker pipa och gnälla över mitt medicinska tillstånd (lätt hänt), som resulterar i en ”viss rastlöshet”, utan istället beskriva begreppsförvirringen som kan uppstå när en mycket trevlig läkare och en mycket desperat cykelmupp samtalar. Efter att ha fått höra en del skrämselpropaganda blev jag nämligen övertalad till att gå och kontrollera mig på en vårdcentral eller liknande.

Det visade sig att jag har en luftvägsinfektion orsakad av virus och att den är på väg att försvinna. Mina testvärden är okay och jag ska bara snällt låta kroppen återhämta sig och använda mitt sunda förnuft innan jag börjar träna på allvar igen. Eftersom jag inte har något sunt förnuft i det här fallet, så var jag tvungen att få tydliga instruktioner och där började problemen.

Som direkt svar på min fråga tyckte läkaren att jag kunde börja träna lite försiktigt redan i denna vecka, bara jag inte tog ut mig.

”Jaha då skulle jag i princip kunna gå på ett aerobicspass om några dagar, även om jag ska ta det lugnt med cyklingen”, tyckte jag.

”Va? Nej, Absolut inte”, skrattade läkaren. ”Du får inte ta ut dig, sa jag”, fortsatte han och tittade lite undrande på mig.

”Men jag lär ju inte köra slut på mig på ett danceaerobicspass heller”, sa jag och lyfte på ögonbrynen. ”...och dessutom varar de bara en timme.”

Läkaren skakade på huvudet och hjälpte mig att förstå att det kanske inte var så lämpligt och så här fortsatte det. Till slut skrattade vi bara. Vi hade helt olika definitioner på att träna, på vad som är hög belastning och på att köra slut på sig. Träning på läkarspråk kan innebära att inte sitta stilla, utan att istället ta raska promenader och liknande. Dessutom tyckte han att jag hade höga krav på min kropps återhämtningsförmåga, som om man skulle ha tålamod att vara sjuk i mer än en vecka. Ja, hur som helst så ska jag ta det lugnt minst en vecka och sedan försiktigt känna mig fram.

En positiv bieffekt av det här är att mitt sociala liv, som är icke-cykelrelaterat är mer lättplanerat nuförtiden. Alltså - Jag är ledsen, men fram till dess att jag kan börja cykla igen, så blir det sådant här navelskådande från min sida. En kollega undrade hur det gick med mig och om det var länge sedan jag cyklade. Efter mitt svar tittade han medlidsamt på mig, knöt högernäven, böjde armen och klappade på den. Ni förstår nog gesten och jag kunde bara le vemodigt och nicka. Jag räknar för övrigt med att så fort jag är ute på vägarna igen, så kommer gnällandet att kompenseras av euforiskt jubel, när jag som resultat blir så där ”jävla positiv” igen.

Cykelromantik (VIDEO)

Ok, först en varning - barn, pröva inte det här hemma!

Det är farligt att cykla och filma samtidigt. Idag kunde jag dock inte låta bli. Det är vår. Det var årets hitintills varmaste dag. Det var dagen då årets första cykelränder framträdde.

Sedvanlig runda till Rosenhill med fredagsgänget. Vi som enligt andra träffas och cyklar på "hantverkartider", en grupp som ses i Farsta kl 14 varje fredag. Det raljanta uttalandet är givetvis inget annat än ren och skär avundsjuka. Vi bjuder på det.


Jag skulle kunna fortsätta i evighet om hur vackert, fint och magiskt det var men jag vill inte tråka ut er. Bara lite. Vi körde på som vanligt. Omsöm hårt, ömsom lättare. Solen värmde. Vi åt bullar. Vi kollade på motorcykelknuttar som spände bågen. Vi pratade och hade trevligt. Om min nya tempocykel. Om Jons nya cykel. Om att vi skall cykla Vättern under 8 timmar. Om HIV/AIDS (Ja, det är faktiskt sant). I mina ögon var det fullständig, total lycka.


Jag fotade och filmade. Det här var bara för bra för att inte dokumenteras.

Hjälmtvång

Nu har mina saker, som ska förverkliga drömmen i carbon, anlänt till Malmö. Där ska de nu sorteras i ett antal dagar för att sedan transporteras till Lund. Förhoppningsvis kan jag glida runt på min brandbilsröda racerhoj reedan nästa helg! Hoppas att det fina vädret håller i sig!



Igår skulle jag ut på gruppträning med Lunedi. Precis när jag skulle åka upptäckte jag att jag
glömt hjälmen hemma hos min farbror när jag var där och åt middag. Fan, fan, fan... Vi har ju krav på hjälm i klubben så det var bara att dra på sig en cykelkeps och hojja iväg och hämta den. Det är härligt att cykla i keps. På något sätt lättare... friare, men framför allt väldigt väldigt mycket coolare! Lägligt nog skulle Lunedigänget köra en runda som går så jag enkelt kunde åka och möta dem på vägen efter att jag hämtat hjälmjäveln.

Efter att ha gjort mitt lilla ärende så cyklade jag mot Kävlinge. Där mötte jag en liten klunga från Lunedi. Det visade sig vara den snabba gruppen. Efter mitt senaste försök att hänga med de killarna på distanspasset för ett par veckor sedan, tycker man att jag borde ha lärt mig något (se tidigare inlägg "taktisk miss på distanspasset"). Tack och lov verkar jag inte ha fattat något alls. Följdaktligen tyckte jag naturligtvis att det verkade vara en bra ide att köra med den gruppen.

Min första reaktion var att det inte gick så himla fort. Jag låg längst bak i klungan på en behaglig puls. Detta skulle snart ändras. Temat för dagen verkade inte vara jämn belastning utan snarare jämn fart. Med den inställningen blir det riktigt jobbigt när det går uppför. Det var jobbigt! Till och med riktigt jobbigt. Men jag hängde med hela vägen hem till Lund(inte så långt iofs), och hade faktiskt lite krafter kvar på slutet. Fick faktiskt en känsla av att några av de andra var lika trötta som jag. Önsketänkande, tja vem vet? Kanske håller formen på att infinna sig!?

Jag vill ha!

Ok. Jag har något slags uppdämt konsumtionsbehov som jag inte riktigt vet hur jag skall hantera. Planerar att köpa saker i tid och otid. Än så länge har jag inte agerat på mina lustar då jag inte har några pengar. Väntar dock medel inom snar framtid för lite jobb jag har gjort och då vet jag inte hur det kommer sluta. Det finns en uppenbar risk att jag ballar ur totalt.

Det jag dreglar mest över är en tempocykel. "Ååååh" suckar en del av mina kollegor som börjar bli tämligen trötta på mitt cykeltjatande. Ännu värre känns det när jag visar dem en bild av den tänkta cykeln och de utbrister "Men vaddå, det är ju bara en vanlig cykel?". Nej, nej, nej - fel, fel, fel. Det vet ju både ni och jag att det inte är. Det är ju en tempocykel. En cykel som man har när man cyklar tempo. Och tempo är inte det samma som vanlig cykling.

Jag har kollat runt i Sverige och insett att en tempocykel är ganska dyr. Vill jag ha en ny (och det vill jag ju) så får jag räkna med att lägga ut uppemot 20.000 kronor, och då får jag verkligen inget märkvärdigt. Förvisso en kolfiberram, men enklare komponenter och anspråkslösa hjul.

Nu finner det sig dock så lämpligt att jag åker till USA i slutet av maj. I USA kan man köpa cyklar betydligt billigare än i Sverige, särskilt om man köper amerikanskt. Jag har kollat in en Specialized Transition Elite. Den kan bli min för bara lite över 10.000 kronor - rena fyndet. Och en besparing på 7-8000 kronor mot att köpa samma cykel i Sverige. Baksidan är, och den är inte betydelselös, att jag måste finna mig i att den är utrustad med Shimanokomponenter. Nåja, hard times calls for drastic measures och även jag är beredd att kompromissa på mina principer ibland. Men det känns.

Jag diskuterade inköpet med en cykelkompis som glatt stödde idéen om en tempocykel. Han sa något i stil med "Ja, det är klart du skall köpa det, det gör ju säkert 5 kilometer i timmen" varpå jag svarade "Jaså, verkligen?". Då backade han något och utbrast "Ja vad fan, någonting måste det ju göra". Hoppas han har rätt.

En annan kollega sa "Men, skall du vara otrogen mot svarta hingsten?". Såklart ska jag inte det, tänkte bara skaffa ett sto som den kan para sig med.






Min tilltänka nya kompis

Disciplin och dumhet

Kan Jesper lägga upp filmklipp med sig själv i huvudrollen kan jag grotta ner mig i funderingar om min kropp, för vissa dagar är det lätt att tycka om sin kropp. Det är dagar då den är stark och svarar snabbt. Den presterar över förväntan och trots att den egentligen har pressats något över sin förmodade förmåga, så ger den inte upp. Ibland behåller den till och med explosiviteten trots att den inte borde.

Nu har jag mest tyckt synd om min kropp. Jag känner mina lungor när jag andas och det är en mycket märklig känsla. Så fort jag försöker göra något mer än att gå uppför en trappa, säg gå i lite raskare takt uppför en trappa, så signalerar kroppen. Det finns liksom inte plats i lungorna för den luft och det syre som jag behöver. Det är svårt att beskriva på annat sätt än (att återigen säga) att jag vid varje andetag känner mina lungor. Det förvånar mig och det är inget jag har upplevt så tydligt innan. Det är lite oroande faktiskt.

Det sägs att man ska ha tålamod att tillåta sig själv att bli frisk igen och någonstans i mitt medvetande finns kunskapen om att jag med stor sannolikhet kommer att belasta kroppen igen för snabbt och för hårt. Den återhämtar sig lite varje dag, men inte på långa vägar så snabbt som jag skulle vilja. Det har ju varit påsk och så mycket ledig tid till spillo utan att kunna ge sig ut på vägarna är svårt att stå ut med. Varför var den här infektionen tvungen att komma nu tillsammans med våren och påskledigheten?

Allt jag känner nu är att jag vill att det här ska gå över nu, men en gång. Ni är flera där ute som vet vad jag menar. Det är faktiskt inte träningshets som gör att jag vill ut igen, utan det är så enkelt att jag saknar det. Jag saknar det väldigt mycket och det är inte bara träningen i sig, utan även alla intryck jag får när jag cyklar. Det är de olika ljusförhållandena, ljuden, dofterna och givetvis känslan i kroppen när den presterar. Det där omedelbara gensvaret från cykeln när jag trycker på lite, där fartökningen kommer direkt utan fördröjning. Jag längtar efter de olika tillstånden som jag kan försättas i när jag cyklar.

Det är lätt att konstatera att det är ren dumhet att ge sig ut för tidigt på vägarna igen och nu undrar jag om jag är dum eller inte. Än så länge har jag inget val, men så fort jag blir lite piggare så... Det återstår att se om jag är disciplinerad nog att stå emot den där viljan att ge sig ut fast jag kanske inte borde? Vi får se om jag så småningom vågar uppdatera er eller inte, om hur förnuftig jag egentligen är.

…och tack för all omtanke. Det värmer och gör att det känns lite bättre, så där i mitt eget lilla elände. Vissa skulle kanske kalla det för ett I-landsproblem, att inte vara i tillräckligt bra form för att ge sig ut på vägarna med cykeln, men för mig är det faktiskt mycket större än så.

Lite om mycket... eller lite

Vi är inte de enda cykelmupparna i sverige. Vi har allierade runt om i landet! På tjuvlyssnat.se hittade jag tydliga indikationer på detta. Om ni inte tycker att den upprörda cykelhandlarens ord övertygar er så läs kommentarerna. Mycket underhållande!

Den här bilden på Carlos Sastre har inget med något som skrivits i detta inlägg att göra. Det gör inget! Jag gillar cykelbilder!

Idag har mina vevlagerhylsor skickats från Tyskland! Äntligen! Kanske kan min skönhet bli klar nästa vecka. Hoppas bara att det fina vädret som utlovats till helgen håller i sig så jag verkligen kan njuta av underverket! Undrar om jag har lite osunt höga förväntningar på hur bra det ska kännas när cykeln är färdig!? Det KAN vara så!

Egentligen skulle jag ha haft min andra raka vilodag idag, men jag kunde inte hålla mig borta från cykeln när vädret var så fint. Jag var inbjuden till min farbror och hans familj på middag, så det blev att cykla dit. Måste väl erkänna att jag tog en liten omväg. Annars skulle det ha blivit alldeles på tok för kort. Nu blev det lite uppvärmning och sedan en halvtimme i pulszon fyra. Kan inte påstå att jag är helt tillfredställd men det är alltid något. Förresten måste jag vara fräsch imorgon då det är gruppträning. Stackars farbror Örjan fick skjutsa hem mig med bil efter middagen då jag hade en tid att passa. Vilken jäkla middagsgäst man är!