The glamour of bike racing in Sweden

Igår bevistade jag SM-tempot i Södertälje. Alexander Gingsjö på bilden startade som trea från slutet. Ni ser glamouren, hejjaropen. Högarna av åskådare som hjälpte fram sina favoriter till stordåd.

Eller så såg vi snarare galna trafikanter som körde på och mejade ner cyklister i parti och minut. Nej, cykeltävlande i Sverige saknar glamour och fin inramning, trots den relativt höga standard som våra största stjärnor ändå håller i en världssport. Alexander punkterade tyvärr, annars hade han garanterat tagit en medalj. Nu  blev det istället fullblodsproffsen som delade på medaljerna, och det var väl inte så konstigt.

Gustav Larsson var helt överlägsen. Jag tror det helt enkelt har med hans kroppsbyggnad att göra. Han är nog den enda person jag vet som har bredare revben än axlar. Allting, nästan till och med hans huvud, är bredare än hans axlar. Den dagen han tröttnar på att cykla kan han alltid försörja sig som utbrytarkung.

Förra måndagen så fick jag och Rytz till en efterlängtad löprunda. Vi är båda inte särskilt bra på just löpning, därav är vi varandras optimala sällskap. Det var så trevligt att springa att jag var på't igen redan på onsdagen. Det var en helt vanlig joggingtur utan några större ansträngningar, men likväl så gick det åt helvete. Någonstans vid 6 kilometer hugger det till distinkt i vaden. Inga tvivel, en början till muskelbristning. Så jag stannar direkt, och tur var väl det för minuterna efter linkade jag ordentligt.

Nåja, det blir nog bra med en veckas vila eller två från löpningen. Detta fick till följd att jag dammade av cykeln som stått där och möglat ett bra tag. Nu har jag hunnit med två turer på lika många dagar. Väljer att inte kalla det träningspass eftersom jag mest myscyklat ett par timmar var gång, med fokus på upptäckande av nya platser. Samt en och annan fartökning förstås.

I förrgår hälsade jag på kungen t.ex. Och sen igår så kollade jag in den nya mutarenan i Solna. Jag svängde även förbi och morsade på Daniel, Estelle och Victoria i hagaparken. De har ju fått det så himla trevligt hemma. 

Harven

Det är mycket nu. Sliten klyscha, men det är lite mycket nu. Ska få ihop det här med jobb, familjeliv och träning. Det sistnämnda blir inte bättre av att jag har ont i ljumsken. Och så har jag haft en massa möten dagtid vilket har försvårat min annars så njutbara och välbehövliga lunchträning. 

Sen så har jag nytt jobb på gång. Inte ny arbetsgivare, men nya arbetsuppgifter. Tillbaka till det internationella blir det, jag ska arbeta med gränsöverskridande byråkratiska frågor. Mums. Plus lite biståndsarbete som grädde på moset. 

Så vad har hänt sen sist. Jo igår sprang jag sex kilometer vilket är vad jag hinner, orkar och känner att ljumsken klarar av. För första gången på ett tag så tryckte jag på och sprang första fem på 20.50, detta inklusive några fetare backar. Så det var väl bra och konditionen finns där, men det kändes som att jag bara på några veckor tappat det fina och avslappnade löpsteg jag tyckte att jag började få. 

Men jag skynda långsamt. I helgen ska bror få undersöka min ljumske (han vet det inte ännu, men förhoppningsvis läser han det här) och med hans mirakelfingrar ska vi nog få bukt på problemet. Sen kommer det ju en semester och då vore det väl attans om man inte kunde få till lite mer strukturerad träning igen. 

Det går inte att komma ifrån att det är lite surt

Har testat springa igen nu tisdag och onsdag. På tisdagspasset kändes det så jävelusiskt bra. Då går det inte att komma ifrån att det är lite surt att jag inte kunde springa maran. Formen hade funnits där, och även om vädrets makter hade varit emot mig hade jag satt ett prydligt personrekord.

Nåja, nu har jag ju som sig bör överkompenserat med att anmäla mig till tre nya evenemang.

Löparnas kväll på stadion 9 augusti: 10.000 meter på bana. Mål: under 37.30
Stockholm Halvmarathon 15 september. Mål: under 1.25
Lidingöloppet 29 september. Mål: Medaljtid (under 2.15).

Målsatt och klart, inga konstigheter.

INSTÄLLT

Yep, så blir det. Förkylningen ger inte med sig och jag har redan nu gett upp alla tankar på start i morgon. Månne skulle jag kunna släpa mig runt, men med risk att förvärra läget och absolut inte på en tid jag skulle vara nöjd med. Att prognosen dessutom är blåsig, regnig och en temperatur på 8 grader gjorde inte beslutet svårare.

Det är ju bara ett lopp, och sådana kommer det fler av. Men visst är det surt som satan. Och det kändes så pass surt att jag omedelbart anmälde mig till Lidingöloppet. Oops.