Col du Telegraphe är det första berget som jag besteg och det blev ett antal gånger när vi cykelmuppar var i Frankrike 2007, vilket Jonas beskrev när vi kommit hem. Col des Cykelmuppar, det är liksom vårt berg.
Det är en härlig stigning. Inte att förakta, för det är ett berg att svettas uppför, men samtidigt är det vänligt och bjuder in dig i klättringen med vackra vyer och en avslappnad stämning. Det är ett berg som försöker förklä sig till en kulle, men inte lyckats riktigt. Längden finns där och lutningen finns där, för att definiera det som ett berg, men ändå... Gulleberg!
En viss reservation finns dock mot berget med tanke på den gången som det hade förvandlat sig till "Flugornas berg". Frågan om jag då la mest energi på att trampa eller vifta bort de bitiga varelserna är fortfarande obesvarad.
Nu har jag varit där igen och det blev ett kärt återseende. Solen sken, cyklisterna kämpade och hos mig tävlade knäna och sadelskavet om vem som skulle få den bekvämaste resan upp. Knäna drog det kortaste strået, vilket resulterade i att jag kände mig lite aggressiv i min körstil, jag stod ju upp en stor del av berget. Bilar vevade ned rutorna och hejade och jag kände mig lite cykliststenhård fram till dess att jag försökte sätta mig ned. Finns det inte någon teflonspray man kan använda, som förhindrar möjligheten till uppkomst av skavsår helt och hållet?
Undrar om och när jag kommer dit nästa gång? Franska Alperna ska besökas igen, för det finns många berg som jag vill klättra uppför. Alltså det är en så överväldigande upplevelse att få cykla där! Vackert, mäktigt, hårt och alldeles underbart.
2 kommentarer:
Åååååh, telegrafen. Jag kommer ihåg hur barnsligt uppspelt jag var innan vi kom iväg för vår första alpklättring. Och hur Jonas ryckte tidigt. Och hur jag skulle fotografera hela tiden.
Det där med att rycka är visst ett släktdrag tror jag ;-)
När jag var ute en runda för någon helg sedan försökte jag gå upp jämsides med en cyklist, gå förbi lite, lite och kasta en blick bakåt. Har man Jonas med sig betyder det race (och lite förnedring) omedelbart. Den här gången så seglade jag iväg själv medan den andre, starkare cyklisten sakta insåg vad jag höll på med. Det är inte alla som har den där galna ryckbenägenheten som finns i familjen S.
Skicka en kommentar