Jag var så där mogen i veckan. Lyssnade på kroppen och höll på.
Min känsla av utmattning satt kvar i cirka tre dagar och det var först idag som jag kände att kroppen var tillbaka i gammalt gott slag. Sagt och gjort, satte mig genast på cykeln och trampade en timme runt Dusjanbe. Mest för att jag inser att jag bara har tre cykeldagar kvar här, sen är det slut. Kanske för alltid.
Ni kan själva tänka er känslan av vemod. Att aldrig mer få cykla på ett ställe. Visst är det så att det är mycket upp till mig själv, men faktum är att det kräver en del för att ta sig hit och cykla.
Så nu skall lördag och söndag ägnas till att njuta, i klyschans alla bemärkelser. För på måndag skickas cykeln, och på onsdag fraktar jag hem mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar