Inför lördagens skandislopp så diskuterade vi flitigt hur länge vi skulle ha en chans att hänga med. Jag språkade med CC-Otto, med Rytzen, med flera. Alla var ense, det kommer gå fort satan i början och det är bara att slita sig med och hoppas man inte flyger av innan det lungnar ner sig lite.
Men först var det all den där härliga UCI-byråkratin. Sporten är ju ett gubbvälde som bekant. Och kunde det bli härligare än vid inskrivningen då gubbarna satt där i sina UCI-skjortor och kollade av licenser. Jag säger det här med hjärta och en smula humor, för vi bemöttes oklanderligt, men jag kan inte låta bli att tycka att det ändå blir lite fånigt. Antagligen mest för att UCI på det internationella planet ofta beter sig ganska fånigt.
Jag och MO hade äran att skriva in oss och hämta nummerlappar. Vi kände oss totalt bortkomna och blev extra oroliga när gruppen före oss ombads visa lagledarlicens. Snabba blickar av panik kastade åt varandra men tänkte att vi får hålla god min. När det var vår tur så efterfrågades dock inte licensen. Pust.
Sen var det lagledarträff där man lottade plats i karavanen och informerade om viktigheter. Vi fick plats 22 i karavanen så det var nästan tur att vi inte hade någon bil. På mötet satt alla rutinerade lagledare som nickade igenkännande till varandra. En del tittade på oss nyfiket och tänkte - vilka är det där. Vi försökte se skräckinjagande rutinerade ut, men jag tror det föll ganska platt.
Sen var det bara att rulla iväg och byta om, dra sig till start. Men det är nästa historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar