Säga vad man vill om Armstrong, men killen väcker känslor. Jag har aldrig gillat honom något vidare. Trots han episka etapper i touren, i såväl berg som på tempo, har han aldrig vunnit mitt hjärta.
Det är konstigt det där varför man gillar vissa idrottare och inte andra. Vissa gillar jag av uppenbara anledningar (som Pantani) medans andra inte går hem (som Abraham Olano). Jag avgudar till exemple Freire men har inga som helst känslor för Napolitano eller Bennati. Zabel är väl sisådär men fick växande respekt under senare år bara för lång och trogen tjänst.
Jag gillade aldrig Heras, Rubiera och resten av US Postal (månne undantaget Hincapie). Om det var för att de var färglösa eller för att de cyklade med Lance (eller blev färglösa pga detta) vet jag inte.
Jag gillar inte Landis eller Hamilton (gällde även innan dopningsavstängningar) men jag diggar Zabriskie och Vande Velde.
Jag ogillade Kohl och Schumacher på rent estetiska grunder.
Jag tycker Rebellin är stenhård - men det är inte kärlek.
Jag är inte förtjust i Gustav Larsson - hans insats på OS-tempot till trots. Men jag älskar förstås Cancellara.
Som ni ser är det komplicerat det här, tror att det tar tid att vinna min gunst. Eller egentligen inte. Egentligen är det nog ganska lätt. Attackera skiten ur dig. Gång på gång. Då lovar jag dig min kärlek och respekt.
2 kommentarer:
Jag säger bara - Jens Voigt!
Särskilt när han skänkte bort etapp 19 i Girot 2006 till Juan Manuel Garate.
http://www.cyclingnews.com/road/2006//giro06/?id=results/giro0619
Cancellara är oxå en favorit.
Lance gillar jag, mest för hans hängivenhet och såklart oxå tack vare resultaten. No gifts! Impad helt enkelt. Kanske inte världens charmknutte men det är nog inte hans målsättning heller...
Men ni glömmer ju Cunego, min absoluta favorit.
Sen, när han biter ihop, är ju Di Luca rätt kul att titta på. För någon som kämpar lika hårt som han gör i Girot är det inte ofta man ser. En äkta italienare med känslorna och divafasonerna på utsidan av huden.
Skicka en kommentar