Aj

Dryga timmen in i passet så händer det. Knät vill inte vara med längre. Antagligen en konsekvens av att jag inte har tränat så mycket annat än cykling under lång tid och ligament, muskelfästen, ja sån't där krafs ni vet som brukar krångla, är inte så tåliga som de en gång har varit. Jag fick snällt hoppa fram till ledaren och fråga om det fanns någon linda jag kunde få, så jag kunde linka hemåt. Bekymrad ledare frågade hur det var med mig. "Just a fleshwound." Ni vet stenhård som man är som cyklist... Eller hur det nu ska vara? Ja, hur som helst här sitter jag med lindat knä och känner mig inte det minsta seg och stenhård.

Annars går det hyfsat med den träningen. Magmusklerna hälsar att de är på väg tillbaka i gammal god form, medan armmusklerna tar det lite lugnare med återväxten. Som väntat alltså.

Förresten vid skador ska man prata med folk som själv tränar. Personen som lindade mitt knä sa att nu fick jag vila lite innan jag kunde träna som vanligt. För att försäkra mig om att vi har samma definition på vila, så frågade jag om jag kunde dra igång med promenader och cykling med lätt belastning i princip med en gång. Svaret blev att imorgon bör vila som i stilla gälla, men annars är det bara bra om jag kan börja röra på mig med en gång och se till att det är en bra blodförsörjning till knät. Jag kommer själv känna om det gör ont på ett sätt som gör att jag bör låta bli. Går det inte över så får jag höra av mig och boka tid hos sjukgymnast. Bra svar.Precis vad jag ville höra. Ett råd jag tänker följa. Tyvärr innebär det här att mina årliga löprundor i skogen när jag hälsar på föräldrarna kanske inte kan genomföras. Jag kanske blir bra på några dagar... eller inte.

Kontentan av detta inlägget är väl ett råd som alla kommer att följa. Ta det försiktigt när ni byter träningsform. Det är ju så lätt att råda andra ibland. Det är liiiite svårare att följa dem själv.