En ny form av pendling

Eftersom jag tröttnat på att bli snorad i ansiktet av random cykelpendlare i gräsliga utstyrslar på fula cyklar provade jag idag en ny form av pendling. Alla dessa år så har jag aldrig sprungit till jobbet. Men idag var det alltså dags och jag hade förberett mig minutiöst! Kläder på jobbet dagen innan, matlådan fixad, extra skor, extra allt.

Jag rensade vätskesystemet på sitt innehåll och anammade den som löpryggsäck och 06.47 gav jag mig hemifrån. Raka vägen är för kort, då blir det bara 4,5 kilometer, så jag sprang moturs runt söder för en bra extra rund. Ryggsäcken vägde nog inte mer än max 2 kilo, men det är ändå klart märkbart att springa med extra dödvikt så tempot blev ett lufsande 4.50 tempo som ändå kändes rätt ansträngande (det kan också ha att göra med dålig form...).

9,3 kilometer senare var jag på jobbet. Lägg till det 4,5 kilometer hem så blir det en finfin träningsdag bara på pendling.

Ett litet problem med hemfärden har jag dock. Jag måste nämligen köpa lite vin till matlagningen (ingen Bolognesa som inte har rödtjut i sig nuförtiden) och det måste jag göra på väg hem. Så jag får helt enkelt trava in på bolaget svettig och löpoutfitgrann. När ska de börja sälja vin på ICA?

Amen seriöst alltså

Två gånger på kort tid har jag råkat ut för samma sak. Jag har under cyklingen till och från jobbet hittat en fin rygg att gå på. Få lite lift liksom bakom en starking. Jag gillar att ligga där i suget och fundera på att attackera. Känna efter lite, känna lite hets.

Så när jag legat där och spanat - vad har snubben framför mig gjort (för det är alltid en snubbe). Jo helt ogenerat snorat som en vasaloppsåkare rakt ut i luften. Snoret har sen färdats bakåt för att stänka mig i ansiktet, på armen. Ja ni vet. Till och med under en tävling är många ganska restriktiva med att snora utan att se sig för.

Så vad är grejen. Kör de så hårt så de inte tänker klart? Tror de att ingen kan köra lika fort som dem? Skärpning på gatan säger jag, nästa gång slänger jag in låset i hjulet på dem.

Fy.Fan

Jag som var inne i ett litet stim. Bra rutiner för träning dagtid och en kropp som började återfå en mer normal vikt efter julens övergödning.

Så slog influensan till och nu har jag inte tränat på ett par veckor och det dröjer nog ytterligare några dagar innan jag törs prova. Hade förvisso bara feber i två dagar, men sen har det varit hosta och allmän trötthetskänsla. Lägg på det att resten av familjen också varit sjuk så vilan har fått stryka på foten så förstår ni hur gnälltrött jag varit.

Men nu ser jag ljuset i tunneln igen. Dottern är på dagis, jag är på arbetshästen. Nu kör vi.

Upp och ner

Sitter och snorar och undrar hur smart det var att träna igår. Inte så hårt förvisso, men jag sprang ju 3 kilometer som uppvärmning. Och det var kanske inte så smart.

Senaste veckan har jag brottats med målsättningar eller inte målsättningar för året som nu inletts. Målsättning ett är så klart att leverera på Pappa-fronten. Vi väntar tillökning (igen) den 1 juni så det mesta cirkulerar kring det. Samtidigt är det långt till 1 juni och emellanåt är jag sugen på att ge mig in i intervallträsket på testcykeln för att kanske vara med på några GP-lopp under våren.

Sen så är jag faktiskt också lite sugen på att springa fort. T.ex milen under 37:30, eller halvmaran under 1.20. Men det kräver nog löpträning på en seriositetsnivå (särskilt det andra målet) som jag vetitusan om jag är beredd att lägga ned.

Jag ska klura till och återkomma

PS. Befriande med Rasmussens "all in" erkännande. Återigen fattar jag inte att folk orkar bli så arga. Jag är mest fascinerad. Det är som en lek som gått överstyr totalt.

PS2. Är det inte jävligt töntigt med dubbdäck när man innerstadspendlar?