Jag håller inte med Roberto Vacchi om allt, men om dopningen i cykelsporten skriver han många gånger knivskarpt. Som i hans senaste blogginlägg på Kadens.se. Ni har väl inte missat det?
Det är svårt att skriva bra om dopning. Skriver man faktabaserat får man alla medicinskt kunniga efter sig, skriver man om sporten får man allsköns sportjournalister och tv-soffor. Så vad då bättre än att skriva om det svåra i att vara en skör människa som folk utnyttjar. Och såna tror jag det finns många, inte bara i cykelsporten.
Apropå VDB så kommer jag ihåg en etapp på Vuelta Espanã, det var nog 1999, då han gick på aptunga växlar uppför typ hela berget. Sanslöst. Vet inte om det var etappen i klippet nedan jag minns, men den är precis lika sanslös.
6 kommentarer:
Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig i inlägget ana att det finns ett större arbetsgivaransvar i ett cykelstall än på Vanliga Arbetsplatser. Jag säger egentligen inte att det är fel, men undrar snarare varför, och vad det är som avgör vilket ansvar en arbetsgivare ska ta för drogmissbruk bland de anställda.
Det kanske skall tolkas som att arbetstagaren far illa på arbetsplatsen och att det därmed är en arbetsskada? Och där är ju ansvaret ganska stort på alla arbetsgivare.
Varför visste jag att du skulle reagera på det här? Jag är tameijfan synsk.
Tar man skada inom cyklingen blir man snart kickad innan man åsamkar arbetsgivaren (och sponsorer) skada...
Gör som Assos tipsar; Sponsor yourself!
Ha! Klart att jag reagerar. Kan ju inte låta snäva perspektiv förbli snäva utan att problematisera.
Rent allmänt inom idrottsvärlden så tycker jag utövarna betraktas som familjemedlemmar som ska tas om hand, än de anställda de faktiskt är. Det senare gäller i synnerhet i proffscirkusen där man inte är mer lojal med sitt lag än den siffran som står på lönechecken. Att det sedan finns andra incitament än de rent altruistiska att vårda sina cyklister är jag inte främmande för. Men låt då de argumenten hagla, och inte ett resonemang som - jag vet inte riktigt varför - känns lika världsfrånvänt som "Bu to the hu, det visas för lite cykling på TV".
Och angående arbetsrelaterad skada, så ja, det skulle vara mycket intressant att låta AD prova detta. Problemet är väl kanske att det finns ett inte så obetydligt samtycke i att sticka nålar i armen fyllda av potenta dopingpreparat, och man kanske drar sig för att gå till rättsväsendet. Finns det inget fackförbund? Vill minnas att Voigt nänts i samband med något slags organisation bland cyklisterna. Kanske är det dags att de torkar tårarna och börjar organisera sig. Lustigt att så hårda idrottsutövare är sådana lipsillar i övrigt.
Cyklisternas eget ansvar då?
Hur arbetsgivaransvar funkar ute i Europa eller USA har jag ingen aning om, men kan tänka mig att en svensk arbetsgivare (proffslag) skulle få lite svårt att efterleva alla våra regler. Om man nu kan jämföra cykling med "vanligt" arbete, lag med företag osv. Tror inte det, så där föll allt platt.
Dopers suck. Basta.
Lipsillarna skulle behöva lyssna på livscoachen Peter Nilsson och få lite perspektiv på sina hitte-på-problem!
Nä och det är ju inte helt ovanligt att sportdirektörer, ägare, massörer - what have you - själva har varit proffscyklister. Så nog vet de hur det känns att ligga där med en nål i armen.
Det kanske är så att hela proffscirkusen bara är något man måste härda ut för att sen, som sportdirre, kunna tjäna pengar på allvar. De som verkligen lyckas är inte de som vinner touren utan de som orkar vara med så länge att de får chefa över ett lag.
Och sen blir allt precis som på internatskolor där man sparkar nedåt, för så gjorde ju alla före.
Hmm, något säger mig att jag tappat en argumentation som började så bra.
Skicka en kommentar