Just den här dagen som jag har i åtanke är dagen som vi åkte vilse. Normalt har jag inget alls emot det, men just den här gången åkte vi vilse i ett område som hade kasst underlag. Kasst underlag uppåt är tråkigt, men det fungerar. När det visade sig att underlaget var kasst nedför också förvandlas jag till en stel fegis, som inte gör mycket mer än sliter på bromsgummit. Det var stora potthål i vägen, som i stort sett inte var mer än ett grustag, enligt mig. Så länge som det gick uppför kunde jag njuta av den vackra naturen och det faktum att vi var själva på vägen (undrar varför...). När det vände utför, rätt rejält utför, kom jag att tänka på tävlingscyklister förr i världen som inte hade tillgång till vår trevliga släta asfalt. Imponerande insatser där. När kvaliteten på vägskrället aldrig ändrade sig till det bättre blev jag mest arg. När vi sedan kom fram till ett vägkors som vi kände igen insåg vi att vi hade åkt i en cirkel.
Hamnar ni i detta korset med landsvägscyklar, vänd genast mot bättre underlag.Måttligt glad var jag då. Man kan säga att humöret låg någonstans i ett bottenläge under dagen vid det tillfället. En smula energikaka bättrade på humöret och vi hade en vacker klättring tillbaka. Som tur var hamnade vi snart på bättre vägar igen och incidenten förvandlades till ett komiskt minne. Nu i efterhand har jag varit inne på andra kartor och sett att dessa saknar den vägen som vår tryckta variant påstår finns.
En mycket gladare version av mig än den som hade befolkat jorden bara några tidshopp tidigare.
Vi insåg tidigt att vi tyckte så bra om området att vi vill tillbaka någon gång och cykla mer här. Vi är helt enkelt inte färdigcyklade här på långa vägar. Det är inga vansinniga stigningar à la högalper, men rejäla berg att köra sig trött i. Rekommenderas alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar