Sedan kom ju förnuftet in. Jag är inte så jäkla våghalsig. Om jag inte tycker att jag kontrollerar balansen, ja då stelnar jag till och blir inte direkt mer säker i mitt rörelsemönster. Misstänker jag sedan att underlager kan göra ont, som exempel om man skulle landa på vassa stenar, då skulle jag nog kunna bli direkt ineffektiv.
Verkligheten hamnade någonstans i mitten. Det var roligt, vansinnigt roligt och samtidigt frustrerande att inte kunna köra på så som jag ville. Jag var ju nämligen lite rädd i vissa situationer, som nerför den där "rullstensåsen", som väl snarare var en liten brant nedförsbacke full av vasst grus och vassa stenar. Jag tyckte att jag tappade greppet och surfade ut i kurvan. Någonstans kände jag hur jag antingen trillade bland alla stenar - Aj! ... eller så skulle jag inte kunna få stopp på ekipaget utan liksom Fränk Schleck kasa över brantens kant - Aj! Det kan ha varit den gången som jag var mest krampartad under rundan.
Det var framför allt en sak som var lite jobbigt. Jag litade inte på däckgreppet, men jag började sakta vänja mig på slutet. Annars måste väl sägas att för en intrycksmänniska som jag, så var det helt underbart att vara mitt ute i skogen. Jag kunde väl knappt ha fått en bättre tur. Vi började mycket försiktigt med en transportsträcka på asfalt, fortsatte sedan med en grusväg innan vi gav oss iväg in skogen där det fanns sjöar här och var - vackert. Svårigheten rampades alltså upp gradvis.
Vackert. Sinnesintrycken bombarderar en. Det var en riktigt rolig form av träning. Intensivt, men ändå med tillfälle att vila innan vi gav oss i kast med nästa uppförslut. Pulskurvan går vilt upp och ner i träningsdagboken. Efter ett tag inser jag att jag föredrar att ändra min position i höjdled än i sidoled. Ett lite invecklat sätt att beskriva att jag hellre valde att köra genom en vattenpöl än att svänga för att undvika den.
Sedan måste jag visa skönheten som så gereröst lånades ut. Jag börjar ju bli van vid lite kvalitet på utrustningen och hade inget att klaga på den här gången. Den kändes väldigt trevlig att cykla på. Växlarna krånglade lite, speciellt då den hade för sig att växla till en tyngre sådan i uppförsbacke vid något tillfälle, men den var oerhört skön att cykla på. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så lätt och smidigt att manövrera en MTB, utan trodde att jag skulle få kämpa mer. Den här gången kan jag lätt säga att jag hellre körde uppför än nedför. Alldeles i början när vi lämnat asfalten och befriat framgaffeln tyckte jag att cykeln kändes lite svajig och seg, van som jag är vid en riktigt styv cykel. Det var något som jag vande mig vid och jag kunde börja känna gensvaret hos cykeln igen. Det är ju kul med en fjädrande framgaffel ju.
Tack Joachim för att jag fick låna cykeln som orsakade ett visst habegär och tack Björn för den fina rundan. På själva midsommaraftons morgon, så provade jag en MTB-runda för första gången. Det gör jag gärna fler gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar