Tillbaks till intervallträsket

Har provat på något så ovanligt som att jobba den här veckan. Det har sina fördelar för då kan man träna effektivt på lunchen.

Sprang ner och sprang (hö hö) lite löpbandsintervaller alldeles nyss. Första gången på länge som jag körde lite strukturerade intervaller och det kändes hyggligt bra, även om jag tycker att mitt löpsteg i hög fart har chanserat.

6x4 min med 1 minuts vila på 4.00 tempo blev det. Fullt kontrollerat och hade jag haft tid hade jag nog utan större svårigheter orkat med 10 stycken vilket är tanken att jag ska köra längre fram. Dessa ska varvas med pass då jag kör kilometerintervaller på 3.30 fart eller snabbare med lång vila. Krydda med lite backintervaller så har ni mitt intervallschema klart. Sen lite distanspass på det så har man ett komplett marathonträningsprogram. Det är ju inte så jävla svårt liksom.

Det lunkas på

Löpningen fortsätter utan mer plan än att få till ett distanpass i veckan. Så gångna vecka sprangs det tre gånger 6+8+20 kilometer. De 20 på söndagen var en angenäm upplevelse. Stabilt "dryga 5" tempo som är behagligt, även om det såklart blir jobbigt efter 15 kilometer.

Jag tar det försiktigt som fan, för jag känner att mina vader är klena och känsliga.

Sen så satte jag mig på cykeln för första gången på länge. Och inte skulle det ens tränas utan för en gångs skulle cykla 6 kilometer till jobbet.

Herre
Jävla
Gud

Vad jobbigt det var! Alltså det är ingen fel på min kondis, men lokal kapacitet för cykel är som utplånad. Jag tryckte på i vanligt tempo på pendlarmonstret och kände efter några hundra meter hur syran smög på. Inget ont i det, eller jo, massa ont. Vanligtvis kan jag hantera att ligga där på gränsen ganska länge, men nu surnade benen till stopp inom bara någon kilometer. Pinsamt.

Blev omcyklad av en dam på en monark. Så illa var det.

Cykelmupparna lagar mat i TV

Ni har väl inte missat yours truly när han lagar mat i TV4 den här veckan. Gå isåfall ögonaböj in på TV4Play och titta!

På längden

Min väg mot någon slags form kantas av ideliga förkylningar. Inga stora grejer, men tillräckligt för att skrämma mig från träning i några dagar.

Hur som helst. Fick till fyra fina, om än korta, löppass förra veckan innan snoret slog till. Vilade därför måndag-torsdag men testade lungorna, med gott svar, på fredagskvällen. Efter en lugn lördag så bestämde jag mig därför att damma av längdskidorna för första gången sedan mitt vasaloppsdeltagande 2006.

Det var ingen angenäm upplevelse. Kondisen och benen är ju helt ok, så uppförsbackar var ett välkommet avbrott till den annars ohyggligt plågsamma stakningen. Lägg till ett närapå obefintligt glid förstår ni att den där känslan aldrig riktigt infann sig.

Fick till 20 kilometer, och i morgon kommer jag ha ont både här och där.