Tankar om träning

Läste på den eminenta bloggen Veteranklungan ett inlägg om träning. Det handlade om att din prestation är avhänget tre saker: VO2max, Styrka och Arbetsekonomi.

Fick nyligen en kommentar om att mitt VO2max nog är ganska lättränat, och anledningen till det är de många åren jag har bakom mig i simbassängen. Därför tyckte signaturen att jag borde satsa lite mer på styrketräning. Det kan nog ligga en del i det, för är det något man INTE tränar som simmare så är det just benen. Särskilt jag som hade lite av en aversion för bensparksträning. Nej jag ville köra med dolme (ja, det heter så) och paddlar. För då fick man lats, och pecs. Stora.

Men visst, nu är det cykling som gäller och även jag tror att jag har en del att hämta vad gäller styra. Backintervaller har föreslagits, men jag är också ett stort fan av löpning som styrke- OCH VO2 max övning. Har därför kört en hel del löpintervaller i januari och fortsätter med det även här. Försöker få in det 3-4 gånger i veckan utöver cykelträningen. Som till exempel i morse när jag sprang 6x4 minuter på 90-92% med 1 minuts vila. Totalt inklusive uppvärmning och nedvarvning tar ett sådant pass bara 45 minuter och blir därav väldigt tidseffektivt. I eftermiddag väntar intervallpass på cykeln om 1.15 ungefär. Och då blir det lite backintervaller faktiskt.

Mest har jag nog i och för sig att hämta vad gäller arbetsekonomi. Har ju bara kört 8 tävlingslopp hitills i mitt liv och då allt som oftast åkt jojo genom klungan. Det kostar har jag hört. Cykelsmart var det.

Och foton kommer från träning i Zambia, var så säker. Det har bara varit så svajigt väder hitills med massor av regn att jag inte velat ta med mig kameran ut. Nu verkar det dock ha stabiliserat sig lite så snart så.

Velodromcykling - minipremiär

Idag gjorde jag minipremiär som velodromcyklist. Det var velodrom light, med betoning på light, på Bosöns löparbana. Var lite nervös inför det hela eftersom jag hade hört massa historier om vådliga vurpor och katastrofala krascher.

CK ECI stod för värdskapet och träningen var väl uppstyrd. Gingsjö senior dikterade att det var intervaller som gällde. 7x8 minuter med 2 minuters vila i stegrande fart. två i vardera 35, 37 och 39 km/h och den sista i 40. Som vanligt gick det lite fortare varje gång än vad som var sagt och snittet låg snarare en kilometer i timmen högre.

Förra helgens superbonk var glömd och jag hängde med bra. Förutom i sista intervallen då jag gav mig med två minuter kvar att cykla. Men då gick det också fort. Några riktiga hårdingar var på plats och höll uppe farten.

På det stora hela kändes det också väldigt bra. De nya hjulen var också precis så bra som jag kunde önska. Extra tillfredställande är att de drar till sig uppmärksamhet. När vi fikade efter passet så såg jag hur en nyfiken person sakta närmade sig. Efter en liten stund vågade han sig fram och kände försiktigt på ekrarna. Jag mös i soffan på diskret avstånd.

Ledsen för den dåliga bildkvaliten - belysningen var sådär.

Bonkelibonk

Idag var jag ute i norrort med delar av Crescendo Velo samt ytterligare tre. 3-4 timmar i "lugnt och fint tempo" var det sagt. Ja tyckte både det lugna och det fina lyste med sin frånvaro. Ganska snart trycktes det på hårt uppför - och det var inte bara jag som led.

Skillnaden var dock att precis som förra gången kände jag att energin fullkomligen sögs ur mig. Den gången skyllde jag på dåligt näringsintag dagen innan och att jag inte hade tagit med mig tillräckligt att äta ut på rundan. Därför var jag förberedd idag. Två bars och en banan gjorde att jag kände mig lugn att jag skulle klara rundan rent energimässigt.

Men nej. Efter dryga två timmar sa det bara stopp. Helt plötsligt blev jag den där som bara till synes utan förklaring cyklar saktare än alla andra uppför. Och det här var något nytt för mig. Jag har nämligen aldrig förut varit med om att gå så tom - utan att känna mig tom på energi. Benen bara inte lydde mina order.

Alla som varit i situationen vet att det är väldigt stressande eftersom övriga så vänligt slår av på takten och cyklar i maklig takt med mig. Det kändes ändå okej så länge det inte gick uppför - då stod jag nästa stilla. Efter nästan tre timmar så kände jag bara att nu får det vara nog.

"Åk, åk lämna mig åt mitt öde. Jag stannar här och dör, tar en taxi hem, vad som helst bara jag får vara ifred med mina döda ben!" Tänkte jag smått desprat för mig själv. Mina vänner var dock obevekliga - ingen lämnas bakom! Istället försökte de distrahera mig. David cyklar upp brevid mig och frågar "Så när åker du till Zambia igen". Ivan en stund senare "så har du köpt några nya cykelsaker". Problemet var ju bara att huvudet inte var i närheten lika trött som benen så jag genomskådade deras försök till distraktion - men uppskattade dem likväl.

Med en knapp mil kvar till det hägrande fikat blev jag av med alla utom Göran som vägrade i sten. Tur det för jag hade aldrig hittat till fiket. Jag knäckte en Pucko, en redbull och en Twix på fem minuter på macken någonstans Helenelund eller vart vi nu var. Det måste vara rekord i kaloriintag på kort tid nästan.

Och i viss mån var det nog så igen att energin sviktade, men det var inte hela förklaringen. Hur som är det fascinerande hur mycket energi min förhållandevis lilla kropp kräver under vintercykling. Jag är inte känd för att gå tom på energi - brukar snarare tycka att jag klarar mig ganska bra utan mat - men nu är det helt annorlunda.

Slutet gott allting gott. Nu mår benen sådär pirrmysigt som de bara gör efter en riktig mördaromgång. Klädseln funkade också riktigt bra, nya handskarna gjorde jobbet fint. Smolket i bägaren är fötterna som alltjämt så sakteliga fryser till. Och så hade jag nog lite VÄL många lager på överkroppen för jag blev sjöblöt av svett, och därmed kall så fort vi stannade till.

Thanks boys

Tankar

”Elitmotionär”, sa Ola.
Jag värjde mig.
”Jo, elitmotionär.”
”Ja, du kanske, men inte jag.”
”Jamen, se det så här – Hur mycket tränar du i veckan?, fortsatte Ola
”Mm, jo, det blir några timmar.”
”Ja, och om du då jämför du dig med medelsvenss...”
”Jamen, jag kör ju bara mängd och inte någon kvalitet”, kommer jag på då.

Jag förstår inte varför det är så viktigt att inte haussa mig. Jag vill ju vara bra, bättre än jag är nu.
...
Och så är jag här nu.

Funderandes på att lägga upp ett mer strukturerat träningsschema – observera träning och inte cykling. Jag har hittills cyklat mycket, men inte ägnat träningstankar så mycket energi.

Funderandes på att skaffa mig en licens nästa år. Det är ju en bra försäkring om inte annars. Jag kan ju börja med allianstävlingarna för att Landskrona CK ska få lite poäng. Jag kanske ska testa att åka iväg på någon större tävling. Det verkar rätt roligt det med.

Undrar vad jag är mest rädd för egentligen. Att tappa spontanitetet och glädjen i cyklingen med ett träningsschema som styr eller att inte längre ha någon ursäkt för att inte vara så bra som jag vill vara.

Hur mesigt är det inte om det är orsak nummer två som hindrar mig?

Statistik

Jag har den senaste veckan gått igenom mina träningsdata för året. Aldrig tidigare har jag fört sådan detaljerad träningsdagbok och det är ganska fascinerande.

Sammanfattningsvis:

Cyklat (tom 1 november): 730 mil – ej inräknat till och från jobbet
Träningstimmar: 306

Det innebär alltså att det kan bli svårt att nå det hägrande målet 1000 mil. Jag kan förvisso göra det enkelt för mig och bara räkna in mitt cyklande till och från jobbet, då är jag där och sniffar på 1000 mil redan nu. Inte riktigt, men nästan.

Men så kan man ju inte göra.

Nej, jag får helt enkelt inse mina begränsningar och istället sikta på att nå det målet nästa år. Då kommer ju cykelsäsongen igång redan i februari om allt går som planerat – det vill säga att jag återvänder till Zambia.

Några ytterligare reflektioner:

Trots att jag tycker att jag tränat mycket har jag inte hunnit med mer än 19 pass någon månad – och det var i mars!

Maj var rekordmånad med 160 mil och 55 träningstimmar. Juli var också hård med hela 54 timmars cykling. Juni var ganska dålig med endast 23 träningstimmar. Januari och februari ska vi inte ens tala om, det var ju innan jag kommit på att jag skulle bli jävulskt bra på att cykla.

Dumheter i klungan

Idag var det vanlig onsdagsträning. Vi var massor av folk (40-50 stycken) vilket är kul men också leder till lite High Chaparall körning på fartsträckorna. Under kaoskörning kan det hända att det blir lite fel. Så blev det idag. Jag vet inte vad som hände men efter en av farsträckorna var känslorna upprörda mellan två cyklister. Någon hade gjort något enligt någon som någon inte borde ha gjort.

Alla höll sig dock på hjulen och ingen kraschade. Detta till trots kändes det som att smockan hängde i luften. Herregud. Snacka om stämningspajeri och trams.

Ibland blir det fel. Är jag inblandad tror jag nästan alltid att det var mitt fel. Det viktigaste är väl, hur klyschigt det än låter, att det gick bra. Och att vi försöker att undvika att göra samma misstag igen.

Jag är förvånad varje gång jag kommer hem efter ett träningspass som det idag och kan konstera att ingen kört omkull. Med tanke på hur hårt och offensivt det körs är det i sig ett smärre mirakel.

Teamsamling

Team cykelmuppar.se ligger nu i startgroparna. På söndag bär det av till Frankrike och de riktigt höga bergen. På tisdag kan ni spana efter oss på stigningen upp till Col du Galibier där vi tänker stå och heja fram cyklisterna. Givetvis kommer vi ha team-outfiten på oss så vi syns ordentligt. En svensk flagga ligger också i packningen.

För att förbereda oss för avresan körde vi igår ett backträningspass utanför Lund. Ja, det går faktiskt, Skåne är inte så platt som folk i allmänhet tror. Hela 80 höjdmeter i ett svep lyckades vi hitta inte alls långt från Lund. 80 höjdmeter, det är ungefär 1/25-del av stigningen upp till Col du Galibier. Perfekt uppladdning med andra ord. Vi körde upp och ner fem gånger i full fart. Därmed avverkade vi en hel femtedel av en alptopp av rang. Hmm, kan bli jobbigt det här.

Formen är god

Då var det avklarat. Konditionstestet. Det var ingen ödmjukande upplevelse.

Jag skrev innan om min förhoppning om att ha förbättrat mig 20%, men riktigt så blev det inte. Jag hade snarare förbättrat mig drygt 30%. Undrar om det var den nya fina tröjan som gjorde skillnaden?

I siffror:

Vikt: 67,2 kg (förra gången 68,7)

Maxwatt: 380 (förra gången 290)
Tröskelwatt: 280 (förra gången drygt 200)
Maxpuls: 201 (förra gången 203)
Laktat vid maxpuls: 14,8 mmol (förra gången 12)

Watt/kg: 5,65 (förra gången 4,22)

Träningsupplägget kommer bibehållas men kompletteras med fler intervallpass. Christian rekommenderade 10x4 minuter med 1 minuts vila. Hög kvalité såklart, men inte högre än att jag orkar köra alla 10 intervallerna lika hårt. Målet är att förbättra syreupptagningen, då det var ganska tydligt att det fortfarande finns mer att önska vad gäller återhämtningsförmågan.

Jag räknade snabbt ut att om jag fortsätter förbättras i samma takt borde jag kunna vara med och slåss om medaljerna på Elit-SM nästa år. Det låter väl fullt rimligt? Not.

Mera nöje

Jag ska inte tråka er med ännu ett inlägg som handlar om hur underbart det är att cykla. Vi har dryftat detta mången gång, och kommer säkert göra det igen, men inte idag. Inte just nu. Idag vill jag nämligen prata om några andra människor. Nämligen de jag tränar med.

Från jag var 7 år till jag fyllde 21 höll jag på och tävlingsimmade. Omfattning och intensitet varierade, men det var någorlunda kontinuerligt. Det var fantastiskt kul att simma. Framförallt är det roligt att simning är en sport där tjejer och killar tränar tillsammans. Visst, i vuxen ålder är killarna generellt bättre, men inte så mycket bättre att man inte kan träna ihop.

Nu cyklar jag. Cykling är fantastiskt mansdominerat vilket är synd. Det trevliga är dock att männen som utövar sporten är så fantastiskt trevliga och utomordentligt muppiga. Nördfaktorn är flera klasser värre än man som utomstående kan ana. Och att vara nördigt muppig, det är kul. Otroligt kul. Alla borde prova det någon gång.

Jag åker nu ner till Lund på torsdag och sen vidare till Frankrike. Givetvis ser jag fram emot det . Som bara den till och med. Men jag kommer sakna mina trevliga träningskompisar. Ikväll var vi ute och tränade tillsammans för vad som blir sista gången på en månad ungefär. De flesta jag tränade med ska köra Veteran-SM i helgen, men eftersom jag är på hälsoekonomisk konferens i Köpenhamn kan jag inte vara med. Fan. Nästa år kanske, men så föder jag också en försiktig dröm om att då köra STORA SM. Jag tror inte att jag nästa år, även om jag är avsevärt bättre, har särskilt mycket där att göra. Men det vore kul att få känna på hur det är att köra med DE ALLRA TUFFASTE. Alltså Bäckstedt, Lövkvist, Ljungqvist et.al.

Så, kära klubbvänner. Håll fanan högt. Jag håller tummarna för er. Och gör inte som S gjorde ikväll och kör omkull på väg ut till träningen...

Vi ses på vägarna igen i augusti.

PS. Bloggen lever förstås vidare även under frankrikeresan. Tro inget annat.

Dags för mjölksyra

På fredag är det dags att testa vad hårdträningen gett. Nu skall det synas i sömmarna och resultaten presenteras i grafer och tabeller. Jag pratar alltså om att det är dags för "performance analysis" hos Christian Delfin på FitForFight.

Jag gjorde senast ett sådant test i oktober förra året, så det finns lite baseline-data att utgå från nämligen:

Vikt: 68,7 kg
BMI: 23,77 (ingen lättviktare här)
Heart rate max: 203
Laktatnivå vid maxpuls: 12,00 mmol
Puls efter 5 minuters efter maxpuls: 142 (skandalöst dåligt, jag vet, min återhämtning klassades som en "casual athlete"...)
Watt/kg maxpulstest: 4,22 watt/kg
Spurttest - Maxwatt: 823 watt

Att jag kommer ha bättre värden nu, det är jag ganska övertygad om. Men hur mycket bättre? Det är liksom helt omöjligt att spekulera i. Jag tycker 20% bättre låter rimligt, men antagligen är det inte alls så mycket.

Hur som, på fredag faller domen. Jag håller er givetvis uppdaterade.

Mellanhård

Det var som ett mirakel. Samtidigt som jag skrev inlägget nedan så lättade regnet. Det gjorde det faktiskt. Sålunda kastade jag mig iväg till Farsta. Väl framme där var jag genomblöt men kunde nöjt konstatera att fler trotsat vädrets makter. Idel hårdingar slöt upp och vi bestämde oss för att köra fort, men i jämn fart. Inga fartsträckor med andra ord.

I Rosenhill fikade vi och jag konstaterade att jag på 7 mils cykling druckit mindre än en halv flaska vatten. Från flaskan alltså. Samtidigt hade jag antagligen satt i mig en halv liter vägvatten.

Det fick mig att undra. Hur bra kan det egentligen vara att svälja ner (frivilligt eller ofrivilligt) vatten från vägen? Där finns gummirester, asfaltspartiklar och annat mumma som alla miljönämnder säkert skulle klassa som livsfarligt. De där partiklarna man ser i rödaste rött i rapporter om luftkvalitén i Stockholms innerstad till exempel. Det är dem man sväljer i massor under ett regnpass.

Nåja, jag mår bra nu i alla fall. Och jag känner mig bra mycket hårdare än vad jag hade gjort om jag hade stannat hemma.

För övrigt är det snigelinvasion i Stockholm. De är överallt på vägarna när det är blött och regnigt. I Rosenhill fick jag torka bort lite snigelslem från vaderna. Kanske har jag svalt någon också. Mmm, en mördarsnigel. Väldigt Gourmet.

Tjena mellanfartgruppen och hejdå

Jag har varit med om en mycket märklig känsla i benen idag. Vadmusklerna slutade att samarbeta och drog ihop och lade sig strax under knävecken. Ni vet, så där lite lagom kompakta. Aha – kramp tänker ni, men det var precis vad som inte hände. Istället började musklerna ovan knäna jobba mer effektivt, vilket innebar att de trilskande vadmusklerna i princip kunde slappna av igen. De envisades med att ligga kvar under knävecken, men cementförnimmelsen började liksom att lösas upp lite i taget. Det var en mycket märklig upplevelse och ingenting som jag gjorde medvetet. Kroppen kompenserade självmant för att bespara mig smärta och jag kände en stor tacksamhet gentemot mina lårmuskler. Vad fint de arbetade för mig.

Det är väl lika bra att börja från början. Jo, så här var det. Samling 18.15 för Lunediklubbens medlemmar en alldeles strålande vacker vårkväll. Eftersom jag var lite snopen förra gången jag cyklade med klubben, då jag hade lite för mycket krafter kvar efter backträningen, hade jag lite tankar på att jag faktiskt skulle kunna fortsätta lite själv om jag tyckte att det blev en för kort och lätt runda. Jag hade ingen brådska ikväll och kunde mycket väl tänka mig att cykla på till det blev mörkt.

Jodå, så värst pigg var jag väl inte efteråt. Jag frågade en viss Ola innan träningen om han tyckte att jag kunde hänga på mellanfartgruppen eller snarare sagt jag tvingade honom att svara ja genom att formulera en fråga som gick något i stil med ”Det här kommer jag att klara va? Jag borde testa mellangruppen, eller hur?” Det lämnade väl inte så mycket val annat än att svara ja. Han kunde i och för sig svarat. ”Nej, Anette, jag tror inte att du är tillräckligt stark för att klara av den gruppen. Jag vill inte att du ska sinka oss mer än nödvändigt, så håll du dig till en lite långsammare fartgrupp.” Nu gjorde han inte det.

Någonstans i bakhuvudet satt vetskapen om söndagens mjölksyratest (den gällande bortförklaringen denna gång), för jag hade tryckt ut en karta över rundan och lagt i bakfickan om (det vill säga när) jag blev avhängd. Det är framför allt när jag är trött i uppförsbackar som jag inte riktigt orkar med och det var även där jag släppte. Då hade jag föredömligt förvarnat om att jag antagligen inte skulle orka, att jag hade karta med mig och att de inte behövde vänta in mig om jag hamnade för långt på efterkälken. När jag flåsade på i en uppförsbacke någonstans i Bokskogstrakten mötte vi snabba gruppen och minsann om det inte en av dem bytte håll och slog följe med oss. Den här nya bekantskapen Magnus gjorde att jag snabbt slog av lite på takten, förklarade mig slut och sedan hade jag ett mycket trevligt sällskap resten av vägen hem. Vad som var lite roligt var att när jag presenterade mig fick jag direkt frågan om jag var en av Cykelmupparna. Vi höll sedan ett rätt komfortabelt tempo utan att det gick långsamt hela vägen hem.

Jag tror att jag hängde med mellangruppen runt eller strax över en timme eller liknande, men jag vet faktiskt inte. Vad jag vet är att min maxpuls ligger ett slag högre än jag har registrerat innan. 50% av rundan gick i pulszon 4 och jag hade trots det en alldeles härligt vacker runda. Jag är kanske inte så bekväm av mig ändå. Det var verkligen en alldeles härlig kväll. Solen sken och det var fullt med fina cyklister på vägarna. Fåglarna kvittrade och jag kämpade på och förundrades över att musklerna över knäna kunde ta över när de under knäna kollapsade. Vad kan jag säga? Livet är vackert, helt enkelt.

Nu sitter jag här och undrar om jag ska få uppleva mitt första nattliga krampanfall i benen. Jag har köpt mitt första nummer av Kadens, jag har gjort första turen i Lotta på Åsen, jag har kört premiärturen i min ena klubbs kläder och allt inom loppet av en månad. Jag känner i och för sig inget skriande behov av en ny upplevelse i form av nattlig kramp, så jag tror nog att jag måste stretcha vaderna lite till nu och dricka lite till och få i mig mer salt och massera vaderna lite och övertala dem att slappna av lite till och så vidare...

www.fitforfight.se – Performance Analysis

Jag hade ett inlägg på gång där jag ondgjorde mig över problem med att hitta kläder som passar mig och över att jag verkade vara ” felmodellerad för cykling enligt någon konstig standard, som jag vägrar att gå med på” och vad hände sedan? Jo, jag har köpt två kortärmade tröjor, arm- och benförlängare, väst, regnjacka och ett par cykelbyxor. Så kan det gå. Tyvärr kostade inte allt 45 kr, så jag överväger att låta Jonas handla åt mig i fortsättningen. Hur som helst så är jag numera förhoppningsvis tillräckligt välekiperad till Vänern Runt. Detta evenemang som jag ser fram emot väldigt mycket just nu. Mer om det en annan gång, för idag tänkte jag meddela att jag har varit och gjort lite olika tester igen.

Jag är väl kanske inte världens mest strukturerade träningsperson och egentligen så finns det inget omedelbart behov av att testa mig som utgångspunkt för min vidare träning, men det är ju så roligt. Första gången i höstas fick jag hjälp med att definiera mina pulszoner och sedan hade vi en lång diskussion om nödvändigheten att strukturera sin träning eller inte. Det som är skönt med Christian (Delfin) är att han har en gedigen kunskapsbas, samtidigt som han förstår att det kanske inte är läge alla gånger att träna efter alla konstens regler. Ibland vill jag bara vara och där finns inte plats för måsten och vilodagar och pulszoner. Vi kom den gången fram till att man faktiskt kan ge sig ett första år utan någon större styrning överhuvud taget. Ett år där man bara njuter av upplevelsen i att cykla precis som man känner för det. Det blir inte optimalt på något vis, men å andra sidan så dränkts inte spontaniteten i inrutade övningar. Nu när jag tänker efter, så har jag inte sett cyklingen fram till nu så mycket som träning utan snarare som underbara upplevelser. Jovisst, det har varit träning med visst förnuft ändå, men jag skulle nog inte säga med så värst mycket.

Någonstans i denna motvillighet att följa ett slaviskt schema finns hos mig en nyfikenhet och fascination för möjligheten att effektivt förbättra sig. Någonstans har jag också hörsammat många av de tips som jag fått. Till exempel utnyttjade jag vinterhalvåret till att i princip bara köra distanspass, vilket bland annat har resulterat i att jag blivit lite bekväm. Jag kan nämligen tycka att det är lite jobbigt att ta i för hårt, när det är så mycket mysigare att rulla fram på vägarna timme efter timme i ett behagligt tempo. Utöver det har det faktiskt också resulterat i att min mjölksyrakurva är väldigt mycket trevligare att titta på nuförtiden. Jag kan alltså sälla mig till mängden som faktiskt blir bättre på det som jag tränar på.

Sedan måste jag skriva ett litet stycke om min återhämtningsförmåga som tydligen är väldigt bra. På en minut går pulsen ned från 182 till 128. Christian nämnde något om genetiskt betingat, men jag undrar om det inte kan vara så att jag övertalade kroppen till det, så jag kunde få lite möjlighet till vila nu när jag kör med personer som alla är bättre än jag. Jag har helt enkelt inte haft något annat val när jag har cyklat med de personer som jag har gjort. Om jag inte hade lyckats få med kroppen på det här hade jag slitit ut mig och aldrig cyklat i rätt pulszon. Om det nu är så att Christian har rätt och inte jag så är det bara att tacka förfäderna för den genetiska coctail som de lyckades blanda med mig som resultat.

Vad de däremot inte lyckades så bra med var den där biten som kan vara bra att ha när man spurtar, det vill säga jag saknar visst lite klipp i benen och inte har det blivit bättre under vintern heller. Jag hade en fåfäng förhoppning om att jag skulle ha blivit lite bättre trots att jag inte har tränat på det alls. Jag är ju nybörjare och som sådan kan man ibland få njuta frukterna av att bli bättre trots att man egentligen inte förtjänat det med tanke på den träningsmängd som lagts ned. Sedan kom visst verkligheten och gjorde sig påmind. Jag kan alltså sälla mig till mängden som inte blir bättre på det som de inte tränar på.

Jag gnäller faktiskt inte, för jag har blivit lite bättre, men det är inte mycket att tala om. Nej, det får bli lite fokus på det här framöver. Framför allt kan jag ju förbättra min ännu icke-existerande teknik. Jag har fått en del tips på övningar som jag kan lägga in i mina älskade distanspass. Målet för säsongen är annars ganska enkelt – Att kunna köra så mycket som möjligt i Franskrike med så lite behov av vila som möjligt och med så lite lidande som möjligt. Allt annat är bara en bonus.

Och ja, vi diskuterade hur jag skulle utrusta min fina vän för att jag ska kunna bli sittande i backarna så mycket som möjligt. Jag tror jag vet vad det blir nu och jag vill gärna vara med och byta själv. Det kära läsare, kan bli en intressant historia framöver. Det sitter inte mycket erfarenhet av cykelmekande i dessa fingrar, men det kan det alltså bli ändring på.

För de som inte har märkt de ännu, så har insekterna återvänt till Skåne. Även om jag inte är så väldigt förtjust i att de är ute på vägarna samtidigt som jag, så måste jag erkänna att det är lite tillfredsställande att se dem mosade mot hjälmen. Inte för att jag känner så stort hat att jag inte unnar dem den korta stund de har här på jorden, utan snarare för att det indikerar att jag har haft lite hastighet när de träffat min hjälm.

Trainer, Tempo, Tävling

Att cykla på trainer känns just nu ganska avlägset när solens strålar snarare uppmuntrar kortärmat. Ville därför passa på att påminna om det så vi förstår att uppskatta hur bra vi har det under den tid på året då utomhuscykling är som bäst. Bilden är från när Lundamupparna laddade upp inför ett långpass på trainer tidigare i år. Själv ägnade jag mig också en del åt inomhuscykling i vintras.

Att cykla inomhus med hjulet mot ett högljutt susande mostånd är ju verkligen inte det roligaste man kan tänka sig. Samtidigt kan man dock få till väldigt effektiv och kontrollerad träning där jag på några slag när kan kontrollera min puls exakt som jag vill. Under ett vanligt utomhuspass är det så oändligt mycket svårare eftersom man måste (typ) svara på utbrytningsförsök och göra våghalsiga och omotiverade fartökningar – bara för att det är så oerhört roligt.

Eftersom jag tänker köpa en tempocykel (ja nu är det bestämt) kommer det i vinter bli än mer trainercykling för att hitta den optimala sittställningen inför nästa säsong. Och mala många och långa intervaller för att stärka lilla hjärtat.

Finansiering för cykeln är inte helt säkrad, men så snart det är det så är det jag som går raka vägen till Mr. Cykelhandlare (vilken är ännu inte helt bestämt) och beställer mig en aerodynamisk skönhet. Till exempel en sådan på bilden. Dock inte med svindyra Zipp-hjul utan något mer budget.

Full tävlingsaktivitet i team cykelmuppar.se i helgen. Jonas kör Grand Fondo Eslöv as we speak och jag skall köra Roslagsvåren i morgon. Rapporter kommer. Of course.

Mer träning (VIDEO)

Jag har nu gett mig på att träna med Fredrikshofs tävlingsgrupp. Upplägget är seriöst värre med ett träningsschema fastlagt för hela säsongen. Idag stod utbrytningar och lagtempo på schemat och vi var en grupp på åtta som tog oss an uppgiften. Min egen insats kan sammanfattas som sliten och klumpig. Sliten från i söndags och varken ben eller puls hängde med som sig bör. Klumpig för att jag av någon outgrundlig anledning ännu inte lärt mig att det gör ont, jätteont, i benen att släppa rullen några meter när det går i +40 km/h. Särskilt i hård kantvind.

I vanlig ordning kunde jag inte låta bli att ta med mig kameran. Filmade och fotade mest när vi snackade och värmde upp/ner. Under hårdkörningen var det inte direkt aktuellt.

Enjoy