Stödmuppen Silva reflekterar - Himla mycket snack om ben på sidan!!

Då hjälper vår Stödmupp Silva oss att förgylla bloggen igen. Hon vaknade till när vi började publicera bilder på vadmuskler och delar med sig av erfarenheter från cykelvärlden. Silva berättar:

Jag vill minnas en 'liten' kille med starka ben som absolut inte blivit av med oskulden i Italien.. Men han var intresserad, så intresserad så att halva församlingen av folk kom med goda råd och svar på alla hans frågor!! Att han dessutom trodde PB rand var något att vara stolt över gjorde ju att HELA församlingen tjöt av skratt. Hans min när han fick höra att PB rand rent av är ett skällsord är HELT obeskrivlig!!

Vill också minnas att Fröken Cykelmupp no 1, ganska ivrigt bad honom visa sina vader, hon satte sig ner på knä för att ta kort på den just nämda PBranden!! Flexa lite.. sa hon minsann!!

Efter det här mycket roliga samtalet i foajen på ett hotell i Italien så försvann unge herrn.. och kommer ner till frukost med nyrakade ben och en hel del skärsår runt knäna!
Att han blev smått förtjust över processen kan man INTE tvivla på... för ibland säger en bild mer än 1000 ord!!!

Nu.. bara FEM veckor kvar!!

Silva (via Anette)

Lite förtydligande från min sida kan vara på sin plats. Alltså, det var en jättefin PB-rand (på ett väldigt fint ben). Den täckte en stor yta av benet och i princip hela randen var väldigt tydlig. Det var ett jättefint foto som skulle ha publicerats här och nu, om jag inte hade förlorat mobiltelefonen med det väldigt fina fotot av den väldigt fina randen.

Bara 5 veckor kvar är det till en av de cykelresor som är inplanerad i år med CykelTours. Vi är några stycken som med obruten energi talar om för varandra hur lång tid det är kvar.

Till alla vadfetischister

I morse var jag ute och härjade på hojjen igen. En strålande morgonsol bättrade på cykelränderna ännu en smula och jag ser inte lika sjukt blek ut i nyllet heller. Eller som Rick uttryckte det - "you were REALLY pale when you got here".


Idag lyckades jag, trots att jag drack lite för mycket vin igår kväll, hänga av honom under en av våra intervaller. Han åkte rakt av mitt bakhjul när vi körde en 4km intervall från State lodge. Under de fyra kilometrarna klättrar man cirka 80 höjdmeter och det varierar mellan platt och 6-7%. Hårt alltså, för du måste köra stenhårt hela tiden, annars går det inte fort.


Tidigare personrekord på sträckan låg på 7.40, men med Rick flåsandes i nacken pressade jag idag tiden till 7.28. Och det är precis över 30 i snitt vilket var extra tillfredställande. Skall se vad jag kan pressa tiden till under kommande månad - är 7 minuter möjligt?


På vägen hem tog jag upp kameran för första gången sen jag kom hit och tänkte att jag skulle glädja Anette med ytterligare en vadbild. Höll på att köra omkull när jag skulle spänna vaden samtidigt som jag knäppte bilden. Efter fyra försök blev det hyfsat bra. Nyrakad och fin.

"Backintervaller"

Ok, uppe i ottan i morse igen för avfärd 05.15. Vi skulle köra backintervaller 10 kilometer utanför Lusaka. Grejt tänkte jag och såg framför mig styrketräning på låg kadens i apbrant backe. Var samtidigt lite misstänksam i och med att jag känner till terrängen runt stan hyfsat och undrade vart den här backen egentligen låg.

Visade sig att backen inte var vad jag skulle kalla backe. Totalt 26 höjdmeter som avverkades på cirka en kilometer. Visst, det vara småbrant i 300 meter, men sen planade det ut och blev till en slakmota.

Grymt besviken körde jag skiten ur mig. Frustade som en gris när jag kom till toppen första gången och så fortsatte det sex gånger till. Och även om det nu inte var varken brant eller långt så blir jag trött av att köra allt jag har sju gånger. Tur var väl det.

På lördag väntar distanspass till Kafue Gorge. Då blir det klättring på allvar, 4 kilometer uppför med en lutning mellan 5-10 procent.

Vissa kan det där med hotellerbjudande

Tiden går fort och vad jag vet så finns det fortfarande inga PRO VT-1 i någon av lagmedlemmarnas ägo. Det har gått flera månader sedan Jeppe upptäckte dessa mumsbitar och fortfarande ingenting. Konstigt...

För oss som fortfarande velar så finns möjligheten att via ett trevligt upplevelsepaket prova underverken. Varför hittar jag inte ett sådant här erbjudande lite närmre mig? Spapaket i all ära, men tacka vet jag Red Rock Hotel & Adventure Spa packages. De kan det där med att erbjuda något extra.

"[...] you can now experience the strongest and lightest wheel set in the world, in one of the most beautiful places on Earth… the Red Rock Canyon National Conservation Area. During your stay at the Red Rock Casino Resort Spa you will have access to Lew Racing’s revolutionary 880 gram PRO VT-1 wheel set which you will test ride on Cannondale’s System Six or Synapse Carbon SL 1."

Djup navelskådning och snygga ben

Vissa dagar ska man inte ta sig själv på för stort allvar och upprinnelsen till det här inlägget är väl inte en av mina tyngsta meriter i livets allvarsamma skola, men gissa om det kan få mig att börja fnissa och bubbla av skratt. Det hela började i fredags natt. Mitt i en tung after worksession dök ämnet upp igen. Det där med hur kroppen förändras av cykling och framför allt så fokuserade vi på våra ben. I sammanhanget kan nämnas att både min samtalspartner och jag har tränat en del redan innan vi började med landsvägscykling och ingen av oss hade speciellt klena ben innan dess. Vad vi konstaterade är att musklerna nu känns annorlunda, hårdare och i en diffus aspekt mer äkta. Vi är helt enkelt mer förtjusta i dem på något barnsligt sätt och någonstans i medvetendet finns kunskapen om att vi har slitit hårt för att nå dit.

Jag avslöjade glatt att det inte var första gången som jag halkande in på ämnet, för jag har nämligen både tittat, känt och beundrat andras vader, samtidigt som jag har förevisat mina. Dessutom har jag fått bra tips på olika positioner, som jag kan inta för att vissa benmuskler ska komma till sin rätt. Där står man sedan, lätt balanserande och nickar medan man klämmer på sina muskler. Det ser säkert helt idiotiskt ut.

... och sedan garvar vi, fullt förvissade om att vi är hur fåniga som helst, men det gör ingenting för vi vet att våra ben är mycket starkare och segare än de var för några år sedan. Den här diskussionen har nämligen bara dykt upp i sammanhang med personer som börjat cykla i vuxen ålder och som inte har hunnit cykla så länge, ett fåtal år kanske. Vi är som sagt löjligt förtjusta i strukturen på våra benmuskler och förändringen som cyklingen har fört med sig.

Det här gör mig lite nyfiken på er lyckliga coolingar som har cyklat sedan barnsben eller åtminstone sedan tonårsben. Tar ni era funktionella och vackra ben för givna eller kan ni i hemlighet gotta er åt vilka fantastiskt bra ben ni har? Inte nog med att de är uthålliga och sega som bara den, utan de är väldigt snygga också. Är det därför som cykelvärlden översvämmas av glänsande liniment? Jag kan inte tänka mig ett bättre skäl att raka benen, än att visa sin väldefinierade muskelstruktur, lätt accentuerad av liniment och en solbränna som bara många mil på landsväg kan åstadkomma.

För säkerhets skull bör jag lägga till att de gånger som jag ligger sist och andas tungt, beror det till största delen på att jag inte är i så god form som de cyklister jag färdas med.

Tankar om träning

Läste på den eminenta bloggen Veteranklungan ett inlägg om träning. Det handlade om att din prestation är avhänget tre saker: VO2max, Styrka och Arbetsekonomi.

Fick nyligen en kommentar om att mitt VO2max nog är ganska lättränat, och anledningen till det är de många åren jag har bakom mig i simbassängen. Därför tyckte signaturen att jag borde satsa lite mer på styrketräning. Det kan nog ligga en del i det, för är det något man INTE tränar som simmare så är det just benen. Särskilt jag som hade lite av en aversion för bensparksträning. Nej jag ville köra med dolme (ja, det heter så) och paddlar. För då fick man lats, och pecs. Stora.

Men visst, nu är det cykling som gäller och även jag tror att jag har en del att hämta vad gäller styra. Backintervaller har föreslagits, men jag är också ett stort fan av löpning som styrke- OCH VO2 max övning. Har därför kört en hel del löpintervaller i januari och fortsätter med det även här. Försöker få in det 3-4 gånger i veckan utöver cykelträningen. Som till exempel i morse när jag sprang 6x4 minuter på 90-92% med 1 minuts vila. Totalt inklusive uppvärmning och nedvarvning tar ett sådant pass bara 45 minuter och blir därav väldigt tidseffektivt. I eftermiddag väntar intervallpass på cykeln om 1.15 ungefär. Och då blir det lite backintervaller faktiskt.

Mest har jag nog i och för sig att hämta vad gäller arbetsekonomi. Har ju bara kört 8 tävlingslopp hitills i mitt liv och då allt som oftast åkt jojo genom klungan. Det kostar har jag hört. Cykelsmart var det.

Och foton kommer från träning i Zambia, var så säker. Det har bara varit så svajigt väder hitills med massor av regn att jag inte velat ta med mig kameran ut. Nu verkar det dock ha stabiliserat sig lite så snart så.

På plats i Afrikat

Alltså det är alltid samma sak. Första dagarna längtar jag hem. Det är jobbigt att resa, jag blir trött. Saker skall fixas när jag kommer fram, sover i annan säng och så vidare. Då tänker jag:

Det är fan inge kul att resa. Det är inget kul att göra sin doktorsavhandling i Zambia. Det är bara jobbigt. Jag vill hem.

Typ. Varje gång.

Nu har det gått några dagar och allt känns bättre. Har kommit in i jobbet, men viktigare än så, jag har hunnit cykla en del.

Började med två lugna pass, vis av erfarenheten från i november då jag blev sjuk efter en vansinnesinledning. Idag var det dock dags att testa formen på allvar med ett intervallpass med Rick. Men det blev inget intervallpass för vi körde stenhårt hela tiden. Kommer tillbaka efter 1.45 och har haft en snittpuls på 177 (typ 88% av max). Skulle gissa att tiden över 90% var runt 45-60 minuter. Snacka om att mitt VO2max skjuter i höjden.

Det är sådant som tar. Och ger.

Det regnar här nu och det är ju aldrig optimalt. Det är dock varmt så man (eller iaf jag) fryser inte. Men det blir mycket tid för cykelvård efter varje pass då den där röda leran som rinner ut på vägarna finner sin väg in i varje vrå av ramen.

Och det är en petitess i sammanhanget när jag får cykla i kortbrallor i januari och februari.