Nove Colli - loppet

Gah - 9.00.43! Det skulle kunna ha varit 8.59.43 istället. Jag var ju inte ens slutkörd när jag gick i mål. Vet ni hur retfullt det är? Det tröstar mig lite att jag är i gott sällskap av Per-Håkan Östman, Mr CykelTours själv, som efteråt berättade hur många gånger som han hade varit precis över 7 timmar. Retfulla sekunder det där.

Fast egentligen är jag väldigt nöjd för på lördagen trodde jag att jag skulle behöva ställa in loppet helt och hållet. Jag vaknade på morgonen och hade vansinnigt ont i halsen. Efter lite konfererande med min rumskompis Towe så togs beslutet att jag inte skulle ta något febernedsättande. Däremot fick jag lite preparat av Joachim (röd solhatt, män och förkylningar ni vet), som jag hällde i mig på vinst och förlust. Sedan fortsatte jag med universalbotemedlet sömn och mer sömn, blandat med lite cykelmässa i Cesenatico. Det visade sig räcka till för att vara form för att genomföra tävlingen och jag kunde ta mig runt på en tid som var under mitt ursprungliga mål. Jag hade sagt att jag skulle gå runt på under 10 timmar om inget oförutsett inträffade. Efter min halvfebriga lördag hade jag ändrat den målsättningen till att jag skulle ta mig runt och slutföra loppet, men jag visste inte om jag skulle klara av den långa varianten av rundan eller den lite kortare 130 kilometersrundan. Nu blev det den långa rundan på 205 kilometer och den var klart njutbar trots en del regn. Jag väntade rätt länge på att jag skulle halvkollapsa, men det hände aldrig. Istället kände jag mig rätt stark och seg. Utöver det fick jag inte ont i axlar eller blev sadelöm. Inte ens fötterna protesterade speciellt mycket - jag fick helt enkelt en vacker resa under Nove Colli för att slutligen spurta förbi ett antal Italienare vid målgång, medan jag hörde repliken "Ah - La ragazza", klinga i öronen.

Men, jag ska börja från början på söndag morgon. Nove Colli är ett stort lopp och en häftig upplevelse. Klockan ringde lite 4.15 på morgonen, 4.30 ringde telefonen då väckning var beställd till alla deltagare och något senare kom Bernt knackandes på dörren för väckningen hade inte fungerat för alla. Tre "väckarklockor" fungerade och snart var vi på väg genom ett sömnigt Cervia till starten i Cesenatico. Jag kan inte säga hur det var för de övriga, men själv var jag nyfiken, avslappnad och mycket förväntansfull. Väl i Cesenatico hörde vi helikoptrarna i luften och de spädde på känslan av att något stort var på gång. Logistiken sköttes klanderfritt och eftersom vi deltagare hade nummerlappar på styret på cyklarna så slussades vi effektivt in i vår blå startfålla, där vi var på plats en kvart innan start. Det var cyklister bakom och framför oss, i högtalarna ekade det italienska som ingen lyssnade på och helikoptrarna flög fram och tillbaka. Mäktigt!

Så gick starten och 12 000 cyklister var på väg. Återigen så löpte allt väldigt smidigt, vilket är ett gott betyg för arrangörerna. Vägarna är avstängda för oss cyklister en bra bit in i loppet - mer sådant tack. Första delen av loppet var faktiskt den som jag kämpade på mest i, eftersom jag hade fått rådet att komma in tidigt i första berget. Det finns en tendens att folk börjar gå vid Bertinoro och Polenta. Inte för att det är specielt brant utan för att det är en riktig flaskhals. Jag hade hur som helst bestämt mig för att cykla loppet och alternativet att gå i en backe fanns inte för min del. Vi var några stycken som gled upp på trottoaren för att ta oss förbi. Muttrande och högljutt klagande tog en liten Pinarelloklunga med mig i mitten sig förbi de gående. Hade jag kunnat italienska hade jag stämt in i klagokören med ett leende på läpparna. Jag var på plats i första backen och benen ville jobba.

Det duggregnade lite i början och jag hade hade hunnit komma till toppen av Barbotto, det fjärde berget och mitt första depåstopp, när det började ösregna. Tyvärr hade jag lite problem med att svälja maten då det halsonda hade eskalerat en del, men minipizzor och blodgrape smakade härligt i alla fall. Fram till dess hade utförsåkningen gått alldeles utmärkt och jag blev lite orolig att regnet skulle få mig att tappa kontrollen över den delen, men icke. Jag hade väldigt bra grepp och dessutom hade jag en mycket bra uppfattning över min bromssträcka hela loppet igenom. Utförsåkningen är det som jag är riktigt stolt över och egentligen var det bara vid två tillfället under hela loppet som jag tyckte att jag kunde ha skött det lite snyggare. En gång när jag körde förbi en Pinarello lite för nära för att cyklisten skulle tycka att det var bekvämt. I och med att jag delvis hade tappat rösten så varnade jag inte honom i förväg när jag körde förbi. Ett "Attenzione, sinistra", hade varit på sin plats. Det andra gången var när jag kom för fort in i en vänsterkruva, tappade linjen och var tvungen att bromsa så jag tappade mesta delen av farten. Två mindre missar är ett facit jag är väldigt nöjd med.

En bit efter Barbotto så ställs man inför valet att ta den korta rundan eller den långa och någonstans i bakhuvudet så fanns det bara ett alternativ för mig. Trots ösregn och en ömmande hals, så tvekade jag aldrig när jag svängde höger in mot fler stigningar. Benen var med mig hela tiden och även om jag inte var i toppform, så kände jag att det fanns mycket kraft kvar i mig.

Loppet fick ett ganska komiskt upplägg för jag susade förbi ett stort antal cyklister på nedvägen, klängde mig fast i klungan när det var hyfsat slätt och blev passerad av grabbarna på uppväg i bergen. Det gjorde att jag började känna igen fler och fler. Dagens stapelvara var för övrigt Pinarello Prince som dök upp hela tiden.

Jag fick väldigt bra draghjälp innan det sista berget Gorolo, vilket gjorde att jag var rätt trött när vi gick in i den lutningen. Faktum var att jag återhämtade mig en del i början av den stigningen när jag väl släppte mitt lok. Inte det upplägg som jag förväntade mig innan loppet precis. Kämpa på platten, återhämta sig uppför. Nåja, jag fick kämpa en del uppför Gorolo med och utförslöpan var välkommen när den väl kom. Efter den låg jag själv ganska länge... Trodde jag. När jag vände mig om hade jag en lång svans bakom mig och med ett väldigt tydligt kroppsspråk visade jag vad jag tyckte om det. Efter lite viftande och inbromsning från min sida så hamnade jag i fjärde, femte led. Jag drog inte en meter efter det och den sista dryga milen var rätt behaglig med en del avbrott för viadukt- och rondellrace. Vi hängde av en del av den rätt stora klungan vid de tillfällena och jag fick ta i ordentligt för att inte lämna lucka i rondellerna. Jag kände igen flera cyklister i klungan då vi hade passerat varandra under ett antal gånger i upp- och nedförsbackar. Så var vi plötsligt där på upploppet och även om farten ökade så skulle jag inte direkt vilja kalla det klungspurt. Jag hade kraft kvar i benen efter att ha legat bakom ett bra hjul under den sista biten in och med tyngsta växeln i så kastade jag mig förbi en hel del av klungan. Det kändes faktiskt som vi bara var tre - fyra stycken som gav lite extra för det var vi som kom loss och fick en liten lucka in i mål. När jag passerade delar av klungan hörde jag den där repliken "Ah - La ragazza" och den smekte egot när jag korsade mållinjen i solskenet.


Väl i mål han jag få syn på en gäng från CykelTours, delta i pastapartyt, utbyta upplevelser från loppet och sedan försvann rösten. Vägen hem till Cervia gick i maklig takt och jag lyssnade när de andra småtjattrade lite, samtidigt som jag förundrat konstaterade att kroppen var genomarbetad, men fräsch. Jag hade förväntat mig att cykelturen tillbaka till hotellet skulle vara smärtsam och tung, men förutom att fötterna var lite ömma, så var det bara halsen som gjorde ont.

Sammanfattningsvis så har jag haft ett underbart lopp och jag är väldigt nöjd med hur det artade sig och med resultatet. Om och när det blir en nästa gång ska jag pressa mig mer, vilket jag inte vågade nu (och sedan får jag väl inse att jag kanske är lite av en välmåendecyklist).

Jag rekommenderar verkligen Nove Colli och jag är imponerad över hur smidigt loppet genomfördes med tanke på alla deltagare. Det gäller att se till att man kommer till första stigningen relativt tidigt, så man slipper att stanna i den backen bara för att folk bestämmer sig för att gå. För min del avlöpte det hela relativt smärtfritt. Även om jag förlorade en del tid på det för att det gick långsamt, så slapp jag att gå. I övrigt upplevde jag inga problem med att folk var i vägen eftersom deltagarna var så disciplinerade cyklister. Möjligtvis blev det lite tjockt med cyklister sista biten innnan målgång, men de höll sig bra till höger och släppte förbi oss utan att vår klunga behövde slå av för mycket på takten. Depåerna är inte bara välfyllda och variationsrika - De bemannas av hur gulliga personer som helst. Miljön är fantastiskt vacker (att beskåda om det inte regnar så mycket att man har problem med att lyfta blicken) och även om möjligheten inte finns att åka ner och köra Nove Colli, så välj ett annat Gran Fondo. Det finns hur många som helst att välja på. Något som lockar mig för fullt, för jag har definitivt fått mersmak för det.