Vi möttes upp i Lödde inför FitForFights distanspass och väl där upptäckte vi att vi lika gärna hade kunnat ta macken i Bjärred för det var tre Bjärredsbor och så jag. Det söta Bjärredsgänget, det vill säga de vanliga kompanjonerna samlade för första gången på jag vet inte hur länge. Alltså vad ska jag säga? De är... suck... så söta. När de tre kommer igång är det bara att tystna, lyssna och njuta mellan de okontrollerade fnissanfallen. Ibland kan jag inflika en och annan replik för att få dem att fortsätta.
Det var ett tag sedan Niklas cyklade. Han hade glömt bort en del av den grundläggande tekniken och under tiden han experimenterar med den, så fotoduellerar Petter och Ola.
Det började dugga efter en timme, men vägarna höll sig ganska torra i början och så länge det bara duggade störde det inte nämnvärt. Då var det värre med annat. Häcken hade glömt att den ska sluta sända signaler till hjärnan om att den inte mår så bra, kroppen hade glömt hur fettförbränning går till och skrek efter kolhydrater och jag hade glömt att ta en dos oxis. Det här passet går inte till historien som ett av mina bästa. Tack Ola för den Snickers som tog mig ur den där prestationsdalen som inte var helt behaglig att vistas i.
Efter att ha vinkat av killarna i Bjärred kom en riktigt obehaglig del av passet. Givetvis regnade det mer, jag var genomblöt och hade hunnit kylas av vilket innebar att jag började skaka. Gissa vem som inte såg fram emot sista biten hem - alls. Det tog knappt 10 minuter innan jag slutade skaka och kunde slappna av igen och det var för att jag glatt lämnade tanken med distanspass och såg till att börja svettas lite mer.
Det är något meditativt med den rörelse man utför på cykeln. Trots att jag fortfarande frös kunde jag uppskatta det och framför allt så uppskattade jag min förmåga att gå in i rörelsen och skärma av annat runt omkring. Intrycken försvinner inte helt, med de dämpas betydligt. Jag inser att jag fryser och känner av det. Jag väljer bara att ignorera det så mycket som möjligt. Ibland fungerar det och sista biten hem gick det riktigt bra. Inte för att det var totalt njutbart, men det var acceptabelt och där insåg jag att jag hade kunnat fortsätta länge till trots kyla och väta. Inte för att jag hade lust med det, men det hade gått på grund av att rörelsen på cykeln är så fantastisk, ett flöde. Trots det så klarar jag mig alldeles utmärkt utan det flödet idag. Det är blött ute och jag ska till köket och kreera en varm espresso.
