Jesper har ju tidigare redogjort för sin första cykeltur på en racercykel. En alltigenom härlig och minnesvärd upplevelse vad det verkar. Det är inte alla förunnat att tänka tillbaka på premiärturen med en så positiv känsla.
Mina kära muppiga vänner hade cyklat några år innan mitt intresse började väckas. Tror minsann att det var under Tour de France en sommar i Stockholm som jag på allvar blev intresserad av cykling. Jesper var vänlig nog att låna mig sin cykel för en provtur. Tanken var att jag skulle följa med Simon en bit på vägen, tillsammans med Fredrikshovs cykelklubb på gruppträning. Någon gång på vägen så bestämde jag mig för att hänga med på hela rundan på tio mil. Inte helt smart med tanke på att jag aldrig cyklat så långt tidigare. Dessutom hade jag bara en liten flaska med vatten och inget att äta med mig.
Ganska länge tyckte jag själv att det gick rätt bra. Kunde såklart inte hänga med på fartsträckorna, men jag kände mig ändå pigg. Det här var väl inte så farligt! Flera gånger avböjde jag Simons erbjudande om att dricka lite av hans medhavda sportdryck. Vad skulle det vara bra för!? Efter ungefär sex mil stannade vi vid en kiosk för e liten längre paus. Nej, nej, inte ska jag köpa något att äta. Allt känns bra! Kunde dock tänka mig att smaka lite sportdryck trots allt. Sweeet! Socker, denna underbara källa till energi! Vilken njutning. Uppenbarligen syntes det på mig hur gott jag tyckte att det smakade för Simon skrattade så han höll på att ramla omkull. Hmm, kanske lite brist på glycogen i kroppen!?
Inte långt efter kioskpausen slutade min kropp att fungera normalt. Till en början var det bara benen som vägrade lyda order, men snart var också de flesta av hjärnans funktioner allvarligt nedsatta. Det var helt omöjligt att koncentrera sig ordentligt. Flera gånger var jag på väga att gå på hjul eller att köra rakt ner i diket. Jag har ganska dimmiga minnen av de sista två milen. Vet bara att Simon cyklade bredvid mig och knuffade på. Han var även klok nog att ge mig nödvändig information som jag hade svårt att uppfatta på egenhand: -Nu ligger du för nära vägkanten, –Här kommer vi till en korsning, -Se upp för tanten som går över gatan, och så vidare.
Fy fan vilken vedervärdig tortyr det var! Jag har nog aldrig varit riktigt så trött tidigare (eller efteråt heller för den delen). En sådan upplevelse borde helt klart avskräcka vem som helst från att fortsätta med cykling. Så man kan ju undra varför jag ändå bestämde mig för att köpa en egen cykel. Förmodligen är jag inte smart nog!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar