Les maillots du Tour de France 1976

Titta här vad jag fick för länk till historien via mail. Där finns en liten bild på en tröja....

... som jag känner igen.
Tack Niklas. Hittade sedan denna på wooljersey.

1976 - The year Van Impe won the Tour de France.

Vemodigt avsked

Ibland så sker det. Man förändras, man växer ifrån varandra och trots alla ljuva minnen som man har från den goda tiden tillsammans, så slutar det med att man sårar varandra fast man inte vill.

Jag minns tillbaka. Vi fastnade inte för varandra vid första anblicken, men så fort vi hade bekantat oss lite närmre, så fanns det ingen annan som var intressant. Det var Anders på Cykelcity som presenterade oss för varandra. Jag var på jakt och jag visste vad jag var på jakt efter. Mitt första par riktiga cykelbyxor och de skulle vara sköna, hängslelösa [blablabla...] och de ska vara riktigt, riktigt sköna förtydligade jag avslutningsvis, för säkerhets skull. Anders tog fram ett urval tjejbyxor innan han plockade fram ett par Santini Twist Gel med hängslen. Den modellen fanns inte i dam eller utan hängslen, men det var definitivt en bra cykelbyxa sa Anders. Jag började med att prova dem och ja, sedan var det ju meningslöst att prova de andra, som inte var tillstymmelsevis lika sköna.

Sedan dess har vi hållit ihop i vått och torrt. Inomhus och utomhus. På hemmaplan och på resande fot. Bara vi eller i sällskap med andra. Jag kan inte säga hur många mil som har passerat sedan vi startade vårt förhållande.

Det har funnits andra byxor vid sidan av, men vi har fortfarande hållit ihop. Vi har anpassat oss till varandra och alltid fungerat bra ihop ända till alldeles nyligen. Jag ville inte se tecknen först. Trots att det kan ha sett bra ut på ytan, så fanns inte samspelet där längre och i söndags så blev det tydligt att vi sårar varandra. Vi nöter ner istället för att stödja varandra och det finns inget vi kan göra för att hindra det. Alltså är det dags att släppa taget och vårda de vackra minnena istället.

Mina Santini har tagit ett beslut att ta ett steg vidare i livet och förflytta om vadderingen lite. Jag tror inte på att stå i vägen för någon som vill utvecklas. Själv har jag varken lust eller möjlighet att anpassa mig. Det är rätt beslut att inte åka till Italien tillsammans för det hade garanterat blivit en riktigt dålig erfarenhet, som inget byxfett i världen hade kunnat förhindra.

Inte för att jag är bitter, men jag funderar på att dissekera dem och se hur den där vadderingen har kunnat lägga sig dubbel på det sättet och undersöka lite närmre hur den där gelen är i konsistensen egentligen.

Första cykelturen

Jesper har ju tidigare redogjort för sin första cykeltur på en racercykel. En alltigenom härlig och minnesvärd upplevelse vad det verkar. Det är inte alla förunnat att tänka tillbaka på premiärturen med en så positiv känsla.

Mina kära muppiga vänner hade cyklat några år innan mitt intresse började väckas. Tror minsann att det var under Tour de France en sommar i Stockholm som jag på allvar blev intresserad av cykling. Jesper var vänlig nog att låna mig sin cykel för en provtur. Tanken var att jag skulle följa med Simon en bit på vägen, tillsammans med Fredrikshovs cykelklubb på gruppträning. Någon gång på vägen så bestämde jag mig för att hänga med på hela rundan på tio mil. Inte helt smart med tanke på att jag aldrig cyklat så långt tidigare. Dessutom hade jag bara en liten flaska med vatten och inget att äta med mig.

Ganska länge tyckte jag själv att det gick rätt bra. Kunde såklart inte hänga med på fartsträckorna, men jag kände mig ändå pigg. Det här var väl inte så farligt! Flera gånger avböjde jag Simons erbjudande om att dricka lite av hans medhavda sportdryck. Vad skulle det vara bra för!? Efter ungefär sex mil stannade vi vid en kiosk för e liten längre paus. Nej, nej, inte ska jag köpa något att äta. Allt känns bra! Kunde dock tänka mig att smaka lite sportdryck trots allt. Sweeet! Socker, denna underbara källa till energi! Vilken njutning. Uppenbarligen syntes det på mig hur gott jag tyckte att det smakade för Simon skrattade så han höll på att ramla omkull. Hmm, kanske lite brist på glycogen i kroppen!?

Inte långt efter kioskpausen slutade min kropp att fungera normalt. Till en början var det bara benen som vägrade lyda order, men snart var också de flesta av hjärnans funktioner allvarligt nedsatta. Det var helt omöjligt att koncentrera sig ordentligt. Flera gånger var jag på väga att gå på hjul eller att köra rakt ner i diket. Jag har ganska dimmiga minnen av de sista två milen. Vet bara att Simon cyklade bredvid mig och knuffade på. Han var även klok nog att ge mig nödvändig information som jag hade svårt att uppfatta på egenhand: -Nu ligger du för nära vägkanten, –Här kommer vi till en korsning, -Se upp för tanten som går över gatan, och så vidare.

Fy fan vilken vedervärdig tortyr det var! Jag har nog aldrig varit riktigt så trött tidigare (eller efteråt heller för den delen). En sådan upplevelse borde helt klart avskräcka vem som helst från att fortsätta med cykling. Så man kan ju undra varför jag ändå bestämde mig för att köpa en egen cykel. Förmodligen är jag inte smart nog!

Kärlek vid första tramptaget

Nej jag är inte kär i min Columbus Vola, men jag är mer fäst vid den än vid en del andra ägodelar (läs i princip alla) och jag är fortfarande förbluffad över i vilket tillstånd jag kan befinna mig i ibland när jag är ute och cyklar med favoriten. Hon (för det är en hon i mina tankar) är nätt och pålitlig och hon rullar väl så snabbt som en del andra dyrare älsklingar som vi umgås med. Vi har faktiskt voltat tillsammans (högt upp i luften fick jag höra) och bara den historien gör ju oss till ett fint radarpar. Idag fyller hon ett år tillsammans med mig.

Jag hade inför köpet insett att cykling det var någonting som jag skulle fortsätta med länge, så jag ville ha något som jag inte skulle växa ur i första taget. Samtidigt hade jag lite svårt för att se mig, en nybörjare, på en alltför fräck cykel. Nu har jag fått lära mig att det inte finns för fräcka cyklar, men det visste jag ju inte då. Efter mycket funderingar fram och tillbaka så föll valet på Cykelcity och deras fabriksmonterade Vola. Jag blev guidad av den borne försäljaren Håkan Persson och passade då på att mycket ingående förklara för honom om hur bra växlarna fungerade på den cykel jag lånade. Att jag bara behövde smeka i växlarna och om det lätta klickandet innan växeln var i. På min cykel ville jag inte veta av något klonkande som jag hade hört från en del andra (nya) cyklar. Det beror på cyklisten konstaterade Håkan, men när jag väl hämtade ut min Vola så växlade hon faktiskt som en dröm. Finjusterad så att det räckte och blev över.

På torsdagen när jag skulle hämta henne, så ringde jag från jobbet och försäkrade mig om att hon skulle vara klar i tid. Vid det första samtalet var hon inte påbörjad. Det blev en del kontakt med butiken under dagen, vilket jag fick hjälp med eftersom jag inte hade den tiden själv. Hur som helst så visste jag att hon skulle stå klar och vänta på mig när jag anlände vid stängningsdags.

Gissa om jag var otålig under dagen. Äntligen tog arbetsdagen slut. Hem, kasta i sig mat, byta till cykelkläder, traska en kort bit genom staden i cykelkläder (vilket normalt inte är något jag gör, cykelkläder kräver liksom en cykel för att de ska komma till sin rätt) utan en tanke på att jag skulle känna mig malplacerad, se cykel komma utrullade från den bakre kammaren – Lycka! Beskåda cykel, känna på cykel, snacka cykel, betala cykel . Min cykel!


Nåväl, så var det äntligen dags för premiärturen och jag hade redan tidigare bestämt att första rundan ville jag göra själv utan sällskap och bara njuta av upplevelsen. 18.40 säger träningsdagboken att den startade (närmre bestämt 18.42.36). Skorna hade jag passat på att byta medan jag väntade på att kortköpet skulle gå igenom, för jag var som sagt lite otålig. Jag tänker inte beskriva känslan här, men skulle jag någonsin få minnesförlust kan träningsdagboken indirekt tala om för mig att jag var sprickfull med energi som jag var tvungen att få utlopp för. Det var inget pass i pulszon 2 om man säger så. Solen sken ikapp med mig och det blåste måttligt. Turen gick till havet och väl där lyckades jag trycka i mig en liter jordgubbar, samtidigt som jag fick värja mig för en hel del frågor från nyfikna personer eller rättare sagt, när jag tyckte att det var dags att börja cykla igen fick jag tydligt avsluta frågestunden. Innan dess hade jag nog välvilligt strålat som den stolta ägare jag var. Volan fick nämligen mycket fint omdöme och jag var rätt person att ta emot det.

Dagen efter var det dags att ta med henne till jobbet för första gången. Vid tvåtiden hade vi ett litet improviserat välkomstparty då folk kom förbi och tittade och lyfte och frågade och förundrades. Innan dess hade jag fått fina lyckönskningar via mail.

”Aaa...... du har nedkommit med en söt liten cykel, grattis!”

"Vill gärna kolla på din fina cykel! :-) var sitter du??"

"Ei ei ei, vilken cykel. Jag hoppas att födelsen var inte allt för omständigt och smärtssamt. Nu är det bara att köra in henne och gasa på..."

Snacka om att landsvägscykling engagerar. Det var en del personer som hade cyklat förr som började beskriva sina gamla cyklar med saknad i blicken och efter det snackades det ramväxlar, karbonframgafflar, tubdäck, multiverktyg och så vidare.

Lördagen blev givetvis en heldag med cykling och på söndagen, min födelsedag, då visste jag med säkerhet att jag hade valt att ge mig den bästa present jag kunde få.

Jag minns min första racerrunda

Nostalgitripparna fortsätter. Kanske är det något postvätterrundafiakskosysmptom som framkallar gamla minnen. Eller är det gårdagens ihållande regn som spolierade mina cykelplaner som spökar?

Jag har tidigare berättat om när jag köpte min första racer. De som läste kommer ihåg att dess första dag i min ägo krockade med födelsedagsfirande. Jag var kluven över hur jag på ett snyggt sätt skulle låta mina på födelsedagsfika hembjudna gäster förstå att ”nu kan ni inte stanna längre, ni måste gå för jag MÅSTE ut och leka med mina nya cykel”.

Missförstå mig inte. Snälla. Jag gillar mina vänner och deras sällskap. Men just denna dag, den 12 juni 1998, var mina tankar någon annanstans. Framåt tiotiden på kvällen, då tårta avnjutits och cykeln pliktskyldigt beundrats av samtliga fikagäster ursäktade jag mig och gled i mina nyinköpta trikåer. Ulf (våran cykelguru i Umeå) hade tydligt klargjort att sådana noviser som jag och Simon minnsan inte behövde några hängselbyxor, så det var vanliga midjekortisar som gällde.

I Umeå i juni är nätterna oändliga. Och Simon är en nattuggla av sällan skådat slag, så att rulla iväg för cykeltur klockan 22 var inget problem för honom. Vi satte av, ystra och adrenalinstinna. Efter hundra meter trillade jag omkull när jag vid stopp i en korsning glömde klicka ur pedalerna innan jag stannde.

Vi styrde kosan nordväst efter älven, på södra sidan förbi Klabböle. Målet var okänt. Natten var vår allena, gatorna helt tomma. I Sörfors körde vi över till älvens norra sida. Uppemot Kassjö. Där märkte vi att pedalklossarna höll på att lossna, hade inte skruvat fast dem ordenligt. Inga verktyg med, inga extraslangar. Ett mynt fick duga för att dra fast skruvarna så pass att det gick att fortsätta. Vi var glada nybörjare på nattligt äventyr.

Vi fortsatte in på Tavelsjövägen, via Hissjö, tillbaka till stan. När vi rullade in i Umeå, någon gång vid 2-tiden på morgonen, var det så obeskrivligt vackert. Jag minns den känslan än idag. Den där lilla nedförsbacken på väg mot lantbruksgymnasiet i arla morgonsol. Midnattscykling i norrland rekommenderas varmt.

Den första turen med en racercykel

Jag hade funderat ett tag på om jag inte skulle prova att cykla hem från jobbet. Jag visste inte riktigt hur långt det var, men det skulle ju kunna vara roligt att prova. Tanken hade funnits där ett bra tag, men jag kom aldrig så långt att jag undersökte vilken väg jag skulle ta, för helt plötsligt var det någon som berättade att kollegan Johan ibland brukade cykla hem. Smidigt tänkte jag, som redan då anade att jag inte är den som är mest säker på vägval och dylikt. Sagt och gjort, nästa gång jag såg Johan så frågade jag om jag kunde ha sällskap med honom någon gång och det fick jag visst det. Från tanke till plan åtminstone, men så insåg jag att jag inte hade någon bra cykel att använda dessa 35 km (på den tiden tog Johan raka cykelvägen hem). Som tur var så visade det sig att jag kunde låna en landsvägsracer. Jag anade inte då vad det skulle leda till.

Första rundan skedde med gymnastikskor fastspänd med remmar i pedalclips, men vad gjorde väl det. Jag hade aldrig cyklat på en så exakt cykel. Det var ett rent nöje att växla och jag kände varenda växling i kroppen. Det klickade lite och sedan hade jag visst bytt och så många växlar jag hade att välja på sedan! Det fanns en för varje sträcka - slätt, uppför och nedför i olika lutningar. Vilken lyx! Sedan den där känslan av direkt respons när jag la lite tryck på pedalerna. Stabiliteten i cykeln, som gjorde att det var roligt att ta kurvor i lite fart. Jag skulle kunna fortsätta att beskriva varje moment, som var överraskande smidigt och lätt. Inte för att jag inte hade tyckt om att cykla innan, men det här var något nytt.


Jag ljuger inte när jag säger att jag hade ont i kinderna när jag kom hem, för jag log hela vägen hem. Solen sken, vi hade säkert medvind också och jag hade fått min första landsvägscykelkick. Som tur var kunde jag fortsätta låna Flamman som den fina orangea cykeln snabbt började kallas. För stor för mig med ramväxling och så de där pedalerna, som så småningom uppdaterades till dubbelsidiga pedaler av MTB-typ (vilket passade mina spinningskor), men ändå så bra och därifrån kunde det ju bara bli bättre, vilket så småningom ledde till min första cykel, men det är en annan historia.

Jag minns mitt första cykelköp

Jag minns mitt första cykelköp, jag minns det som igår.

Vi pratar inte om min allra första cykel. Nä, vi talar givetvis om min allra första racer.

Året var 1998. Simkarriären (om man kan kalla det karriär) var för andra gången lagd på hyllan och nya utmaningar söktes. Det var under våren som tanken väcktes på att skaffa en racer. Jag var ivrigt påhejad av cykelmuppen Simon som propagerade för kollektivt inköp av racercyklar. Simon hade sedan några år tillbaka ivrigt vurmat för cykelsporten. Mitt intresse hade dock varit ditintills svalt, trots att cykeln alltid hade varit mitt huvudsakliga transportmedel.

Under denna vår lyckades han dock övertyga mig om att köpa cyklar, det var nog det bästa vi kunde göra. När beslutet väl var fattat, ja då handlade det om att bestämma vilken cykel och vart man skulle köpa den. Budgeten var vid denna tid i mitt liv ytterligt begränsad, smärtgränsen gick någonstans vid 10.000 kronor. Helst billigare. Efter tips och efterforskningar kom vi i kontakt med Ulf Stenudd. Ulf driver Umeå Cykelsport, en högst oansenlig butik på Grubbe i Umeå. Det var inte den typiska raceraffären. Inte Cykelcity eller ECI om man säger så. Umeå Cykelsport var snarare en garageverksamhet som i huvudsak var inriktad på försäljning och service av standardcyklar.

Ulf var dock gammal tävlingscyklist, och bland de potenta landsvägscyklisterna i Umeå med omnejd var han den givna konsulten. Han var en legendarisk hjulbyggare, enligt egen utsago utfördes byggandet gärna i TV-soffan för att samtidigt kunna få lite ”kvalitetstid” med sina barn.

Vi spenderade många timmar konsulterandes med Ulf om vad vi skulle köpa och vad han kunde erbjuda. Ulf var vänlig och positiv. Samtidigt ville han inte pracka på oss nybörjare någon superracer. Han fällde flera kommentarer som ”men det behöver ju inte ni grabbar” när vi dreglade över dyra saker i katalogerna.

Till slut, efter en del velande, föll valet på en Bianchi. Jag och Simon skulle köpa likadana Bianchicyklar. Stålram med Campa Mirage-utrustning. Priset var, om jag inte minns fel, cirka 7000 kronor. Det stora problemet uppstod dock när beställningen väl skulle läggas. Gud förbjude – de hade slut på ramar i min storlek. Jag var tillbaka på ruta ett. Simon hade dock ett paket på väg och jag var nu frustrerad å det grövsta.

Vid det här laget fick inget stå ivägen för mig och mina racerdrömmar. Jag flög till Stockholm. Hade hört talas om ECI och letade mig med viss möda ut till Björkhagen. Det var inte ett alternativ att komma därifrån utan cykel. Efter mycket lite velande köpte jag en Carrera ALV team med Campa Avantigrejer. Det var i princip det enda de hade i min prisklass så det var inte mycket att fundera över.

Cykeln skulle skickas till Umeå med postpaket. Det skulle ta några dagar. Några otroligt långa dagar. Min födelsedag närmade sig med stormsteg och paketet skulle bli min bästa present någonsin. Internet var fortfarande ganska nytt, men posten var tidigt ute med sin paketsökningsfunktion. Ungefär varannan timme kollade jag var paketet var. ”Paketet har lämnat sorteringsterminal Tomteboda”. ”Paketet har anlänt sorteringscentral Söderhamn” och så vidare.

Så en dag, jag tror det var 10e juni så kommer paketet till Umeå. Dock inte till mitt lokala ombud utan till den stora sorteringscentralen vid Dragonskolan. Klockan är runt 16 och jag inser att de kommer inte hinna köra ut paketet samma dag. Inte okej. Jag ringde direkt till sorteringscentralen och hörde om det inte går att hämta ut paketet där. Visst gick det. Fram med kontanter och rusch iväg. Strax före stängning hämtar jag den stora lådan. Lycka, spänning, förväntan.

Kastar mig iväg till Uffe som lovat att montera ihop cykeln, fästa kablar och så. Jag låter honom förstå att jag gärna ser att han gör det samma kväll men det visade sig omöjligt (givetvis). ”Du får sjå dig lite” säger han på sin nasala norrländska och gav mig ett litet fånflin. Två dagar senare, på min födelsedag, kunde jag tidigast räkna med att den var klar.

12 juni efter jobbet var jag där. Cykeln var klar. Var så exalterad att det var löjligt.

En cykelmupp var född.